Gott Nytt År

Julen kom och gick.
Huset fylldes av barn, stora, vuxna barn.
Det är så gott att få hem dem alla, och de stannade ganska länge, alla utom Olle.
Han är i Egypten nu, ville väl bada lite mer.
Kanske tyckte han inte att det var varmt nog, här i hamnen på julaftonsmorgonen?

Tack vare att jag avstod från årets juldopp, kunde jag fotografera istället. Det gäller nämligen att vara snabb med kameran vid juldoppen, ingen har lust att posera särskilt länge. Isen är ivägen. Fötterna blir bortdomnade.
Men han badade. Utan bastu!
Vi hade planerat för en lugn och trevlig jul, men redan på julaftons morgon, efter badet, upptäckte vi att avloppet svämmade över i källaren, och vi fick klara oss utan toa och dusch, utan att kunna diska, vare sig i maskin eller för hand.
Fem personer i ett pyttelitet hus. På jul.
Pappa bor väldigt nära, och det var tur det, så julmiddagen bar vi bort till honom, vi åt och diskade där, toan användes flitigt.
Och på juldagen lånade de unga grabbarna en rensmaskin av vår granne, och de stod i avloppsvatten upp till anklarna, sa de. Jag tror att det var en lätt överdrift.
Huset stank avlopp, men ganska snart vädrades det ut och det kunde bli jul igen.
Snön var så vackert vit innan de kom, ja, de hann se den, men sen kom regnet, och det har regnat i stort sett oupphörligt hela helgen.
Idag, när de sista åkte, idag kom solen, den har strålat så fint hela dagen. I lä var det riktigt, riktigt varmt. Tänk att den verkligen kan värma, trots att den ännu är så svag, och trots att termometern visade på –4.
Det var ju så här jag ville att det skulle vara hela julhelgen, det var det här jag vill att Sam skulle få se, hans första jul i Sverige.


Jag har börjat med mina hormontabletter, känner mig så sömnig av dem. Men det innebär också att jag sover väldigt gott på nätterna…
Antagligen kommer jag att vänja mig vid dem, och när bara solen kommer lite mer..
I går hade vi körövning med en annan kör… och jag gick dit utan buff!
Kallt om nacken, kallt om huvudet, och det kändes modigt. Håret är fortfarande mycket kort, men det finns där.
De som inte känner mig, de tänkte nog endast att jag har en väldigt kort frisyr.

Jag är väldigt trött i dag. Huset blev tyst och tomt, och jag vill bara sova.
Och jag vill önska alla ett riktigt Gott Nytt År!
Jag hoppas att 2010 ska bli lättare än 2009. Ibland tänker jag att det var för att vi aldrig firade nyåret i fjol, som det blev ett så svårt år. Vi satt på flyget till Indien, på nyårsnatten, och själva nyårsfirandet försvann vid en
tidszon...
Men det här året. Måtte det bli ett gott år.
Alltid känner jag en bävan inför ett nytt år.. en rädsla över vad som kan hända. Större nu än den brukar, men ändå hoppas jag på ett rent och klart år, ett gott år, utan så mycket svårigheter. För min egen del ett år med återhämtning och friskt mod. Ett år då jag ska bli starkare, ska våga tro på livet igen, ska känna kraften återkomma. Jag tycker mig ha blivit så oerhört mycket äldre det sista året, jag ser en gammal kvinna i spegeln, känner en gammal trött kropp... Men av det nya året önskar jag få kraften att känna mig yngre och starkare igen, och med hår på huvudet kommer nog också lite mer av det gamla vanliga jaget fram...

