Sex dagar kvar

Sex dagar kvar.
Sex dagar.
Nästa onsdagskväll då ska allt vara över.
Då ska jag vara opererad.
Jag tvättar händerna i sprit, undviker folksamlingar, tar en liten gammeldansk i förebyggande…
Nej det är inte svininfluensan jag är rädd för, jag är rädd för helt vanliga enkla förkylningar.
Jag är rädd för allt som skulle kunna skjuta upp min operation.
För nu vill jag ha det avklarat.
Den dryga månad jag har väntat känns alldeles för lång.
Alldeles för många sömnlösa nätter.
Alldeles för lång väntan på att få svar på frågor.
Få veta.
Få mobilisera kraft där kraften ska mobiliseras.
Men nu är det bara sex dagar kvar.

Om jorden går under i morgon ska man ändå plantera ett träd idag, har någon vis man sagt.
Nu ska jorden inte gå under i morgon, inte heller för mig ska jorden gå under i morgon. Men jag har planterat ett träd idag.
Ett körsbärsträd.


Efter vägen till mina föräldrar finns en ödetomt, och den tomten är övervuxen av körsbär. Körsbärssly som nu blommar med en förunderlig prakt.
Jag tänker på Bröderna Lejonhjärta, och symboliken snuddar vid det farliga igen.
Men vackert är det, oerhört vackert.
Och det fick mig att bestämma mig. Även om jag inte hade någon plats för ett körsbärsträd, så åkte jag och köpte ett.
Fast utan blommor.
Det får bli till nästa år.
Jag letade upp den enda platsen i trädgården där jag rimligtvis kunde ha ett körsbärsträd.
Grävde.
Och där hittade jag i marken, resterna av ett gammalt träd.
Helt murket. Alldeles mjukt.
Det måste ha varit många, många år sedan här stod ett träd, antagligen ett äppelträd, då det skulle passa in i planteringen.
Vem planterade det?
Varför togs det bort?
Smakade äpplena inte gott, eller kanske trädet dog?

Jag fick en liten känning av tidens gång, generationernas gång. Här får jag nu vårda den tomt, de träd någon har planterat åt mig.
Och åt alla som kommer efter mig.
Inte för att jag ska dö nu, men någon gång kommer jag ju ändå att göra det, och då är det någon annan, i en annan tid som tittar på det gamla körsbärsträdet och tänker på mig som planterade det…
Vi lånar våra hus, vi lånar vår trädgård, vi lånar den plats vi lever på, den tid vi lever i.
Och vi ska förvalta det så gott det går.
Att bo på Öland gör att gamla tider alltid känns nära, ön vimlar av fornlämningar, alvaret är en evig, uråldrig miljö som har sett ungefär likadan ut i långeliga tider.





För att vårda min del av det hela, gick jag med gräsklipparen ut och slog av den fina kirskålen som står frodig och grön bakom huset. Trots torkan växer den saftig.
Mumma för ett nyplanterat körsbärsträd.
Och till en lika ny svartvinbärsbuske.
Och till klätterrosen som såg så hungrig ut.


Sex dagar kvar. Jag njuter av sommar.
Sex dagar kvar och jag njuter av de sirliga vildtulpanernas guldgula färg i min gräsmatta.
Sex dagar kvar, jag planterar mitt träd.

Det ska bli väldigt skönt när operationen är över.
Då ska jag njuta av sommar och av nyplanterade körsbärsträd.

Hantering av lilla leden och dödsångesten.

Så har jag börjat träna igen..
Ja, det är inte riktigt lika intensivt som det var på gymmet – då, innan jag tappade orken och lusten.
Men träning är det.
Mitt lilla långfinger är nästan frilagt, det är bara den skurna leden som fortfarande är fixerad. Jag har en hård plastskena som håller det rakt ut. Men den yttersta leden ska tränas.
Lilla leden böj.
Lilla leden håll kvar.
Så sträcker vi lilla leden , och slappnar av.
Fyra gånger om dagen, tio gånger var omgång.
Den lilla leden gör lite ont – fast den ju aldrig blivit skadad. Men har man legat inbäddad i gips i nästan två veckor, då behövs det inte mycket för att lilla leden ska bli trött. Få träningsvärk.
Så ger jag min hand lite omvårdnad. Den har inte tvättats på två veckor, bara legat inbäddad i bandage och gips.

Det känns gott att ge mig hand kärleksfull vård. Att mjukt tvätta, att inte begära mer än lite böj-på-leden.
-Senor tar lång tid att läka, sa arbetsterapeuten. Den 10 juni kan du successivt börja belasta den.

Så allt kommer att gå omlott. Kanske är det bra att jag har ett litet led-träningsprogram nu, att jag inte bara tänker på det som förestår.
Fast det gör jag ändå. Det går inte att låta bli.

Dödsångest.
Plötsligt har hela världen drabbats av dödsångest. Pandemin som sprids från Mexico, svinifluensan.
Det är inte längre bara jag som har att hantera dödsångest.
- Att vara nyopererad cancerpatient, under cellgiftsbehandling, det låter ju inte bra i influensatider…. klagar jag för Karin min syster sjuksyster.
-Du är utanför riskgruppen, svarar hon, det är unga starka, friska mellan 25 och 50 som drabbas…
Knappt hinner jag sucka ut av lättnad förrän jag inser vilka som hotas – mina barn!
Men, minnet av andra larmrapporter, SARS, fågelinfluensan osv, gör att vi kanske ändå bör försöka se lite nyktert på det, liksom jag också på min personliga dödsångest.

