Ett nytt kapitel

Så skiner solen igen, efter regnet!
Ja, både utom och inom mig. Kvällssolen skiner in genom fönstret, och jag NJUTER av att vara hemma.
Det är över.
Det första steget är över.
Cancercellerna är ute ur min kropp, och jag känner mig helare än någonsin förr, trots att jag skenbart är trasigare.
Det har gått så bra.
Jo, visst grät jag igen, trots att jag trodde att jag hade gråtit klart. Jag grät när jag rullades in till operationssalen. Inte av rädsla för operationen, nej, mer av känslan av det ofrånkomliga. Att jag inte kunde komma undan. Att det inte fanns någon väg ut, inte någon, annan än den jag var så rädd för.
Och egentligen, nu efteråt, tror jag att det är just det som varit en stor beståndsdel i min ångest den här långa tiden av väntan:
Att ha en cancer växande i kroppen. Att inte kunna komma bort från den. att veta att den åt av mig, där inne.
Det kulminerade på operationsbordet. I tårarna som stilla rann utför mina kinder.
Tack och lov fick jag snart injektionen som bar mig över till EFTER.

Jo, jag mådde lite illa. Fick morfin mot smärta, mådde mer illa. Men jag kände mig helad. Dessutom mindre sargad än jag trott.
Också idag på morgonen mådde jag illa. Jag tror faktiskt att jag har svårt att bli morfinist.
Men efter frukost och kaffe kom livsandarna tillbaks i ett nafs,
Såret vätskade mycket lite, ”dränet” togs bort och jag fick redan vid 8 tiden veta att jag kunde gå hem vid lunchtid!
Jag som tidigast hade hoppats på fredag, men även godtagit lördag. Nu var det torsdag och dagen efter operationen… ja, 24 timmar efter operationen satt Elisabeth och jag i mitt vardagsrum och drack kaffe!
Och jag känner mig nästan helt som vanligt!
Jag vet att det här är första etappen på resan, jag vet att det kommer att bli både tufft och besvärligt med de följande behandlingarna, jag vet att utgången inte är garanterad – vilket inget i livet är – men jag är på banan, jag är på väg, jag tror så starkt på livet och även på min kropps inneboende styrka.
Om ca tre veckor blir jag kallad till återbesök, och då har de provsvaren klara, då kan de se vilken sorts tumörer det var, vilken behandling som är lämpligast, och när den ska sättas in.
Kanske borde jag vara orolig för det, men jag orkar inte vara orolig längre, och nu är cancern ute ur kroppen, nu förlitar jag mig helt fullt och fast på Kalmar sjukhus cancervård.
Det känns på ett sätt tryggt att det finns färdiga broschyrer där det står hur allt går till, att det näst intill är rutin med bröstcancerpatienter. De vet hur de ska göra, och de gör det på bästa sätt.


Tre kvinnor var vi, som nu följdes åt. Vi hann inte träffa varandra mycket, men vi kände genast en stark samhörighet och gemenskap. Tre kvinnor med bröstcancer. Jag hoppas och tror att det blir av att vi sätter oss och fikar tillsammans, sen, längre fram…

Jo, jag erkänner, jag är trött ikväll. Det har varit omtumlande, men jag tror att jag i natt, kommer att sova mer ångestfritt än på mycket länge.
Dessutom kommer Stina hem.
HURRA!



Den här kajan vill bara vara med....

Rädsla skapar spöken.

Att få ett sån´t här chockartat besked skakar om hela tillvaron.
Jag tror ändå att jag lite, lite har börjat landa.
Livet blir aldrig mer som det var.
Katastrofen kan när som helst överfalla mig. Framtiden har förlorat sin självklarhet.
Jag minns hur vi i fjol planerade en resa till Indien, hur vi långt i förväg köpte biljetter.
Det känns utopiskt idag.
Kan man verkligen förutsätta att framtiden är det vi tror att den är?


De första dagarna i chock vågade jag inte sluta tänka på det fasansfulla – för om jag en kort stund glömde bort det, blev chocken så oerhörd igen, när minnet kom tillbaks.
Det kändes som att jag måste hålla det kvar, trots att det gav mig en så fruktansvärd ångest.
Allt påminde mig dessutom med smärtsam tydlighet.
”Förra gången jag var här, då levde jag fortfarande i lycklig ovetskap”
”När jag stoppade ner de här lökarna, då visste jag inte att livet skulle vara så svårt när de blommade”.
Allt fick betydelse, allt gjorde ont.

