Kusiner och vänner...

Jag är trött nu, väldigt trött. Kroppen tar ut sin rätt. Men det känns bra.
Så mycket bättre än det verkade i onsdags, efter min cellgiftsbehandling.
En miss gjorde att jag inte fick med mig ondansetron-tabletter. En verksam tablett mot illamående.
Paniken låg inom mig, det fanns nämligen heller inte att få tag på apoteket, trots att ett recept ordnades snabbt….
Jo, cortison och pimperan fick jag ju.
Men..
Så underligt då att känna att jag inte alls mådde lika dåligt som förra gången! Jag mådde nästan inte illa alls! Kanske ska jag inte alls ta de där tabletterna nästa gång? Kan illamående vara en biverkan på en anti-illamåendetablett?

Dagarna har virvlat i ett snabbt tempo. Vi har haft det fint, nästan blåst bort ute vid Långe Jan. Luktat på alvarets blommor.

Igår träffades vi fem ”flickor” som tillbringade somrarna i mosters och morbros hem mitt på Öland, när vi var barn. Fem kusiner.
Nu är vi fem kvinnor, alla över femtio år.
Vi möts och vi skrattar åt gamla minnen, vi pratar om nuet, om livet, om döden, om svårigheter och glädje. Och det känns som om vi verkligen berör det viktiga, vi väjer inte för osynliga murar.
Kanske är det vår uppgift, att lära oss möta världen och varandra med öppenhet och utan rädsla att såra. Våra mammor var så oerhört hänsynsfulla mot varandra och de andra syskonen, att de näst intill utplånade sina egna viljor, och ingen kunde någonsin veta vad någon egentligen tänkte och tyckte. Svårigheter skulle tigas ihjäl, skam fanns alltid hotande om något inte var perfekt…
Det var tiden och det var ett släktdrag och det var miljön och omständligheterna.
Och vi har alla ärvt drag av den överdrivna hänsynsfullheten, men våra öppna ärliga samtal nu ger oss möjlighet att genomskåda och arbeta med de murar vi inte längre vill ha kvar.
Jag sitter med den befriande känslan att jag inte längre är rädd. Jag är inte rädd att visa mig svag, ledsen, tvivlande, förtvivlad. Inte heller är jag rädd att visa mig glad och förtröstandsfull.

I fröjd gick vi en tvåtimmarspromenad över alvar och betesmarker… jag sov ljuvligt på soffan sen, när de andra lagade maten. Jag njöt av de vänliga rösterna över sallad och pasta…av slamret av bunkar, klirret av glas, skratten.
Det är gott att kunna vara med, trots att det ser ut som det gör just nu.

Och inte är det konstigt att jag idag är så trött, så trött, så trött. Det var det sannerligen värt!
Nu ska jag bara ligga på soffan och lyssna på radion eller eventuellt se något på webTV ikväll..
Jag vill fortsätta att sträva efter att ha rena, raka, goda, ärliga relationer...

Upp och ner

Nog är det lite märkligt.
Ångesten som har hållit mig vaken på nätterna, de där förfärliga tankarna som grävt sig in i varje obevakad sekund, den har nu ramlat åt sidan.
Jag sover natten igenom. Inte väldigt gott, nej, jag vaknar alldeles för tidigt, jag är inte riktigt utvilad vid 7 när jag till sist inte orkar ligga kvar och vänta längre, men det är inte ångest.
Nacken är stel av spänningar.
Så kroppen är fortfarande kvar i chock.
Men jag har inte det malande, skräckslagna förfärliga i mig.

Nej, jag mår faktiskt riktigt bra.
Jag njuter av dagen, trots att det idag har varit både regn och dis mellan solglimtarna.
Det blir så tydligt. Varje dag, varje minut har ett värde.
Tänk att det finns folk som söker tidsFÖRDRIV! Fördriva tiden. Livet.

Visst får jag ibland ilningar genom hela kroppen – det osannolika att jag har cancer får mig att skaka. Men rädd, jag är inte rädd längre.
Vad skulle jag vara rädd för nu?

Det känns viktigare än någonsin att vara ärlig, att undvika alla konstiga knutar i form av otydligheter.
Kvinnorna i min släkt har haft en tendens att alltid slingra in sig i kringelkrokar av någon slags underlig hänsyn. Vi har svårt att säga vad vi vill, vi försöker se vad vi tror att den andra tänker och tycker, och formar oss så efter det. Vi säger inte : "Jag vill...". Utan vi undrar vad hon, den andre kanske tycker att vi ska vilja. Vi snubblar in i ett land där ingen vet vem som tycker vad och till slut kan det bli lösningar som alla är missnöjda med, men som kommit fram för att vi tror att den andra tycker si eller så.
Våra mammor, mostrarna var experter på detta krångel.
Vi kusiner har naturligtvis ärvt benägenheten.
Men vi är nog medvetna om det, vi får ibland kämpa med att tydliggöra för oss själva vad det nu verkligen är vi vill, och inte vad vi tror att den andra tror….
Jag tror att vi jobbar med det allihop.
I alla fall känns det nu viktigare än någonsin att vara ärlig i alla kontakter. Och det går märkligt nog lättare det också, när jag nu står inför allt detta.
Det är som om en hel massa saker kommer upp till ytan med ett helt annat perspektiv än tidigare.

Vi har våra liv. Ingen vet hur länge någon av oss får leva..
Det enda vi kan göra är att ta vara på den dag vi får.
Varje dag. Också den dag som är regnig och mulen.

Kom nu hem från kören.
Jag känner mig alldeles varm och uppfylld av den goda gemenskapen vi har. Det är så roligt att vara tillsammans, att sjunga tillsammans, att skratta tillsammans.
Långfredagssånger.
Påskaftonssånger.
Hur är det nästa långfredag? Nästa påskafton?
Tanken svindlar och jag söker mig tillbaks till nuet.

________________________________________



Så vaknar jag, skärtorsdagsmorgon.
Världen är dimmig idag.
Jag vaknar och känner mig sorgsen.
Det är ändå fortfarande svårt med nätterna. Jag vaknar gång på gång, inte i panik som förra veckan, men med en stark känsla av sorg.
Jag behöver jobba lite för att vända de tunga tankarna och med tillförsikt se framåt igen.
Jag försöker minnas hur god prognos bröstcancer ändå har, även för dem som också har tumör i lymfan.
Jag försöker minnas de goda händerna han sträckte fram, doktor Wallander.
Jag försöker lita till svensk sjukvård.
Jag försöker lita till Gud.

Och så tröstar jag mig med att det faktiskt inte är fel att jag ibland sjunker ner i förtvivlan.
- Du måste möta det, och det är bra att du gråter.
Ja, det är nog bra med någon timme så här. Vacker musik i P2, tjock vårdimma utanför fönstren. Sprakande eld i kaminen.
Så har jag min sorgestund nu, för att sen försöka möta dagen.
Det är gott att pojkarna fortfarande är hemma och huset fylls av liv, skratt och prat.