Att hantera dödsångest innebär trots allt en del bekymmer. Kanske är det för att skräcken är så stor.
Jag är ju inte rädd att dö, nej, egentligen inte alls, men jag vill för allt i världen inte lämna livet nu.
Och det ska jag heller inte.
Men när jag skakar av rädslan, det är oftast på natten, då försöker jag formulera de goda orden om att livet är underbart i det lilla.
Att jag har en så god situation, även om jag nu skulle dö nu, så är det endast goda krafter runt mig, inget hat. Ingen elakhet, inga jag kan skylla på, ingen bitterhet.
Jag intalar mig själv att livets kvalitet är viktigare än dess kvantitet.
Så hamnar andningen i lite lugnare takt igen, till dess att jag inser att jag försöker acceptera döden!
OCH DET VILL JAG JU INTE!.
För allt i världen, jag får ju inte ge upp, jag behöver all kraft jag kan, jag måste mobilisera, jag måste tro…
Ger man upp är det kört.
Jaha, då står jag där igen, och räds att förlora livet.

Det ska bli väldigt skönt när operationen är över, när jag vet mer om hur det ser ut.

Men visst, på dagarna, allra oftast, då samlar jag på – och tror på, alla de berättelser jag hör om kvinnor som gått igenom bröst- och lymfoperationer, om hur de klarat cellgift och strålning och har det riktigt bra idag. Jag lyssnar på berättelserna, och jag suger dem till mig, jag tror att jag sen kommer att vara ytterligare en i raden av dessa kvinnor.

Jag visualiserar också. jag försöker se hur min kropps krafter spärrar vägen för, och suger ut de elaka cancercellerna.
De goda krafterna bär fortfarande krokusarnas gyllengula solfärg, de omvälver det onda, det svarta. Som en rund boll ligger de svarta cancercellerna där, trängs ihop, sugs ut på all kraft, pulveriseras till ett stoft som bara går att blåsa bort…

För övrigt är det förunderligt hur världen har försvunnit för mig den senaste månaden. Jag är mycket medveten om solen, om ljuset, våren och alla blommor som spricker ut, träden som grönskar och fåglarna som sjunger.
Men vad som händer i världen har jag nästan ingen aning om. Ja, den där svininfluensan. Fortsatt ekonomisk kris… dalande siffror för Mona Sahlin och sossarna.
Är det allt som hänt den sista månaden?

På ett sätt är det ganska skönt att se att världen faktiskt klarar sig utan mig, en månad.
Men nästa månad får jag nog ta i och fixa till den igen, eller hur?

Rädsla skapar spöken.

Att få ett sån´t här chockartat besked skakar om hela tillvaron.
Jag tror ändå att jag lite, lite har börjat landa.
Livet blir aldrig mer som det var.
Katastrofen kan när som helst överfalla mig. Framtiden har förlorat sin självklarhet.
Jag minns hur vi i fjol planerade en resa till Indien, hur vi långt i förväg köpte biljetter.
Det känns utopiskt idag.
Kan man verkligen förutsätta att framtiden är det vi tror att den är?


De första dagarna i chock vågade jag inte sluta tänka på det fasansfulla – för om jag en kort stund glömde bort det, blev chocken så oerhörd igen, när minnet kom tillbaks.
Det kändes som att jag måste hålla det kvar, trots att det gav mig en så fruktansvärd ångest.
Allt påminde mig dessutom med smärtsam tydlighet.
”Förra gången jag var här, då levde jag fortfarande i lycklig ovetskap”
”När jag stoppade ner de här lökarna, då visste jag inte att livet skulle vara så svårt när de blommade”.
Allt fick betydelse, allt gjorde ont.

Det har gått flera veckor, ja faktiskt en månad sen jag fick beskedet, mer än en månad sen jag började bli riktigt, riktigt rädd.
Och det börjar bli vanligt liv, detta att ha vetskapen.
Att veta att jag har cancer.
När jag är igång, när jag har folk omkring mig, när jag gör någonting, då glömmer jag det inte, nej, glömma kan jag inte mer. Men jag kan ändå bottna i det, jag kan se nyktert på det som komma skall. Jag kan tro att det ska gå bra, och jag planerar för mitt fortsatta liv.
Men när jag är ensam, då lämnar tankarna mig inte.
Jag kan inte säga att jag har ångest, jag lider inte ens alltid av tankarna, men de är där, hela tiden.
Som en bakgrundston som genomsyrar allt jag ser, allt jag gör.
Igår fick jag dessutom klarhet i hur rädd jag varit en längre tid, utan att egentligen ha släppt upp det till ytan.

Jag såg hur min rädsla skapar spöken.
Jag hade fått tid hos en hudläkare på sjukhuset.
Jag hade ett litet kliande märke på bröstbenet. Den unga AT läkaren vid mitt allra första besök i forntiden – då när jag kom för att kolla min misstänkta fettknöl i armhålan, hon tyckte att det skulle kollas upp, så hon skickade en remiss till hud.
Det var därför jag var där igår.
Min rädsla förstorade det lilla märket och gjorde cancer av det. Såklart.
Och hade jag nu cancer också i huden, ja, då vore det dags att hälsa hem.
När jag har hört om andra som opererat både bröst och lymfa och klarat sig bra, så har ändå ett litet MEN suttit i mitt bakhuvud.
-De har inte haft hudcancer samtidigt….
-De har klarat sig, ja, men jag som har mycket mer…

Ändå det var ju så litet, det här.
MEN.
En sak som jag har lärt mig nu, det är ju att KATASTROFEN faktiskt kan komma. Jag kan få det där totalnegativa beskedet som jag bara aldrig kunde tro kunde beröra mig.
Därför gick jag in på sjukhuset med en lätt panikkänsla.
Uppgången till hud är alldeles bredvid mammografiavdelningen.
De dörrarna.
Den söta sköterskan från Öland, hon som tog emot mig den gången jag grät floder, henne skymtade jag i dörren.
Jag tittade åt andra hållet – där var klinisk mammografi – nästa fruktansvärda besök med den oerhört smärtsamma provtagningen…
Och min chock var där igen.
Jag var inte bredd på min reaktion, tårarna, paniken…
Ja, jag kände hela min rädsla igen, den satt i dörrarna, den satt i ordet mammografi, i den söta ölandssjuksköterskans rock.
Djupa andetag.
Lugn. Lugn.

Dr Jörgenssen kommenterade mitt gipsade finger, jag berättade om den förestående operationen, han tittade ömt på mig, kontrollerade märket, stack ett papper i handen på mig och sa:
-Det där är helt ofarligt. En talgvårta.
Han pekade på pappret där det står: ”Det kan klia”.