Vinter i Mörbylånga

Snön yr utanför fönstret. Pannan är nysotad och nyladdad med pellets, en eld knastrar i kaminen – mest som trevnad – och det känns verkligen att julen är i antågande.
Jag är glad att strålningen nu är över, att jag hann bli klar med den innan detta snöande började. Innan vägarna blev glashala.
Sakta börjar jag vänja mig vid tanken att det är över.
Jag försöker se det som något som var… försöker hitta imperfektformerna. Det var då. Jag hade bröstcancer… då när jag var sjuk… en gång hade jag cancer.
Jag försöker hitta tanken att det kommer vanliga dagar efter det här. Mitt liv kommer att fortsätta.
Alldeles väldigt viktigt känns det nu att göra det allra bästa av det liv jag har kvar, det liv som i ett slag inte längre är så självklart.


I januari ska jag få åka till Mösseberg, på en veckas rehabilitering. Det låter alldeles underbart, en spa-liknande miljö, god mat, förhoppningsvis goda samtal och varma bad, massage. Där hoppas jag också hitta styrka i tron på det fortsatta livet.

Strålningen har givit mig två rejäla brännskador, blåsor, vätskande sår i knallröd hud. Ont. Ont. För första gången har jag ont.
Det gör ont när jag ska sova, det gör ont närhelst jag rör på mig… men brännskador klingar av och jag tycker redan att det har vänt. Det blir bättre, snart är också det helt borta. Det blev mycket värre efter att strålningen var över, tack och lov, skulle inte ha varit roligt att få strålning på den ömma huden.
Men även det läker ihop, och jag blir en ärrad men frisk kvinna.
Julen är som sagt nära. Huset kommer att fyllas av mina stora, långa, underbara barn… alla tre och Sam, naturligtvis.



Jag erkänner att jag är trött, det har tagit på mina krafter, jag tillåter mig att gå i ett lugnare tempo. Och med förtröstan litar jag på att våren kommer med ljus och styrka.
Nästa gång jag står och tittar på ejdersträcken som flyger över sundet, då hoppas jag att jag känner styrka i stället för den avgrundsdjupa sorg jag kände i våras. Nästa gång jag ser dem, hoppas jag att mina ögon inte ska grumlas av tårar. Ja, om det inte är glädjetårar då, förstås, glädjetårar över att livet kan fortsätta.

Äntligen i mål! Underbart...

-”Grattis!”. säger läkaren när han tar emot mig idag. ”Du kan nu verkligen sträcka på dig! Det har varit en lång väg…”
Ja, det har varit en lång väg. Den 25 mars fick jag mitt hemska besked, efter det har livet varit en lång väntan, en orolig väntan, på att jag ska ta mig igenom detta. Och nu är jag här!
Jag fick min sista strålbehandling idag. Och det är verkligen tur att det är den sista, då det börjar göra riktigt ont uppe vid nyckelbenet. Den tunna, tunna huden orkar inte mer.
Nu ska den få vila, även om jag vet att strålskador är som brännskador, de fortsätter att förvärras ett tag efter att strålningen upphört.
Men nu kan jag smörja hur mycket jag vill. Behöver inte vara försiktig inför nästa behandling.

När jag kom för att göra finnålspunktionen, på min födeölsedag, den 17 mars, då hade de just satt igång med att förbereda marken utanför onkologen inför en utbyggnad.
Nu, när jag är klar med min behandling, nu är bygget nästan klart.
Jag ser förtvivlan när jag ser byggnaden.
Jag minns det fruktansvärda besöket på mammografin, den smärtsamma biopsiden… sköterskorna som fanns någonstans i utkanten av min förtvivlan.

Sjukhuset kommer aldrig mer att kännas neutralt.
-Det har varit fint att träffa dig, säger de snälla sköterskorna på strålningen…
-Ja, detsamma, svarar jag, men måste genast ta tillbaks lite… alltså, det var fint at ni har varit så fina, men det har inte varit roligt att måsta komma hit!
Så skrattar vi i samförstånd.
-Nu vill jag inte se dig här mer, säger läkaren också, leende, efter det avslutande besöket. Och jag ber till Gud att varken han eller någon annan onkologläkare ska behöva träffa mig igen.
Porten, jo, men den vill de nog ha kvar ett tag till…. Äsch, jag vill bli av med den, den är ju ett sjukdomstecken.