Det har gått flera veckor, ja faktiskt en månad sen jag fick beskedet, mer än en månad sen jag började bli riktigt, riktigt rädd.
Och det börjar bli vanligt liv, detta att ha vetskapen.
Att veta att jag har cancer.
När jag är igång, när jag har folk omkring mig, när jag gör någonting, då glömmer jag det inte, nej, glömma kan jag inte mer. Men jag kan ändå bottna i det, jag kan se nyktert på det som komma skall. Jag kan tro att det ska gå bra, och jag planerar för mitt fortsatta liv.
Men när jag är ensam, då lämnar tankarna mig inte.
Jag kan inte säga att jag har ångest, jag lider inte ens alltid av tankarna, men de är där, hela tiden.
Som en bakgrundston som genomsyrar allt jag ser, allt jag gör.
Igår fick jag dessutom klarhet i hur rädd jag varit en längre tid, utan att egentligen ha släppt upp det till ytan.

Jag såg hur min rädsla skapar spöken.
Jag hade fått tid hos en hudläkare på sjukhuset.
Jag hade ett litet kliande märke på bröstbenet. Den unga AT läkaren vid mitt allra första besök i forntiden – då när jag kom för att kolla min misstänkta fettknöl i armhålan, hon tyckte att det skulle kollas upp, så hon skickade en remiss till hud.
Det var därför jag var där igår.
Min rädsla förstorade det lilla märket och gjorde cancer av det. Såklart.
Och hade jag nu cancer också i huden, ja, då vore det dags att hälsa hem.
När jag har hört om andra som opererat både bröst och lymfa och klarat sig bra, så har ändå ett litet MEN suttit i mitt bakhuvud.
-De har inte haft hudcancer samtidigt….
-De har klarat sig, ja, men jag som har mycket mer…

Ändå det var ju så litet, det här.
MEN.
En sak som jag har lärt mig nu, det är ju att KATASTROFEN faktiskt kan komma. Jag kan få det där totalnegativa beskedet som jag bara aldrig kunde tro kunde beröra mig.
Därför gick jag in på sjukhuset med en lätt panikkänsla.
Uppgången till hud är alldeles bredvid mammografiavdelningen.
De dörrarna.
Den söta sköterskan från Öland, hon som tog emot mig den gången jag grät floder, henne skymtade jag i dörren.
Jag tittade åt andra hållet – där var klinisk mammografi – nästa fruktansvärda besök med den oerhört smärtsamma provtagningen…
Och min chock var där igen.
Jag var inte bredd på min reaktion, tårarna, paniken…
Ja, jag kände hela min rädsla igen, den satt i dörrarna, den satt i ordet mammografi, i den söta ölandssjuksköterskans rock.
Djupa andetag.
Lugn. Lugn.

Dr Jörgenssen kommenterade mitt gipsade finger, jag berättade om den förestående operationen, han tittade ömt på mig, kontrollerade märket, stack ett papper i handen på mig och sa:
-Det där är helt ofarligt. En talgvårta.
Han pekade på pappret där det står: ”Det kan klia”.

Jag kunde ha kastat mig om halsen på honom.
-O, tack, tack, sa jag.
Befriad.
Nu har jag plötsligt samma sits som alla de jag har hört talas om, alla de som har klarat sig alldeles utmärkt.
Jag visste inte ens hur skräckslagen jag har varit för det här, hur jag har haft en känsla av att inget som gällt de andra ändå kan gälla mig, eftersom jag ju också har det här…

Ingen skulle kunna ana att jag har cancer och snart ska opereras, så glad och sprudlande som jag skyndade ut från sjukhuset, ut i solen och den fantastiska våren.

Förra veckan, ja, då var det i tarmen..
Efter penicillinkuren i samband med handoperationen fick jag nämligen diarré i tre dagar. Väldig diarré.
Då var det naturligtvis kroppen som la av, som inte orkade längre, som var helt färdig.
Jag mindes hur ljuvligt det var veckan innan, då jag hade en mage som fungerade, då jag kunde våga gå längre än några meter från toaletten.
Och innan det, när jag hade två friska händer.
Det kändes verkligen som om utförslöpet var rejält brant.
Jag försökte få det till tarmcancer, men Stina protesterade högljutt från Indien.

Nu, just idag, tror jag faktiskt inte att jag lider av något annat än det kända..
Och det ska opereras bort.

Men jag kan nog förstå att det här är en rädsla jag får lära mig att leva med. Varje symptom kommer jag att granska med cancerglasögon, och min hypokondri lär knappast bli mindre efter att jag erfarit att jag en gång hade alldeles förfärligt rätt i mina värsta farhågor.




En huggorm solade sig på grusvägen i Kastlösa i går. Jag tycker att jag var duktig som inte blev biten… Skulle ha sett ut, va, med gipsad hand, kliande märke, cancer och huggormsbett…