Jag kunde ha kastat mig om halsen på honom.
-O, tack, tack, sa jag.
Befriad.
Nu har jag plötsligt samma sits som alla de jag har hört talas om, alla de som har klarat sig alldeles utmärkt.
Jag visste inte ens hur skräckslagen jag har varit för det här, hur jag har haft en känsla av att inget som gällt de andra ändå kan gälla mig, eftersom jag ju också har det här…

Ingen skulle kunna ana att jag har cancer och snart ska opereras, så glad och sprudlande som jag skyndade ut från sjukhuset, ut i solen och den fantastiska våren.

Förra veckan, ja, då var det i tarmen..
Efter penicillinkuren i samband med handoperationen fick jag nämligen diarré i tre dagar. Väldig diarré.
Då var det naturligtvis kroppen som la av, som inte orkade längre, som var helt färdig.
Jag mindes hur ljuvligt det var veckan innan, då jag hade en mage som fungerade, då jag kunde våga gå längre än några meter från toaletten.
Och innan det, när jag hade två friska händer.
Det kändes verkligen som om utförslöpet var rejält brant.
Jag försökte få det till tarmcancer, men Stina protesterade högljutt från Indien.

Nu, just idag, tror jag faktiskt inte att jag lider av något annat än det kända..
Och det ska opereras bort.

Men jag kan nog förstå att det här är en rädsla jag får lära mig att leva med. Varje symptom kommer jag att granska med cancerglasögon, och min hypokondri lär knappast bli mindre efter att jag erfarit att jag en gång hade alldeles förfärligt rätt i mina värsta farhågor.




En huggorm solade sig på grusvägen i Kastlösa i går. Jag tycker att jag var duktig som inte blev biten… Skulle ha sett ut, va, med gipsad hand, kliande märke, cancer och huggormsbett…

Mental förberedelse - eller strutsbeteende?

Ibland får jag känslan av att jag nog inte riktigt inser, till fullo, vad jag ska gå igenom. Hur besvärligt det kommer att bli. Hur livet alltid kommer att kännas osäkrare – kommer cancern att slå till igen?
Jag borde nog vara mer ledsen. Jag kanske borde förtvivla mer, gråta mer.
Kanske förtränger jag, kanske trycker jag undan?

Men, skulle svårigheterna bli en enda liten grad mindre för att jag nu förstör de dagar jag har genom att måla upp de svårigheter jag kommer att möta?
Kanske är jag naiv.
Men i så fall, är jag evigt tacksam för att jag är naiv.
Jag tänker inte ständigt på hur det kommer att bli.
Visst blir det mer verkligt, skrämmande verkligt, när jag får pappren från sjukhuset, när jag läser beskrivningen av hur mina dagar där kommer att se ut…
Men så låter jag pappren vara, jag lägger dem i en hög så jag kan återkomma till dem dagen innan operationen…
Och jag går ut och pysslar med mina rosor.
Jag älskar mina rosor.
Kanske har jag ärvt mer av pappa än jag kunnat tro?
Kanske har jag äntligen anammat hans sätt att möta livet och svårigheter: att se det lilla , det ljusa, det positiva.
Jag minns när han i Krånge, låg på rygg i sin trädgård, oförmögen att vara uppe mer än en kvart åt gången – ryggvärken hindrade honom.
Han tittade på molnen, lyssnade till fåglarna, och sa med övertygelse:
-Ingen kan ha det så bra som jag!

Jag kan nu fyllas av en liknande lyckokänsla.
Jag har två veckor till operationen. Det är den tid jag vill överskåda, just nu.
Jag ser två underbara veckor framför mig, med sol och fågelsång.
Mina små rossticklingar växer, jag ger dem en dusch av regnvatten var dag – även om regnvattnet snart sinar i mina tunnor.
De små tomatplantorna växer, liksom alla andra blommor. Jag skolar några middagsblomster, några tagetes och tobaksplantor, solen smeker mig och jag bara njuter. Trädgården prunkar i olika färger.





. Påskliljor av gammal modell, några med extra långa strutar, några med dubbla strutar, tittar fram i buskar och häckar.
Vem planterade dem en gång? Hur länge har de stått här?
Jag fylls av fascination, och plötsligt är det bland det viktigaste i världen att studera de olika påskliljornas olika utseenden.
De två veckorna jag har nu, innan, fyller jag med färg, sol och vänskap.
För så många vänner finns vid min sida.
Så många goda tankar bär mig.
Många varma böner bär mig.
Jag tackar er för att ni hjälper mig igenom, att ni ger mig styrka och kraft.

Jag vacklar, visst vacklar jag. Senast igår kväll vacklade jag.
Men goda varma ord genom telefonluren hjälper mig att åter hitta tillförsikt.
Jag är inte ensam.
Jag är verkligen inte ensam och utlämnad i det här.
Och livet är Livet. Med stort L.
Nu är det så här mitt liv ser ut, och det är det här jag ska möta.
Då gör jag det.
Fylld av tillförsikt.
Och just nu, de här två veckorna, fylld av lycka över att livet finns till för mig.
I all sin skönhet.





Förresten, har jag berättat att jag har köpt en begagnad keramikugn att ha i källaren, så nu, efter allt detta, ska det minsann bli full tillvekning av terrakottafigurer igen…

Nordanvindar

Isande kalla nordanvindar sveper över ön.
Men solen skiner lika ihärdigt som den gjort i flera veckor. Och i lä är det nästan sommar.
Vi såg två svalor häromdagen.
En svala gör ingen sommar, men två..
Jag går med mitt gipspaket på handen och känner mig lite handikappad, ger mig ännu mera rätten att göra precis bara det jag har lust till.



