VÅRTECKEN

Det går lång tid mellan mina blogginlägg nu. Det är så mycket som pockar på. Jag går ofta och formulerar mig, men se att ha tid att sitta och skriva, det vill sig inte riktigt. Nå:


Öland ligger fortfarande täckt av snö, även om snötäcket krymper alltmer. Några bara fläckar mitt på åkrarna kan skymta fram, och där samlas grågässen.
När jag var barn och gick i småskolan i Långsele, Ångermanland, då fick vi på hembygdskunskapen sjunga sången om årstiderna.:” I mars börjar bonden sin åker att så…”
Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte att det var horribelt, hur kunde bonden börja så när det var så mycket snö kvar, överallt?
Senare förstod jag att sången syftade på södra Sverige, och det var med avundsjuka jag sjöng med i den.
I år gäller den inte någon alls! I år kan inte den ivrigaste bonde så sin åker i mars, i alla fall inte här på Öland.
Åkrarna är snövita.
Snödrivorna ligger höga längs vägarna, men asfaltvägarna är bara, torra och underbart cykelbara!

Förra veckan var jag uppe ”på fjället” här på Mysinge alvar. Ser ni fjälltoppen skymta där borta? (Mysinge hög).
Vore det här en vanlig vinter skulle Öland ha ytterligare fantastiska turistattraktioner – ”Skar-vandring på alvaret”. ”Skidtur i oändligheten.”
.
Jag hade en dryg decimetertjock snödriva ovanpå min rabatt mot västerväggen. För att skynda på våren tog jag spaden och grävde bort snön. Drygt en decimeter tjock isig snö.

Och under snön låg alldeles färdiga, t o m utslagna snödroppar! Fantastiskt, vilken optimism! ”Klart att våren kommer, lika bra att vi sätter fart och fixar blommorna redan nu.”


Och tofsvipor flyger över de snörika åkrarna.


Några rapphöns ( ja, ja, de är stannfåglar men i brist på andra vårtecken tycker jag att de duger).

Några av mina fruktträd har jag börjat klippa – det är vårtecken!
Och nu ligger vi i för fullt, vi som går geo-guide utbildningen. Vi från södra delen av ön ska guida våra kamrater från norr.
Vi läser på om granit och skiffer, om istider och fossil, och jag koncentrerar mig mycket på alunframställningen.
Tänk att människor har kommit på att utnyttja naturens resurser så. Hur kom man fram till att man skulle låta alun kristallisera sig, hur upptäckte man vilken effekt det hade vid färgning av tyger och garner? På 1700talet, när jag tycker att man skulle ha fullt upp med att så och skörda för att ha mat att föda de stora familjerna med!
Och nu går vi omkring i ruinerna efter denna industri, jag kan nästan höra arbetarna ( av vilka en tredjedel var barn under 12 år) stöna och svettas och hosta i svavelröken…
Den 27:e mars har vi vårt gesällprov. Jag hoppas att snön inte gör det alltför svårt att hitta bland ruinerna!

Hönshus och grishus, vackrare än idag, eller hur? De har dessutom sjöutsikt. (Adolfshamnn vid Stora Bruket)

Så ytterligare en sång:

"Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs". Tänk, jag trodde att han bara satte samman ord, Alf Hambe. Men i går fick jag verkligen se att det är en del av verkligheten!

Portad for ever?

Det här är egentligen fusk. Krokusen är fotograferad i pappas växthus, men den lovar vår, eller hur? Och löftet sprider glädje.

Jag är besviken. Riktigt besviken.
Men så ser jag vad jag är besviken över – en bagatell, ett ingenting.
Bör jag skämmas över att jag blir besviken över en liten bagatell, när allt det huvudsakliga är som det ska?
Nej. Egentligen inte.
Jag ska bara vara tacksam för att jag är i den situationen att en liten bagatell kan göra mig besviken. Då är jag frisk, riktigt frisk!
Så här är det.
Jag hade fått tid för att ta bort min port-a-cath, den där grejen som är inopererad under min hud, för att möjliggöra cellgiftsbehandlingar. Nu skulle jag äntligen få ta bort den.
En liten operation, men ändå måste alla förberedelser göras.
Fasta från midnatt.
Skrubbning från topp till tå, med den där vassa svampen och uttorkande tvålen. Håret –ja, jag har ju lite hår nu – det blir som svinto, hårt, torrt, spretigt.
Rena kläder.
12.30 är min tid, så rejält hungrig är jag. Sitter i väntrummet och drömmer om den där mackan man får efteråt. Läser i min bok.
-Tyvärr Eva!
En ung sköterska kommer in. Tyvärr, det har komplicerat till sig, en operation har tagit längre tid än beräknat, en akut kom emellan. Min lilla operation måste därför skjutas upp.
Jag bör varken bli arg eller besviken, tänk på dem som orsakat förseningen… inte skulle jag vilja vara i någon av deras kläder.
Ändå, blir jag så besviken.
Trött, hungrig, jag trodde jag skulle bli av med porten.

Nu blir det ett nytt försök på min födelsedag. Den 17 mars. Med hela proceduren med fasta, skrubbning..
I barndomen var min födelsedag krispiga tulpaner, takdropp och tårta.

Ett år var födelsedagen ett akutbesök på Infektion efter en veckas svår magsjuka… jag minns att apotekstjejen gratulerade mig, när hon skrev mitt personnummer på medicinen…
I fjol var det finnålspunktion av min misstänkta knöl.
Och i år blir det då liten operation.

Ja, ja, födelsedagar ska ju firas…
Vi har haft underbara dagar, våren är äntligen på väg. Vintergäcken blommar, snödropparna tittar upp och de få fåglar som visar sig i vattenbrynet tycks livliga och fulla av energi inför den kommande säsongen.



Jag har plockat fram min cykel!
Klär mig varmt, och trampar saligt iväg
Här nere tinar vägarna först! De blir bara och torra snabbt. Inte som i norr där de är isbelagda till mitten av april. Så nu cyklar jag.


Kallt är det fortfarande, - 7°C i natt, några minusgrader på dagen.

Stelheten i kroppen har släppt! Den släppte helt plötsligt efter den senaste akupunkturbehandlingen! Det är alldeles otroligt, det känns som om hela kroppen är nysmord, armar och ben kan röra sig utan motstånd, jag går nerför trappan utan grimascher ….

Så vad spelar det för roll att jag får ha min port-a-cath en och en halv vecka till? Ingen alls.
Solen skiner, våren kommer och i år ska jag mer än någonsin vara med och suga i mig varje god droppe solsken..