Upp och ner

Nog är det lite märkligt.
Ångesten som har hållit mig vaken på nätterna, de där förfärliga tankarna som grävt sig in i varje obevakad sekund, den har nu ramlat åt sidan.
Jag sover natten igenom. Inte väldigt gott, nej, jag vaknar alldeles för tidigt, jag är inte riktigt utvilad vid 7 när jag till sist inte orkar ligga kvar och vänta längre, men det är inte ångest.
Nacken är stel av spänningar.
Så kroppen är fortfarande kvar i chock.
Men jag har inte det malande, skräckslagna förfärliga i mig.

Nej, jag mår faktiskt riktigt bra.
Jag njuter av dagen, trots att det idag har varit både regn och dis mellan solglimtarna.
Det blir så tydligt. Varje dag, varje minut har ett värde.
Tänk att det finns folk som söker tidsFÖRDRIV! Fördriva tiden. Livet.

Visst får jag ibland ilningar genom hela kroppen – det osannolika att jag har cancer får mig att skaka. Men rädd, jag är inte rädd längre.
Vad skulle jag vara rädd för nu?

Det känns viktigare än någonsin att vara ärlig, att undvika alla konstiga knutar i form av otydligheter.
Kvinnorna i min släkt har haft en tendens att alltid slingra in sig i kringelkrokar av någon slags underlig hänsyn. Vi har svårt att säga vad vi vill, vi försöker se vad vi tror att den andra tänker och tycker, och formar oss så efter det. Vi säger inte : "Jag vill...". Utan vi undrar vad hon, den andre kanske tycker att vi ska vilja. Vi snubblar in i ett land där ingen vet vem som tycker vad och till slut kan det bli lösningar som alla är missnöjda med, men som kommit fram för att vi tror att den andra tycker si eller så.
Våra mammor, mostrarna var experter på detta krångel.
Vi kusiner har naturligtvis ärvt benägenheten.
Men vi är nog medvetna om det, vi får ibland kämpa med att tydliggöra för oss själva vad det nu verkligen är vi vill, och inte vad vi tror att den andra tror….
Jag tror att vi jobbar med det allihop.
I alla fall känns det nu viktigare än någonsin att vara ärlig i alla kontakter. Och det går märkligt nog lättare det också, när jag nu står inför allt detta.
Det är som om en hel massa saker kommer upp till ytan med ett helt annat perspektiv än tidigare.

Vi har våra liv. Ingen vet hur länge någon av oss får leva..
Det enda vi kan göra är att ta vara på den dag vi får.
Varje dag. Också den dag som är regnig och mulen.

Kom nu hem från kören.
Jag känner mig alldeles varm och uppfylld av den goda gemenskapen vi har. Det är så roligt att vara tillsammans, att sjunga tillsammans, att skratta tillsammans.
Långfredagssånger.
Påskaftonssånger.
Hur är det nästa långfredag? Nästa påskafton?
Tanken svindlar och jag söker mig tillbaks till nuet.

________________________________________



Så vaknar jag, skärtorsdagsmorgon.
Världen är dimmig idag.
Jag vaknar och känner mig sorgsen.
Det är ändå fortfarande svårt med nätterna. Jag vaknar gång på gång, inte i panik som förra veckan, men med en stark känsla av sorg.
Jag behöver jobba lite för att vända de tunga tankarna och med tillförsikt se framåt igen.
Jag försöker minnas hur god prognos bröstcancer ändå har, även för dem som också har tumör i lymfan.
Jag försöker minnas de goda händerna han sträckte fram, doktor Wallander.
Jag försöker lita till svensk sjukvård.
Jag försöker lita till Gud.

Och så tröstar jag mig med att det faktiskt inte är fel att jag ibland sjunker ner i förtvivlan.
- Du måste möta det, och det är bra att du gråter.
Ja, det är nog bra med någon timme så här. Vacker musik i P2, tjock vårdimma utanför fönstren. Sprakande eld i kaminen.
Så har jag min sorgestund nu, för att sen försöka möta dagen.
Det är gott att pojkarna fortfarande är hemma och huset fylls av liv, skratt och prat.