Cheeta, gamla goda Cheeta har fått flytta till sin himmel. Hon har haft det så fint hos Olle och Simon i Göteborg, hon har fått leka med pip-bollar och vattenslangar in i det sista.
Det känns konstigt och tomt att inte ha någon hund, men samtidigt har pojkarna hjälpt mig genom att ha haft henne i Göteborg. Jag har långsamt blivit avvand.
Jag försöker att inte börja drömma om en ny hund – det är ju så bundet..

Så har jag fått tid för operation.
Den femte maj läggs jag in, den sjätte opereras jag, och om allt går som planerat får jag åka hem den 8:e. Då ska Stina ha kommit, hon kommer till Kalmar sent den 7:e.
Så det känns riktigt bra.
Det är en underlig sak, att gå och vänta på något som jag vet kommer att göra mig sämre, svagare.
När man väntar på en operation brukar det ju oftast vara för att bli friskare. Helare.
Kanske är det just det att inse att jag är sjuk, som är svårigheten. Hur ska jag kunna det när min kropp är så frisk?
Och efter operationen, då ska jag vara frisk.
Det sjuka ska tas bort, men jag kommer att känna mig sjuk, trots att jag då är frisk…



Kanske klipper jag gräs idag.
Om nu gräsklipparen vill starta efter vintersömnen.
Jag får göra små gångar i gräset, mellan gullvivor, blå violer, scilla, svalört, balkansippor, tulpaner, påskliljor, nunneört, tusenskönor…

Genrep och sol.

Jag skulle ympa en kvist från Karins svärföräldrars goda äppelträd på Sorö. En liten ympkvist på mitt Lobo.
Mer var det inte.
Kniven var vass, snittet skulle vara exakt.
Det gick fint, blev ett bra snitt…
Fast det blev också ett litet snitt i mitt vänstra långfinger.
Ett litet snitt vid mellanleden.
Blödde rejält. Väldigt mycket blödde det.
-Bra, så bli det ingen infektion, tänkte jag och band hårt om.
Jag kollade så jag kunde böja fingret åt alla håll. Sen fortsatte jag att ympa.
Nästa morgon var fingret svullet. Underligt svullet.
Jag ringde, och fick komma till distriktssköterskan.
Hon ville att doktorn skulle titta.
Han tittade och böjde och kollade:
-En sena är av. Det var ingen bra månad för dig, det här!
Så skrev han remiss till ortopedakuten.

På ortopedakuten kunde de inte riktigt se, efter fyra timmar, med tre karvande läkare, och allra mest väntetid fick jag beskedet att jag skulle läggas in över natten för att opereras nästa morgon!
Jag kunde bara skratta. För ett litet snitt i mitt lilla finger.
De började fråga när jag senast ätit!
Skulle jag verkligen sövas för detta?
Jag rullades i en säng, med penicillindropp i ena handen och ett jättepaket på den andra, genom korridorer och blev så inskriven på en vårdavdelning…
Fullt frisk.
Operationsklädd i landstingets vita nattskjorta och med långa vita strumpor rullades jag nästa morgon upp – eller ner- eller åtminstone till operationsavdelningen.
Narkosläkare och sköterskor.
Varma filtar täckte kroppen.
En underbart fint spjuveraktig ortopedkirurg kom och berättade att det var ett snitt i en sena, den skulle sys ihop..
-Men det syns att du hade en välslipad kniv!
Sa sen också att doktor Wallander (min underbare bröstkirurg) dessutom är ortopedkirurg.
- Så det bli inga problem med efterbehandlingen av handen, även om det sammanfaller med nästa operation.
Tryggt lutade jag mig tillbaks. De vet om varandra, de ser HELA mig, med bröst och lymfa och fingrar.
Sen började det snurra runt i huvudet av det lugnande de sprutade in genom nålen i handen, och snart, mycket snart stod de och rörde vid min axel och sa att jag var på uppvakningen.
Gipspaket på fingret.
Glada, leende sjuksköterskor gick omkring och tittade till oss alla som låg där i rad.
Jag tror det var där någonstans jag kände smaken av EFTER.
Jag kände kraften i efter.
Så här kommer det att gå till, nästa gång också.
Jag kommer att vakna, solen kommer att skina och jag får en fralla och en kopp kaffe, som jag fick efter förlossningarna.
Kroppen kommer att vara öm och stympad, men jag vaknar till läkandet.
Med större övertygelse än någonsin kände jag att jag helt självklart ska klara av både operation och efterbehandling, oavsett hur jobbigt det blir. Men klara av det, det ska jag.

Den här onsdagen gick långsamt framåt. Turligt nog var jag beredd på väntetid på akuten, så jag hade en bra bok med mig, och den hann jag nästan läsa klart.
För uppe (nere?) på avdelningen skulle jag få mer penicillindropp. Jag blev kvar på sjukhuset till klockan tre – exakt 24 timmar efter mitt besök hos distriktssköterskan.
Solen flödade över Öland.
Min väninna och granne hämtade mig, hon har haft mycket med att bära in tomatplantor och annat smått, att vattna, köra hem min bil, hämta mig….dessutom handla mjölk åt mina föräldrar…
Grannsamverkan – även om det bara var hon som verkade…
Men om sagt, sol, min trädgård med ”minst tusen blommor” som grannpojken Lukas uttryckt det.
Det är gott att komma hem till, och jag kände mig nästan lycklig i min starka övertygelse om att detta kommer att gå bra.
Jag får ideligen höra av kvinnor, om kvinnor, att de har genomgått detsamma som jag nu ska göra.
Jag grät när jag fick mitt besked:
-Varför just jag?
Men jag har nu tydligt insett hur fel det är att säga så.
- Också jag.
Det stämmer bättre.
Vi är många.
Vi är väldigt många.

Fullkomligt ångestfritt har jag sovit i natt.
Vaknar till ännu en solig ölandsmorgon, och jag funderar hur jag riskfritt ska kunna ympa klart….
Gipspaketet gör att jag pekar fingret åt världen, denna underbara soliga ölandsvärld.
En av ortopedläkarna berättade att han varit i Champagne och sett vinstockar ympade på amerikanska, motståndskraftiga rötter.
De har rosor planterade i utkanten av vinodlingarna, inte för skönhetens skull, utan för att lössen först går på rosorna.
Det vackra som en indikator.
Lusbekämpning ger skönhet.
Svårigheter ger öppnade ögon.
Gud är god och livet underbart.

