Flödande vatten!

Vatten i kranen!
Vatten i toaletten!
Slut på slaskande spring med spolvattenhinken .
Vatten i duschen!
Så livet kan förenklas efter en månad utan de enklaste förnödenheter.

Jo, jag vet, många lever utan dessa bekvämligheter. Jag har själv sett kvinnorna på Indiens landsbygd, hur de var lyckligt lottade om vattenkällan fanns inom någon kilometers räckhåll - och de har stora barnaskaror därhemma, och törstiga djur...
Men ändå, för mig här, mitt liv är inte inrättat efter att leva utan vatten.

Det krävdes en hjälplös kvinnas tårar för att få det ordnat, tårar och flera telefonsamtal till kommunens ansvariga.
Fortfarande är det ett provisorium, slangen ringlar sig längs häcken från vattenposten tre hus bort. Men det flödar.. det flödar...
Lyckan är ibland vatten!
Vattnet i kranen. På toan. I duschen.

Mors 89:de födelsedag

Dimman ligger tät över hela ön, men luften är ljummen. Mamma fyller 89 år idag.
En stor bukett syrener har jag i min famn när jag går vägen upp till deras lägenhet, hennes och pappas.
Jag hade kört halvvägs när jag insåg att jag glömt dem, blommorna. Komma tomhänt till en födelsedag, nej, jag vände.
Det rasar vita och lila små stjärnor av dem, syrenerna har sett sina bästa dagar, men de är pampiga.
Förr om åren har jag alltid uppvaktat med styvmorsvioler, nu är det ett helt annat läge, 80 mil längre söderut.
Och vi sätter oss i bilen, packad med fikakorg, nyinköpta wienerbröd. Kör ut på ön igen, den dimmiga.
Mitt på bron åker vi isolerade i dimma -hav, dimma, hav-. Fiskmåsar står stilla i luften, ovanför bilen.
89 år efter den dag hon föddes, står vi utanför grinden till det hus där hon drog sitt första andetag.
Hon känner stenarna, hon känner träden, hon känner murarna.
Alla vänner är borta, alla syskon, alla bekanta. Men stenar, träd och vägar finns kvar. Luften är densamma, evig.
Min telefon ringer.
Olle vill gratulera mormor på födelsedagen.
Hörapparaten hamnar på trädgårdsbordet. Öronsnäckan till handsfree-mobilen in i örat, och där sitter mamma och pratar med sitt barnbarn.
Hon föddes i en tid då elektriciteten var ny och ovan.
Radion fanns inte, inte telefonen.
Tv och dator, kom långt, långt senare.
Så oerhört mycket det är som har förändrats under hennes tid!
När hon fyllde 7 satt hon här, just här, vid sin mormors hus, och åt en chokladkaka som hon fått på sin födelsedag. Gräset var som nu, fullt av tusenskönor.
Alla syskonen var runt omkring, avundsjuka naturligtvis. Men det var hennes dag, den trettionde maj.
Det är fortfarande hennes dag, den trettionde maj.

lilla jag

Nog är det vanskligt att ge sig ut i världen när man är liten, baskern sned och solen skiner rakt in i ögonen. Vad månne livet föra med sig?

Medan färgen torkar

Vinden tar i utanför mitt fönster. Äppeträdet nästan viker sig i byarna.
Jag tvättade av det fina akvarellpappret. Bilden blev alldeles för stel. Jag tappade lättheten i det jag målade.
Barnet, vattenpölen, den mjuka runda kroppen, bilden måste vara lätt och direkt.
Nu är pappret så vått att jag inte kan ge mig på det igen.

Sen så länge, ja det är nog tre veckor nu, har jag varit utan vatten i kranarna, och akvarell är mitt medium!
Jag ringde kommunen och tjatade igår, det skulle precis bli av att de kom nu.. alldeles precis nu... Än har ingen dykt upp. Än har inget hänt.
Ensam kvinna behöver inget vatten.
Ensam kvinna är inget att räkna med.
Ensam kvinna klarar sig alltid.
Och gör hon inte det, vem bryr sig?
När inte världen bryr sig, varför ska jag?
Eller är det kanske så att världen inte bryr sig för att jag inte gör det?
Kanske måste jag skrika, ryta, gorma för att världen ska bry sig, för att vatten ska komma att rinna i mina ledningar igen?
Kanske väntar världen på att lejoninnan i mig ska vakna, den mjuka kissekatten vanka bort och vilddjuret ryta?

Livets Ö.

Det är dags att skriva blogg. Alla andra gör det, att blogga är det nya, senaste sättet att berätta om allt och inget för hela världen - eller kanske bara för mig själv.
Läsare, finns läsare?
Jag börjar förutsättningslöst att prova bloggandets konst enbart på mig själv. Provar lite tyst, bakom skynket. Vill testa först. I doldom.
"Min utpost" har jag som bloggrubrik, och utposten är spetsen på Ön. Det är här jag ser världens begränsning i havet.
Men kanske själva livet också är en utpost, begränsad av tidens hav.
Ön är min hemvist, livet är min hemvist. Och här anstränger jag mig att lyssna till näktergalens sång, att se de nyutslagna almarnas ljusgröna löv.
Är det inte det här som är livet?
Slutet av maj, ljuva dofter, fåglars sång, det är en bra början.
Nu ska jag måla.
Måla Ön