Hantering av lilla leden och dödsångesten.

Så har jag börjat träna igen..
Ja, det är inte riktigt lika intensivt som det var på gymmet – då, innan jag tappade orken och lusten.
Men träning är det.
Mitt lilla långfinger är nästan frilagt, det är bara den skurna leden som fortfarande är fixerad. Jag har en hård plastskena som håller det rakt ut. Men den yttersta leden ska tränas.
Lilla leden böj.
Lilla leden håll kvar.
Så sträcker vi lilla leden , och slappnar av.
Fyra gånger om dagen, tio gånger var omgång.
Den lilla leden gör lite ont – fast den ju aldrig blivit skadad. Men har man legat inbäddad i gips i nästan två veckor, då behövs det inte mycket för att lilla leden ska bli trött. Få träningsvärk.
Så ger jag min hand lite omvårdnad. Den har inte tvättats på två veckor, bara legat inbäddad i bandage och gips.

Det känns gott att ge mig hand kärleksfull vård. Att mjukt tvätta, att inte begära mer än lite böj-på-leden.
-Senor tar lång tid att läka, sa arbetsterapeuten. Den 10 juni kan du successivt börja belasta den.

Så allt kommer att gå omlott. Kanske är det bra att jag har ett litet led-träningsprogram nu, att jag inte bara tänker på det som förestår.
Fast det gör jag ändå. Det går inte att låta bli.

Dödsångest.
Plötsligt har hela världen drabbats av dödsångest. Pandemin som sprids från Mexico, svinifluensan.
Det är inte längre bara jag som har att hantera dödsångest.
- Att vara nyopererad cancerpatient, under cellgiftsbehandling, det låter ju inte bra i influensatider…. klagar jag för Karin min syster sjuksyster.
-Du är utanför riskgruppen, svarar hon, det är unga starka, friska mellan 25 och 50 som drabbas…
Knappt hinner jag sucka ut av lättnad förrän jag inser vilka som hotas – mina barn!
Men, minnet av andra larmrapporter, SARS, fågelinfluensan osv, gör att vi kanske ändå bör försöka se lite nyktert på det, liksom jag också på min personliga dödsångest.

Att hantera dödsångest innebär trots allt en del bekymmer. Kanske är det för att skräcken är så stor.
Jag är ju inte rädd att dö, nej, egentligen inte alls, men jag vill för allt i världen inte lämna livet nu.
Och det ska jag heller inte.
Men när jag skakar av rädslan, det är oftast på natten, då försöker jag formulera de goda orden om att livet är underbart i det lilla.
Att jag har en så god situation, även om jag nu skulle dö nu, så är det endast goda krafter runt mig, inget hat. Ingen elakhet, inga jag kan skylla på, ingen bitterhet.
Jag intalar mig själv att livets kvalitet är viktigare än dess kvantitet.
Så hamnar andningen i lite lugnare takt igen, till dess att jag inser att jag försöker acceptera döden!
OCH DET VILL JAG JU INTE!.
För allt i världen, jag får ju inte ge upp, jag behöver all kraft jag kan, jag måste mobilisera, jag måste tro…
Ger man upp är det kört.
Jaha, då står jag där igen, och räds att förlora livet.

Det ska bli väldigt skönt när operationen är över, när jag vet mer om hur det ser ut.

Men visst, på dagarna, allra oftast, då samlar jag på – och tror på, alla de berättelser jag hör om kvinnor som gått igenom bröst- och lymfoperationer, om hur de klarat cellgift och strålning och har det riktigt bra idag. Jag lyssnar på berättelserna, och jag suger dem till mig, jag tror att jag sen kommer att vara ytterligare en i raden av dessa kvinnor.

Jag visualiserar också. jag försöker se hur min kropps krafter spärrar vägen för, och suger ut de elaka cancercellerna.
De goda krafterna bär fortfarande krokusarnas gyllengula solfärg, de omvälver det onda, det svarta. Som en rund boll ligger de svarta cancercellerna där, trängs ihop, sugs ut på all kraft, pulveriseras till ett stoft som bara går att blåsa bort…

För övrigt är det förunderligt hur världen har försvunnit för mig den senaste månaden. Jag är mycket medveten om solen, om ljuset, våren och alla blommor som spricker ut, träden som grönskar och fåglarna som sjunger.
Men vad som händer i världen har jag nästan ingen aning om. Ja, den där svininfluensan. Fortsatt ekonomisk kris… dalande siffror för Mona Sahlin och sossarna.
Är det allt som hänt den sista månaden?

På ett sätt är det ganska skönt att se att världen faktiskt klarar sig utan mig, en månad.
Men nästa månad får jag nog ta i och fixa till den igen, eller hur?