Glad Påsk

En mycket, mycket vacker långfredag.
Solen flödar över Brösarps backar. Skåne ler i vårsol, vitsippor kantar vägen och den skira vårgrönskan börjar synas i buskar och snår.
Det är så vackert.
Jag sitter bak i bilen och funderar.
Kusin Ingegerd kör, pappa ska berätta om potatisodling i sand.
Det är skönt att bara sitta och låta blicken löpa längs vägkanten, det ljust blå havet, husen, människorna. Påskliljor som blommar i trädgårdarna. En man sitter utanför sitt hus och njuter av solen, på knäet har han en stor blå och gul papegoja…
Mångder av äppelodlingar, gamla knotiga träd, hårt klippta för att maximera avkastningen.
Så annorlunda mot det Norrländska landskap i vilket jag är uppvuxen.

Varför skriver jag blogg?
Varför vill jag att mina vänner ska läsa, ska veta, ska följa mig?
Förskräckt frågar jag mig:
-Är det för att jag vill bli tyckt synd om?
Nej, visserligen kan jag själv tycka synd om mig ibland, men det räcker till och blir över, mer tyck-synd- om behöver jag verkligen inte.
Men att känna vänners medkänsla, det är en helt annan sak, att veta att jag inte är ensam, att veta att goda tankar och innerliga böner följer mig, det ger styrka.
Ömkan försvagar. Också självömkan...
Jag skriver nu öppnare och ärligare än jag någonsin gjort, jag berättar utan omsvep om mina reaktioner och funderingar.
Kanske vill jag bli sedd för den jag är, helt och fullt. det är slöseri med vänskap att inte gå in i den med full ärlighet.
Vad skulle det ge mig om jag får kärlek som egentligen inte är ämnad till mig utan till den jag falskeligen ger mig ut för att vara?
Att vara öppen ger mig möjlighet att skratta och vara glad, när vi möts, i verkligheten eller via mail och telefon.
Vi behöver inte dra hela historien med alla detaljer, utan vi kan börja nu, här, i det vi är i nu.
Jag känner mig trygg med att ni vet.
Ni kan se mig skratta, ni kan se mig gråta, och ni vet att varken det ena eller det andra är hela sanningen. Ni vet hela sanningen. Där är jag trygg.
Att skriva och berätta om hur min värld nu ser ut, i detta nya perspektiv, blir också ett sätt att bearbeta allt det som sker. Jag formulerar mig, jag vänder och vrider på tankarna, och sedan gammalt har jag alltid haft lättast att tänka med pennan i hand - numera tangentbortet..


Det här att få cancer är visserligen en fullkomlig katastrof, men jag måste erkänna att det samtidigt spetsar till livet på ett alldeles otroligt sätt.
Det öppnar för lärdomar, jag tittar på mina reaktioner, och allt är plötsligt så mycket tydligare och lättare att se.

Jag är jag, med fel och skavanker, precis som alla andra är just de de är, och vi har alla rätt att vara just de vi är.
Kanske är det den Stora Rädslan – att dö nu – som gör att alla andra rädslor krymper till nästan ingenting. Ingenting annat är i storlek tillnärmelsevis jämförbart med den Stora Rädslan.
Så kom an då alla rädsloungar, ni har inte en chans.

Upp och ner

Nog är det lite märkligt.
Ångesten som har hållit mig vaken på nätterna, de där förfärliga tankarna som grävt sig in i varje obevakad sekund, den har nu ramlat åt sidan.
Jag sover natten igenom. Inte väldigt gott, nej, jag vaknar alldeles för tidigt, jag är inte riktigt utvilad vid 7 när jag till sist inte orkar ligga kvar och vänta längre, men det är inte ångest.
Nacken är stel av spänningar.
Så kroppen är fortfarande kvar i chock.
Men jag har inte det malande, skräckslagna förfärliga i mig.

Nej, jag mår faktiskt riktigt bra.
Jag njuter av dagen, trots att det idag har varit både regn och dis mellan solglimtarna.
Det blir så tydligt. Varje dag, varje minut har ett värde.
Tänk att det finns folk som söker tidsFÖRDRIV! Fördriva tiden. Livet.

Visst får jag ibland ilningar genom hela kroppen – det osannolika att jag har cancer får mig att skaka. Men rädd, jag är inte rädd längre.
Vad skulle jag vara rädd för nu?

Det känns viktigare än någonsin att vara ärlig, att undvika alla konstiga knutar i form av otydligheter.
Kvinnorna i min släkt har haft en tendens att alltid slingra in sig i kringelkrokar av någon slags underlig hänsyn. Vi har svårt att säga vad vi vill, vi försöker se vad vi tror att den andra tänker och tycker, och formar oss så efter det. Vi säger inte : "Jag vill...". Utan vi undrar vad hon, den andre kanske tycker att vi ska vilja. Vi snubblar in i ett land där ingen vet vem som tycker vad och till slut kan det bli lösningar som alla är missnöjda med, men som kommit fram för att vi tror att den andra tycker si eller så.
Våra mammor, mostrarna var experter på detta krångel.
Vi kusiner har naturligtvis ärvt benägenheten.
Men vi är nog medvetna om det, vi får ibland kämpa med att tydliggöra för oss själva vad det nu verkligen är vi vill, och inte vad vi tror att den andra tror….
Jag tror att vi jobbar med det allihop.
I alla fall känns det nu viktigare än någonsin att vara ärlig i alla kontakter. Och det går märkligt nog lättare det också, när jag nu står inför allt detta.
Det är som om en hel massa saker kommer upp till ytan med ett helt annat perspektiv än tidigare.

Vi har våra liv. Ingen vet hur länge någon av oss får leva..
Det enda vi kan göra är att ta vara på den dag vi får.
Varje dag. Också den dag som är regnig och mulen.

