Genrep och sol.

Jag skulle ympa en kvist från Karins svärföräldrars goda äppelträd på Sorö. En liten ympkvist på mitt Lobo.
Mer var det inte.
Kniven var vass, snittet skulle vara exakt.
Det gick fint, blev ett bra snitt…
Fast det blev också ett litet snitt i mitt vänstra långfinger.
Ett litet snitt vid mellanleden.
Blödde rejält. Väldigt mycket blödde det.
-Bra, så bli det ingen infektion, tänkte jag och band hårt om.
Jag kollade så jag kunde böja fingret åt alla håll. Sen fortsatte jag att ympa.
Nästa morgon var fingret svullet. Underligt svullet.
Jag ringde, och fick komma till distriktssköterskan.
Hon ville att doktorn skulle titta.
Han tittade och böjde och kollade:
-En sena är av. Det var ingen bra månad för dig, det här!
Så skrev han remiss till ortopedakuten.

På ortopedakuten kunde de inte riktigt se, efter fyra timmar, med tre karvande läkare, och allra mest väntetid fick jag beskedet att jag skulle läggas in över natten för att opereras nästa morgon!
Jag kunde bara skratta. För ett litet snitt i mitt lilla finger.
De började fråga när jag senast ätit!
Skulle jag verkligen sövas för detta?
Jag rullades i en säng, med penicillindropp i ena handen och ett jättepaket på den andra, genom korridorer och blev så inskriven på en vårdavdelning…
Fullt frisk.
Operationsklädd i landstingets vita nattskjorta och med långa vita strumpor rullades jag nästa morgon upp – eller ner- eller åtminstone till operationsavdelningen.
Narkosläkare och sköterskor.
Varma filtar täckte kroppen.
En underbart fint spjuveraktig ortopedkirurg kom och berättade att det var ett snitt i en sena, den skulle sys ihop..
-Men det syns att du hade en välslipad kniv!
Sa sen också att doktor Wallander (min underbare bröstkirurg) dessutom är ortopedkirurg.
- Så det bli inga problem med efterbehandlingen av handen, även om det sammanfaller med nästa operation.
Tryggt lutade jag mig tillbaks. De vet om varandra, de ser HELA mig, med bröst och lymfa och fingrar.
Sen började det snurra runt i huvudet av det lugnande de sprutade in genom nålen i handen, och snart, mycket snart stod de och rörde vid min axel och sa att jag var på uppvakningen.
Gipspaket på fingret.
Glada, leende sjuksköterskor gick omkring och tittade till oss alla som låg där i rad.
Jag tror det var där någonstans jag kände smaken av EFTER.
Jag kände kraften i efter.
Så här kommer det att gå till, nästa gång också.
Jag kommer att vakna, solen kommer att skina och jag får en fralla och en kopp kaffe, som jag fick efter förlossningarna.
Kroppen kommer att vara öm och stympad, men jag vaknar till läkandet.
Med större övertygelse än någonsin kände jag att jag helt självklart ska klara av både operation och efterbehandling, oavsett hur jobbigt det blir. Men klara av det, det ska jag.

Den här onsdagen gick långsamt framåt. Turligt nog var jag beredd på väntetid på akuten, så jag hade en bra bok med mig, och den hann jag nästan läsa klart.
För uppe (nere?) på avdelningen skulle jag få mer penicillindropp. Jag blev kvar på sjukhuset till klockan tre – exakt 24 timmar efter mitt besök hos distriktssköterskan.
Solen flödade över Öland.
Min väninna och granne hämtade mig, hon har haft mycket med att bära in tomatplantor och annat smått, att vattna, köra hem min bil, hämta mig….dessutom handla mjölk åt mina föräldrar…
Grannsamverkan – även om det bara var hon som verkade…
Men om sagt, sol, min trädgård med ”minst tusen blommor” som grannpojken Lukas uttryckt det.
Det är gott att komma hem till, och jag kände mig nästan lycklig i min starka övertygelse om att detta kommer att gå bra.
Jag får ideligen höra av kvinnor, om kvinnor, att de har genomgått detsamma som jag nu ska göra.
Jag grät när jag fick mitt besked:
-Varför just jag?
Men jag har nu tydligt insett hur fel det är att säga så.
- Också jag.
Det stämmer bättre.
Vi är många.
Vi är väldigt många.

Fullkomligt ångestfritt har jag sovit i natt.
Vaknar till ännu en solig ölandsmorgon, och jag funderar hur jag riskfritt ska kunna ympa klart….
Gipspaketet gör att jag pekar fingret åt världen, denna underbara soliga ölandsvärld.
En av ortopedläkarna berättade att han varit i Champagne och sett vinstockar ympade på amerikanska, motståndskraftiga rötter.
De har rosor planterade i utkanten av vinodlingarna, inte för skönhetens skull, utan för att lössen först går på rosorna.
Det vackra som en indikator.
Lusbekämpning ger skönhet.
Svårigheter ger öppnade ögon.
Gud är god och livet underbart.