Sommaren är här...

Vilken midsommar! Solen flödar, värmen är bara underbar, efter denna kalla vinter och kyliga vår.
Nu kommer den, den väller sig över oss, vi badar i ett överflöd av solsken och värme. Underbart.
Och jag njuter som aldrig förr! Jag kan bada, jag kan vara i solen, behöver inte skydda varje kvadratcentimeter av min hud från solens strålar.
Jag har inget ärr som ännu inte läkt, jag är frisk.
Och jag njuter, jag njuter både för i år, för förra året och alla nästkommande somrar.
Vattnet i Kalvhagen är varmt, riktigt varmt. Stenbryggan – vilken jag felaktigt kallat piren – leder ut till det djupa vattnet, så det är bara att kasta sig i direkt..
Simma.
Flyta.
Plaska.
Kroppen är lätt och smidig och inga knän eller andra leder knakar och gör ont.

Midsommar, med sill och nubbe, med goda vänner, sång och midsommarstång.
Härligt.


Men visst är det underligt.
Vi människor, i alla fall jag, tål så oerhört lite vad det gäller värme, och kyla.
Jag brukar tänka på älgar, rådjur, rävar och andra djur i skogen. De ska klara trettiogradig hetta, men de ska också klara trettiogradig kyla ( åtminstone de uppe i norr) sextio graders tolerans.
Min tolerans ligger kanske på fem grader.. högst.


Jag blir så trött, handlingsförlamad av värmen. Cyklar och badar, sitter sen i skuggan och läser om alvaret.
I gårkväll cyklade jag till Möckelmosse. Ca en mil är det, hundkärran kändes i uppförsbacken .
- Ja, det finns uppförsbackar också på Öland, kalkstensplattan som är Öland, tippar långsamt åt öster, medan den har en skarp landborgskant i väster.
Puh, så slut jag var.
Och var gång jag kryper ner för att se en liten honungsblomster eller solvända, snurrar det betänkligt i huvudet.
Men det blir bättre… nästa gång på alvaret ska jag ha hatt, även om det är på kvällen!
Jag klagar absolut inte över värmen, absolut inte, men jag behöver vänja mig.

Totoro orkar inte vara i solen, men han måste följa mig hela tiden. Han försöker gång på gång att ligga under min stol, i halvskugga – men det blir för varmt och han kapitulerar, går nästan hela fem meter ifrån mig för att ligga i kompakt skugga!
Fem meter, det är mycket för en liten Totoro!



Jag möttes en kväll av stark parfymdoft, när jag gick längs stigen till pappa. Vildkaprifolen slingrar sig upp bland lönnarna. MEN.




När jag nästa dag går dit för att ta en bild av den, ser jag hur den har slingrat sig runt den stackars lönnen, så lönnen har snörts av nästan helt! Ändå lever lönnen, den har försökt reparera sig så gott det går!





Vallmon har hittat en fin plats under äppelträdet.

Tåg och alvar..

Jag vet inte om kan få kalla sig bloggare när man inte skriver mer än något enstaka inlägg då och då?
Äsch, om jag inte är bloggare, så skriver jag ändå.
Livet bara rullar på, det är underbart att leva ett vanligt liv!

Min gamla dator trilskas, den hänger sig och vill knappt ha något med mina bilder att göra.
Jag vågar aldrig tömma kameran utan att först ha kopierat alla bilder på en extern hårddisk. När som helst kan det här tröskverket strejka. Men än fungerar den ändå...

Halva juni har gått.
Det är i dag exakt ett år sen jag fick mina första cellgifter. Och mamma låg på sjukhuset, den sista veckan i hennes liv.
Tiden går, jag är så enormt tacksam över att livet är så väldigt annorlunda nu, mot hur det var för ett år sedan.
Nu kan jag låta solen värma min hud. Jag känner vinden leka i håret, kammar mig… vilken ynnest!
Sen har jag ju min lille ullboll, Totoro.
Han präglar mitt liv nu.
Mycket kretsar kring honom.
Vi tränar ensamvarande och inkallning. Vi tränar rulla-runt och sitt och stanna kvar..



Åkte tåg till Göteborg. Spårvagn och hiss…Allt klarade den lille krabaten så galant!

Tågresor är alltid spännande, som gjorda för funderande.
Ett ungt par kommer in i kupén. De ska göra en resa tillsammans.
De ska sitta mitt emot varandra i några timmar.
Läge för samtal, läge för djupa blickar in i varandras ögon.
Tjejen är snyggt sminkad, klädd i tighta kläder, naglarna långa, välvårdade och målade i en klarröd nyans.
Hon sitter rak i ryggen mitt emot sin pojkvän.
Han har nedhasade jeans, med trasiga knän, han halvligger över två säten.
Direkt när han slår sig ner, öppnar han sin dator, sticker skärmen emellan sig och tjejen. All kontakt bryts. Inte ett ord yppas. Han stoppar snäckor i örnen, ser en film, småler, skrattar till..
Hon halar upp sin iPod och försvinner bort i sin musik.
Det känns så tragiskt. Det underbara tillfället till förtrolighet bara försvinner…
Ungdomarna stänger så ofta in sig i sina bubblor, i sina hörlurar..

Jag ser cyklister trampa på med hörlurar – det må så vara i storstadens larm, men här på Öland, bland näktergal och koltrast…
Förresten i storstadens larm blir det väl en trafikfara av det?

Jag har ingen musik i öronen när jag cyklar.



Jag har nu en kärra efter cykeln, Totoro sitter i kärran och jag trampar iväg. Kärran väger sina kilo, hunden likaså, så visst blir det lite tyngre. Men det är skönt att inte skylla allt på dålig kondition!

.
Hela Sverige stannar andäktigt upp i morgon, det är ju prinsessbröllop.
Men jag tar nog ännu en cykeltur upp till alvaret för att titta på alla de fantastiska överlevarna.
Att kunna växa där ingen jord finns, där kylan är stark på vintern, oftast utan snö, eller inbäddade i is. Sommarens stekheta dagar och månadslång torka… ändå växer de!



Gul fetknopp direkt på en kalkhäll...



Och den störste överlevaren av alla : Ölands solvända. En av de första växterna som kom efter istiden. Den har helt anpassat sig till alvarets hårda växtförhållanden, men den finns bara här! Fantastiskt