Kom nu hem från kören.
Jag känner mig alldeles varm och uppfylld av den goda gemenskapen vi har. Det är så roligt att vara tillsammans, att sjunga tillsammans, att skratta tillsammans.
Långfredagssånger.
Påskaftonssånger.
Hur är det nästa långfredag? Nästa påskafton?
Tanken svindlar och jag söker mig tillbaks till nuet.

________________________________________



Så vaknar jag, skärtorsdagsmorgon.
Världen är dimmig idag.
Jag vaknar och känner mig sorgsen.
Det är ändå fortfarande svårt med nätterna. Jag vaknar gång på gång, inte i panik som förra veckan, men med en stark känsla av sorg.
Jag behöver jobba lite för att vända de tunga tankarna och med tillförsikt se framåt igen.
Jag försöker minnas hur god prognos bröstcancer ändå har, även för dem som också har tumör i lymfan.
Jag försöker minnas de goda händerna han sträckte fram, doktor Wallander.
Jag försöker lita till svensk sjukvård.
Jag försöker lita till Gud.

Och så tröstar jag mig med att det faktiskt inte är fel att jag ibland sjunker ner i förtvivlan.
- Du måste möta det, och det är bra att du gråter.
Ja, det är nog bra med någon timme så här. Vacker musik i P2, tjock vårdimma utanför fönstren. Sprakande eld i kaminen.
Så har jag min sorgestund nu, för att sen försöka möta dagen.
Det är gott att pojkarna fortfarande är hemma och huset fylls av liv, skratt och prat.

En solig dag

Tre gånger har jag nu ringt sköterskorna på bröstmottagningen. Det är så många frågor.
Jag vill veta när cellgiftsbehandlingen kommer i förhållande till det andra – om det nu blir cellgift.
Och hur länge.
Och jag får veta att det kommer efter operationen, före strålningen.
4-6 gånger, med ca tre veckors mellanrum.
-Men man mår ju inte dåligt hela tiden.

Katastrofen är fortfarande kvar.
Jag kan fortfarande bara inte fatta det här. Men ändå, ändå är det som om vardagen kliver in i livet och allt känns nästan normalt igen.

Jag har haft en så fin dag idag. Elaka infall säger mig ibland att det är alldeles tokigt att skratta och må så gott när det egentligen är så mycket allvar som ligger framför.
Som om jag skulle missa något om jag inte inser svårigheten.
Som om det vore farligt att glömma …

Men nej, jag kan verkligen inte tro det. Jag är medveten om att det kommer att bli tufft, men just idag skiner solen med det allra vackraste ölansdvår-leende. Lärkorna drillar, humlor och fjärilar flyger kring alla tusentals blommor och samlar nektar.
Gravänderna och de andra sjöfåglarna plaskar vår i strandkanten.
Jag känner den ljumma solvärmen i ansiktet.
Beslutet kommer där någonstans, bland tångdoft och sjöfågelsplask:
Jag har gråtit färdigt för idag.

Suger in vårdoften.
Det är verkligen synd och slöseri om jag använder denna vackra dag, som jag nu har fått, till att gräma mig över kommande dagar. Dagar som absolut inte blir lättare av att jag förstör dagen idag med att gruva mig.

Det är ett maratonlopp som ligger framför mig. Jag ska ta mig igenom det, jag ska satsa allt, för att vinna.
Sätter mig upp på cykeln sen igen., efter frukost. Cyklar med vinden i håret, solen i nacken och ölandsdofterna i näsan. Lärkorna, koltrastarna, bofinkarna.
Det är klart att jag ska igenom detta.
Helskinnad, om också inte i kroppen, så i vart fall i själen, ska jag igenom.
Endorfinerna strömmar i blodet i takt med att jag trampar. Det känns gott.

Kaffe hos Elisabeth, fina Elisabeth.
Goda ord och varma kramen.
Jag är så stärkt när jag kommer hem, fast besluten om att hålla min kropp i trim nu till operationen. Och min själ i balans.
Solen, blåsipporna, nunneörten och ÖLAND ger mig styrka.

Pojkarna och jag cyklade ner till stensliperiet och valde ut en fin, fin granitsten till bänkskiva i köket!
Röd granit, kommen från Indien.
Kanske får det dessutom Stinas Sam att känna sig hemma, när han kommer hit i höst?

Doktor Wallander

Kan ni förstå hur starkt det är för mig att få alla era varma, goda hälsningar? Det klickar ständigt i datorn, det kommer sms, det ringer i telefonen. Goda, goda ord, goda tankar.
Aldrig kunde jag drömma om att det är så starkt med böner och tankar.
Jag bärs.
Jag tackar er alla, jag tackar er för att ni inte lämnar mig ensam i allt detta!

Det är måndagskväll och besöket hos doktor Wallander är över.
Doktor Wallander, nog känns det lite som en deckare!
Han är jättefin, en varm och god människa som tar emot mig.
-Ja, du har redan fått beskedet… säger han.
Och mina tårar strömmar.
-Jag vet att det är svårt. Du har en tuff tid framför dig.
-Det är bra att du gråter. Gråt mycket.
Det är skönt, mitt i allt eländet, att jag kan sitta där med strömmande tårar och ändå föra ett vettigt samtal.

Men i samtalen finns orden. De där orden jag vill värja mig mot.
Använder man inte orden kan det inte vara verkligt.
Håller man orden borta är nog allt bara är en ond dröm.
Men de farliga orden lirkar sig in i samtalet.
Metastas.
Modertumör.
Cancer.
Cellgift.
Håravfall.
Ta bort bröstet. Ta bort bröstet…

Tårarna strömmar.
Lymfkörtlar i armhålan, de måste bort.
Ödem i armen… kan bli problem.. men måste inte bli problem.
Cellgift, det blir nog cellgift.
-Vi vill gärna använda både livrem och hängslen.