Jag träffar E på sjukhuset, och vi sitter i restaurangen och summerar. Skönt att inte bara åka hem…
Tillhör jag den vanliga världen nu igen? Visserligen har jag inte mycket till hår, men jag är som alla andra..
Det bästa han sa läkaren, det var nog svaret på min fråga om jag bör vaccinera mig mot den vanliga influensan:
- Nja… du tillhör ju inte någon riskgrupp!
Jag tillhör inte någon riskgrupp.
Jag är nu inte mer känslig än andra.
Jag behöver inte alls sky närkontakter mer… Nu är livet tillbaks i det något så när normala!

Så kommer jag hem, och på min dörr hänger blommor.. En amaryllisblomma, en vacker stängel, med ett kort.
Ӏntligen!
Antagligen den viktigaste exam Du gått igenom i ditt liv!!
Kramar /K”
Jag blir så glad. Jag har mina aningar om vem som skickat dem, men säker är jag inte… TUSEN TUSEN TACK, i alla fall.
Ja, så går jag nu en jul- och nyårshelg till mötes. Och jag är alldeles frisk.
Lite darrbent kanske, det tar ungefär dubbelt så lång tid att återhämta sig, som det tog att trycka ner den stackars kroppen.
-Men det är bara bra att använda kroppen så att du blir trött!
Så skönt, så skönt.

Och de små änderna (och andra sjöfåglar) de plaskar vidare och påminner om kommande vår.

Vilken tur att vi inte har permafrost!

Redan har vi kommit en hel vecka in i december. Jag har fyra dagars strålning kvar, varav en idag... På torsdag är jag klar!
Då har jag fått min stråldos, maximalt vad min kropp relativt riskfritt kan ta emot.
Fem veckor, det kändes fullkomligt oändligt, de där första dagarna, nu är jag på upploppet. Nu är jag alldeles snart framme... Underbart!!!
En lång, lång resa, från mars till december, som en graviditet.. 9 månader.
Erfarenheten av cellgifterna känns tyngre i minnet än det egentligen kändes när jag var mitt i det. Nu är jag bara så evigt lycklig att vara klar med det.
Evigt lycklig över att bo här på underbara Öland är jag också.
Mitt i allt regnande kommer solen med en alldeles strålande dag, den trotsar väderleksrapportens prognos om regn och mulen himmel..
Varm len sol, mjuka dimmor som hänger kvar. Och benen orkar cykla Risingerundan, solen rakt i ögonen. Kor och fornminnen, dimma och sol...
Jag inrättar mina dagar efter strålningsbesöket i Kalmar. Strålning och sen smörjning när jag kommer hem. Huden är brunröd. Vid nyckelbenet, där huden är så tunn, där har jag fått lite utslag, men endast lite, lite kliar det. Fyra tydligt bestrålade områden.
Jag accepterar nu att allt handlar om sjukhuset, om att vara patient, om behandling. I fyra dagar till..
Men i helgen kom K från Stockholm. Ett mycket kort besök, men vi hann med både regnpromenad, solskenspromenad och julmarknad i Triberga.

K och jag brukar gå och gå när vi träffas. Vi strosar på alvaret, vi går längs stränder.
Vi går och går. Och vi pratar och pratar...
Redan planerar vi nu sommarens upptäcksfärder, kanske skulle man ha en GPS för att hitta alla gamla alvarsvägar och källor? På vissa kartor och i några böcker finns koordinater utsatta...
JO, jag har ju också börjat geo-guideutbildning!
En fantastisk föreläsare från högskolan, fina böcker och det är bara så spännande. Perspektiven hisnar när vi tittar på jordens utveckling, bergarternas bildande...
Det normala på vår breddgrad är permafrost... ett ca tre kilometer tjockt lager is ovanpå markytan!
Vilken himla tur att vi råkat födas under en av de mer ovanliga värmeperioderna!