Doktor Wallander

Kan ni förstå hur starkt det är för mig att få alla era varma, goda hälsningar? Det klickar ständigt i datorn, det kommer sms, det ringer i telefonen. Goda, goda ord, goda tankar.
Aldrig kunde jag drömma om att det är så starkt med böner och tankar.
Jag bärs.
Jag tackar er alla, jag tackar er för att ni inte lämnar mig ensam i allt detta!

Det är måndagskväll och besöket hos doktor Wallander är över.
Doktor Wallander, nog känns det lite som en deckare!
Han är jättefin, en varm och god människa som tar emot mig.
-Ja, du har redan fått beskedet… säger han.
Och mina tårar strömmar.
-Jag vet att det är svårt. Du har en tuff tid framför dig.
-Det är bra att du gråter. Gråt mycket.
Det är skönt, mitt i allt eländet, att jag kan sitta där med strömmande tårar och ändå föra ett vettigt samtal.

Men i samtalen finns orden. De där orden jag vill värja mig mot.
Använder man inte orden kan det inte vara verkligt.
Håller man orden borta är nog allt bara är en ond dröm.
Men de farliga orden lirkar sig in i samtalet.
Metastas.
Modertumör.
Cancer.
Cellgift.
Håravfall.
Ta bort bröstet. Ta bort bröstet…

Tårarna strömmar.
Lymfkörtlar i armhålan, de måste bort.
Ödem i armen… kan bli problem.. men måste inte bli problem.
Cellgift, det blir nog cellgift.
-Vi vill gärna använda både livrem och hängslen.

Han är jättefin , Wallander. Jag känner mig trygg i hans händer, kramen han ger mig stärker mig.
Sköterskan Anna-Stina är också så närvarande och fin.
Gång på gång dyker tanken upp i mitt huvud – har hon båda sina bröst kvar? Varför får inte jag ha det?
Skulle jag på nåt sätt må bättre om också hon? Varför, i så fall?
Nej, jag är glad att hon finns för mig nu, även om jag absolut inte kan förstå varför jag måste drabbas av detta.
Orättvistanken dyker upp.
Varför just jag?
Men livet är ju inte rättvist. Och jag har så mycket ändå. Jag har så mycket, inte minst allt det goda stöd jag får av er, mina vänner.
-Har du någon att prata med?
Ja, det har jag verkligen!
Jag har en enorm rikedom i det.
Så gråter jag lite till.

Alltså, som Lukas, grannpojken, brukar säga: Alltså, det är ju egentligen inte så att något farligt har hänt idag.
Jag visste redan att jag hade cancer, jag visste att jag hade det i lymfan.
Jag visste dock inte om de hörde ihop, tumörerna, nu vet jag det, och det är ju positivt.
Jag vet nu att operationen blir om ca en månad – oj, så länge – men det blir nog i början av maj.
Jag vet att jag kommer att strålas.
Jag vet att jag sannolikt får cellgift, kommer att bli utan hår (de flesta tappar håret, men inte riktigt alla). Jag vet att jag kommer att bli trött och svag, men att allt görs med målet och förutsättningen att jag ska bli frisk.
Egentligen är det inte värre nu, egentligen är det bättre.
Jag behöver inte vara rädd för att de kommer att säga att det sannolikt spridit sig längre, de sa tvärt om att det sannolikt är koncentrerat till lymfan och bröstet.

Men jag som har kollat brösten en gång i månaden!
Jag som verkligen har känt igenom dem, sökt tumörer… jag har inte känt tumören!

Nå, jag måste nu räkna med att operationen ska avlägsna det sjuka, att jag ska bli frisk.

Jag sitter och tittar igenom bilder vi har tagit, Simon och jag. Han har fotat mig. Jag brukar inte tycka om att se mig själv på bild, brukar bara se mina komplex…
Nu ser jag ”före-bilder”. Jag ser mitt hår, så fint det var, då, ”före”.
Jag ser ansiktsfärgen, jag ser de ännu runda , friska kinderna… så frisk jag såg ut då, idag….
Och jag gråter igen.
Håret kommer ju tillbaks
Bara jag får leva.

Jo, jag ska leva. Jag ska klara av det.
Jag har klarat av så mycket i mitt liv, så nog ska jag väl klara av det här också!

Jag tror faktiskt att jag kan sova i natt..
Har mina båda pojkar hos mig.
Och alla goda ord och varma tankar runt mig.
Fortsätt att be, snälla…