Han är jättefin , Wallander. Jag känner mig trygg i hans händer, kramen han ger mig stärker mig.
Sköterskan Anna-Stina är också så närvarande och fin.
Gång på gång dyker tanken upp i mitt huvud – har hon båda sina bröst kvar? Varför får inte jag ha det?
Skulle jag på nåt sätt må bättre om också hon? Varför, i så fall?
Nej, jag är glad att hon finns för mig nu, även om jag absolut inte kan förstå varför jag måste drabbas av detta.
Orättvistanken dyker upp.
Varför just jag?
Men livet är ju inte rättvist. Och jag har så mycket ändå. Jag har så mycket, inte minst allt det goda stöd jag får av er, mina vänner.
-Har du någon att prata med?
Ja, det har jag verkligen!
Jag har en enorm rikedom i det.
Så gråter jag lite till.

Alltså, som Lukas, grannpojken, brukar säga: Alltså, det är ju egentligen inte så att något farligt har hänt idag.
Jag visste redan att jag hade cancer, jag visste att jag hade det i lymfan.
Jag visste dock inte om de hörde ihop, tumörerna, nu vet jag det, och det är ju positivt.
Jag vet nu att operationen blir om ca en månad – oj, så länge – men det blir nog i början av maj.
Jag vet att jag kommer att strålas.
Jag vet att jag sannolikt får cellgift, kommer att bli utan hår (de flesta tappar håret, men inte riktigt alla). Jag vet att jag kommer att bli trött och svag, men att allt görs med målet och förutsättningen att jag ska bli frisk.
Egentligen är det inte värre nu, egentligen är det bättre.
Jag behöver inte vara rädd för att de kommer att säga att det sannolikt spridit sig längre, de sa tvärt om att det sannolikt är koncentrerat till lymfan och bröstet.

Men jag som har kollat brösten en gång i månaden!
Jag som verkligen har känt igenom dem, sökt tumörer… jag har inte känt tumören!

Nå, jag måste nu räkna med att operationen ska avlägsna det sjuka, att jag ska bli frisk.

Jag sitter och tittar igenom bilder vi har tagit, Simon och jag. Han har fotat mig. Jag brukar inte tycka om att se mig själv på bild, brukar bara se mina komplex…
Nu ser jag ”före-bilder”. Jag ser mitt hår, så fint det var, då, ”före”.
Jag ser ansiktsfärgen, jag ser de ännu runda , friska kinderna… så frisk jag såg ut då, idag….
Och jag gråter igen.
Håret kommer ju tillbaks
Bara jag får leva.

Jo, jag ska leva. Jag ska klara av det.
Jag har klarat av så mycket i mitt liv, så nog ska jag väl klara av det här också!

Jag tror faktiskt att jag kan sova i natt..
Har mina båda pojkar hos mig.
Och alla goda ord och varma tankar runt mig.
Fortsätt att be, snälla…

Dagen före läkarbesöket.

Solen skiner här på Öland. Tack och lov att solen skiner.
Nattens oro virvlar, men dagen och solen sveper bort ångesten.
Jag är så rädd, jag är så oerhört rädd.
I morgon ska jag till sjukhuset och få lite mer besked.
Jag är så rädd.

Jag vågar inte låta mina tankar löpa fritt, de nuddar så gärna allt det farliga, jag håller dem hårt i tyglarna som vilda hästar. Jag håller dem hårt och jag styr dem bort från det oberörbara.
Jag vågar inte titta efter vad jag är allra mest rädd för.
Jag vågar inte formulera tanken, inte idag, inte innan den här natten, natten före läkarbesöket.

Blåsipporna i min berså, och den blå mattan i skogen bakom huset, de hjälper mig.
Jag samlar de små örterna på gräsmattan och ser var och en av dem som en hälsning från Gud att det här kommer att tas väl om hand – bara det tas om hand på det sätt JAG vill…

Smånunneört.
Svalört.
Gulsippor i knopp.
Blå söta violer – då kommer den sorgliga sången om de små violerna till mor för mig. Mor som var döende, eller var det ”bara” att hon var gammal och blind? En tår trillar…

Alla fina krokusar.
Påskliljor med stora svällande knoppar i gräsmattan.
Jag kommer att få svårt att klippa gräset i vår, så mycket lökar som det är överallt.
Hoppas att det inte bara är därför, det blir svårt att klippa….

Tanken bygger en bro.
På andra sidan bron är EFTER.
- ”Om du behöver hjälp sen, efteråt, så kan jag hjälpa dig med akupunktur och om det är något annat”, sa gulliga Marie, sjukgymnasten på gymmet.
- ”Jodå, du kommer säkert att kunna cykla i sommar, även om du ju inte behöver cykla Vätternrundan”, svarade bröstsjuksköterskan i telefon på mina rädda frågor. ”Och bada, visst kommer du att kunna det…”

Livet EFTER.
Livet, när det handlar om att läka ihop.
På andra sidan bron.
Det är gott att det sätts ut pålar, verkligheter, framtid, på andra sidan bron.
Jag vet ingenting, men jag hoppas innerligt att livet skimrar lika starkt då som det gör här och nu.
Att mina rosor kommer att blomma.
Att äppelträden blommar och sätter frukt och att jag med glädje kan njuta av de friska frukterna.
Stina och Sam, de har sagt att de vill hjälpa mig att plocka ner frukten. Jag hoppas att jag inte behöver hjälpen, men att vi ska få dela glädjen i att göra det tillsammans.

Olle har kommit hem. Det var en god överraskning.
- ”Jag kan lika gärna plugga till tentan på Öland som i Göteborg.”
Jag blir så glad när de kommer.
Jag blir så glad att vi kan föra öppna och ärliga samtal.
Jag är så oerhört tacksam för mina barn.
Och den här natten ska gå, den också, även om jag är rädd.
Jag får hela tiden hälsningar, mail, telefonsamtal från goda vänner, jag känner ett enormt stöd.
Det ska bära mig genom natten.
I morgon är en annan dag.
Jag försöker nu skratta så mycket jag kan.
Skrattet läker.
Skrattet ska bära mig genom natten.
Liksom mina fina barn.
Grannens små söta barn.
Mina små blommor i gräsmatta och rabatter.
Alla goda vänners goda tankar.
Alla goda vänners goda böner.
Tack för allt det goda!

