Jag vill veta när cellgiftsbehandlingen kommer i förhållande till det andra – om det nu blir cellgift.
Och hur länge.
Och jag får veta att det kommer efter operationen, före strålningen.
4-6 gånger, med ca tre veckors mellanrum.
-Men man mår ju inte dåligt hela tiden.
Katastrofen är fortfarande kvar.
Jag kan fortfarande bara inte fatta det här. Men ändå, ändå är det som om vardagen kliver in i livet och allt känns nästan normalt igen.
Jag har haft en så fin dag idag. Elaka infall säger mig ibland att det är alldeles tokigt att skratta och må så gott när det egentligen är så mycket allvar som ligger framför.
Som om jag skulle missa något om jag inte inser svårigheten.
Som om det vore farligt att glömma …
Men nej, jag kan verkligen inte tro det. Jag är medveten om att det kommer att bli tufft, men just idag skiner solen med det allra vackraste ölansdvår-leende. Lärkorna drillar, humlor och fjärilar flyger kring alla tusentals blommor och samlar nektar.
Gravänderna och de andra sjöfåglarna plaskar vår i strandkanten.
Jag känner den ljumma solvärmen i ansiktet.
Beslutet kommer där någonstans, bland tångdoft och sjöfågelsplask:
Jag har gråtit färdigt för idag.
Suger in vårdoften.
Det är verkligen synd och slöseri om jag använder denna vackra dag, som jag nu har fått, till att gräma mig över kommande dagar. Dagar som absolut inte blir lättare av att jag förstör dagen idag med att gruva mig.
Det är ett maratonlopp som ligger framför mig. Jag ska ta mig igenom det, jag ska satsa allt, för att vinna.
Sätter mig upp på cykeln sen igen., efter frukost. Cyklar med vinden i håret, solen i nacken och ölandsdofterna i näsan. Lärkorna, koltrastarna, bofinkarna.
Det är klart att jag ska igenom detta.
Helskinnad, om också inte i kroppen, så i vart fall i själen, ska jag igenom.
Endorfinerna strömmar i blodet i takt med att jag trampar. Det känns gott.
Kaffe hos Elisabeth, fina Elisabeth.
Goda ord och varma kramen.
Jag är så stärkt när jag kommer hem, fast besluten om att hålla min kropp i trim nu till operationen. Och min själ i balans.
Solen, blåsipporna, nunneörten och ÖLAND ger mig styrka.
Pojkarna och jag cyklade ner till stensliperiet och valde ut en fin, fin granitsten till bänkskiva i köket!
Röd granit, kommen från Indien.
Kanske får det dessutom Stinas Sam att känna sig hemma, när han kommer hit i höst?
Inlägg
2 kommentarer:
Eva jag älskar att "se" dig cykla på Öland med vinden i håret! Dagen idag är din! Och min! Och alla våras dagar som delar stund på jorden! Gud vet när vi i Sundsvall kan flyga runt på cykel. Han låter oss vänta länge i år och det är frestande att falla ner i hopplöshet. Men icke! Jag skall tacka och bedja! För Livet! KRAM
Att läsa om dina känslor och upplevelser just nu, är som att bli påmind om livets grundvalar i stort. Ska vi våga leva fullt ut, trots att vi vet om alltings slut - eller kanske just därför?
Om livet ytterst är till för att levas - och inget annat - är svaret givet ...
Skicka en kommentar