SVÅRT BESKED

Det som inte får hända har hänt. Det jag varit så rädd för. Det jag knappt vågat tänka på, av rädsla för att på så sätt öka risken.
Cancer.
Inte jag.
Inte jag, som är så frisk.
Jag som cyklar på Ölands ljuvliga cykelvägar, jag som njuter varje timme av livet – ja, det har jag verkligen gjort sen jag flyttade hit ner. Till paradiset.

Livet har dock ingen vidhängande garantisedel. Det lönar sig inte att gå till någon instans och klaga. Det är inte lönt att argumentera.
Cancer i bröstet. Cancer i lymfan.
Den är så stor också, knölen under armen. Så stor och rörlig och oöm. En fettknöl, trodde min syster, det trodde de på vårdcentralen också, det trodde jag också.
Men finnålspunktionen visar annat.
Mammografin visar annat.
Det är ingen fettknöl.
Chocken förlamar. Orden jag hör:
-Tyvärr måste jag berätta….
De orden är inte möjliga att ta in. Det är fel. Det kan inte vara jag.
Tårarna strömmar, jag ställer mig utanför och ser en kvinna i kris… det kan ju inte vara jag.
Overkligheten förlamar. Ångesten förlamar.
Jag vill leva. Jag vill verkligen leva.
Det känns som om jag missat något. Jag borde ha förstått något. Om jag inte hade tänkt så, om jag inte hade …
Jag vill backa tiden. Jag vill krypa tillbaks till tiden INNAN.
Tiden då jag skrattade. Tiden då livet låg där som en gåva och min kropp var hel och stark.
Min kropp är fortfarande stark.
Än så länge…
Plötsligt går jag från att fundera över mina gamla föräldrars begravning en gång i framtiden, till att tänka på min egen alldeles snart...
Musik, vilken musik jag vill ha.
Hur mina barn står där framme vid kistan och gråter…
NEJ.
Cancer innebär inte död.
Inte per automatik.
Bröstcancer botas väldigt ofta.
Det har gått en vecka.
Det är fredag idag.
På måndag ska jag få komma till bröstmottagningen för att få vidare besked. Jag hoppas jag får en tid för operation snart.
Jag är inte stark och duktig.
Jag gråter mycket.
För första gången i mitt liv gråter jag mycket. Jag väjer inte undan med blicken. Jag gråter, och jag känner att efter gråten kommer lugnet.
Sen jag var mycket liten har jag mått psykiskt mycket, mycket dåligt. Jag har kapslat in mig i en värld av ångest och destruktiva tankar, jag har underminerat mitt självförtroende och sprungit vilse i själens svartaste irrgångar. Jag skapade en Gud åt mig, en ond Gud som straffade mig för allt jag gjorde och sa, men framförallt för allt jag var.
De människor som fanns runt mig, de som hade kunnat hjälpa mig, de fick inte en chans.
-Jag såg mig ändå som din bästa vän, de där åren, sa kära kusin Gunnel, nu härom veckan. Att jag inte kunde hjälpa dig. Jag anade ju inget.
Nej, ingen fick ana något.
I alla år slöt jag mig som en mussla.
Men hjälp fick jag till sist, professionell hjälp. Många år i terapi, och långsamt förlöstes jag.
Fick livet.
Fick det liv jag aldrig tidigare kunnat ta emot.
Och nu, mitt i allt detta njutande av det goda livet, nu får jag då cancer.
Fem år, ungefär.
Fem år av riktigt gott liv.
Av Öland, av blåsippor, av näktergal och alvarets stenmurar.
MEN.
Jag lär mig. Och jag älskar den lärdom jag får. Av Gud, av livet, av mina barn, av mina goda vänner.
Nu känner jag hur ni alla finns runt om mig.
Jag känner oupphörligt kärlek strömma, jag känner att ni är många som tänker goda tankar, som ber för mig.
Era böner virvlar sig samman till ett tryggt och varmt nät som bär mig, som lyfter mig, som stärker mig.
Ni fyller jorden med böner, de kommer från Sveriges avlånga land, från Danmark och Indien, från England och Schweiz.
Mina goda vänner, nu vågar jag be er om hjälp, jag vågar visa mina tårar, och jag översköljs av kärlek. Ni ska veta hur gott det känns!
Alla ni som tänker på mig.
Ni som älskar mig, och som jag älskar.
Jag gråter små stilla tårar nu när jag skriver, men inte längre av ångesten, utan av enorm tacksamhet för all den värme och kärlek ni ger mig.
Dagarna fylls av sol och jag plockar med mina blommor. Jag tittar till rosorna och njuter av blåsipporna i min berså.
De knallgula krokusarna i Olles och Simon rabatt har fyllt min natt med sol. Jag har haft dem för min inre syn natten igenom.
Ångesten kommer på natten.
Den gör det.
Det är då det är riktigt, riktigt farligt med cancer igen.
Men de knallgula krokusarna trängde sig in, om och om igen. Färgen fyller mig med kraft och ångesten ger sakta vika.
När skrattet kvillrar i kroppen.
Det måste väl ändå vara livsbejakande?
När Simon, min käre gode ”lille” son, och jag busar och skojar som vanligt.
Det måste väl ge liv?
Och hans starka, varma armar runt mig när jag gråter, också det ger alldeles säkert liv!
Jag tänker inte (förutom på natten då) på hur cancern ser ut, vilka former det kan vara, hur det kanske kan bli… jag tänker inte på strålning och eventuell cellgiftsbehandling.
Jag fyller mig med glädje, och jag kan det ofta, ja oftast, även om väntan är olidlig.

I kyrkan kan jag sitta och gråta, det är gott. Där finns det plats för tårar.
Så kan jag sen lämna dem där.

Nu är det en så solig och vacker morgon, jag cyklar ut och fotograferar gravänderna vid stranden.
Det måste väl också ge liv?
Sen när jag kommer in igen, då är Simon vaken och vi kan äta vår frukost tillsammans.
Det ger sannerligen liv!