Valpmamma-liv

När man är en liten valp måste man vara fullkomligt alert och uppmärksam på mamman – flockledaren. Även om valpen sover djupt, måste den följa med när mamman går någonstans. Vargmamman räknar inte in sina ungar, den som ligger kvar blir övergiven – och förlorar den livsviktiga flocken.
Och det märks när man som jag, nu blivit hundmamma.



Jag försöker ibland att smita när han sover, åtminstone gå på toaletten, utan att han ska måsta vakna och följa med. Jag ser ju att han behöver sin sömn.
Men inte en chans. Minsta rörelse jag gör, och han är beredd.
En baby kan man smyga ifrån, låta sova tills den vaknar.
Valpen sover tills jag bara inte står ut med att vara på samma plats längre.
En baby kan man ta med sig i barnvagnen och den kan man bära på magen.
Vad gör man med en baby-valp?
Jo, man kan gå korta, korta promenader.
Man kan hålla sig stilla och mestadels inne… så att den lille stackaren få lite sömn.

Men sen. Valpen växer oerhört fort. Benen blir längre på några dagar, trappan som var en omöjlighet i går, forcerar man snabbt idag.
Inlärningen går fort.
Totoro lystrar till sitt namn – och han tittar undrande upp mot skogen och alla ringduvors sång : Tootootoo Tootoro
Han kommer oftast när jag ropar.

En valp blir visserligen tonårstrotsig, men det är ändå lättare än människotonåringarna.. det gäller bara att vara konsekvent och tydlig. Ett nej behöver inte motiveras och förklaras…Det är ett nej, rätt upp och ner..

Nätterna går rätt bra. jag ligger på en madrass i vardagsrummet – lyfter honom till hans bädd var gång han kravlat ur och ligger bredvid mig. då fortsätter han gott att sova där.. till nästa gång.
Fast i natt har han faktiskt varit kvar i sin bädd ända till kl 6.
Då gäller det att snabbt gå ut, så slipper jag torka kiss den gången.
Annars bryr jag mig inte så mycket om kisset. Jag vet att han blir rumsren. Jag tar ut honom var gång han sovit, ätit och ibland mitt i leken. Nästan alltid kissar han då i gräset. Fast, visst blir det också pölar inne…

Jo, nu har världen plötsligt förändrats och allt, allt kretsar kring valpen.
Så mycket bättre det är nu än förra våren…

En tydlig paradox igen:
Jag skaffar hund för att komma ut mycket. För att öka min dagliga motion.
Så har jag hunden och jag är jättelåst.
Sitter inne för att han ska kunna sova…

Men men, jag vet att bebistiden är – till skillnad från människobarnens – mycket, mycket kort.
Och jag ordnar frihet.




Tar bilen, packar Totoro i en liten kartong, där han sitter nästan helt tillfreds, och vi åker upp till alvaret. Några minuters resa.
Sen. Frihet på det stora oändliga.




Doftande backsippor.



Jätteflyttblock, vid vilket vi sen sitter och vilar. Mina ben är tältpinnar, min tröja tältduk., och där är gott att sova.

Men min kropp vill röra sig mer. Jag känner mer av medicinbiverkningar, svettningar, stelhet, när jag inte rör mig lika mycket.
Men det kommer , det kommer.
Och det räcker med att titta in i de ljuvliga ögonen, smeka den lena pälsen, så är jag helt såld på den lille!



Fiskmåsarna är med för att inte alla bilder ska vara bruna..:-)

Det blev en Totoro...

En liten lurvig, chokladbrun valp ligger vid mina fötter. Han är alldeles utmattad av att ha bytt hem, han har undersökt min trädgård, bitit av en påskliljeknopp, kissat i gräset, ätit några löv..
Det är klart att han är utmattad.
Namnet var inte klart förrän försäkringskvinnan i telefonen, frågade:
- Och vad heter valpen?
- Ja, jag vet inte än, men det blir nog Totoro. Ja, Totoro heter han.
Stinas namnförslag.

P följde med, hon var ett enormt stöd, sakligt hjälpte hon till med diverse spörsmål. Roligt dessutom att inte göra en sådan här resa ensam!


I bilen hem, han satt så gott i min famn, nu körde P dessutom, så att jag kunde sitta med bebisen i knät. Totoro verkade fullkomligt trygg där han satt, blev kanske lite undrande när motorn satte igång, men vaggvisor fungerar lika bra på hundvalpar som på barn. P och jag sjöng det vi ville säga till varandra, allt till ”Byssan Lull”.s melodi..

Jag blir alldeles handlingsfölamad här hemma. Vill inte störa när han sover, kan inte gå ifrån… samtidigt kan han inte gå långt, och sex kilo är tungt att bära.
Jag känner att jag smyger lite, vi är liksom vilsna, både han och jag.
Men det blir snart en vana, snart känner vi varandra.
Och snart är det han som drar ut mig på promenader.

Jag cyklade igår upp till alvaret, måste utnyttja den sista friheten innan Totoro skulle komma. Och i solen, mellan några enar, la jag mig och njöt av värmen, av dofterna från solvarmt alvar. Jag lyssnade till lärkor och strandpipare, tofsvipor och andra fåglar.
De vackra stenmurarna släpper med fördel igenom lite luft - de rasar inte lika lätt då. Förresten rev man förr ofta ner murarna längs vägarna på hösten, så att inte snön skulle göra vägen ofarbar. På våren byggdes allt upp igen. Somliga murar kan vara nedplockade och uppbyggda hundratals gånger...





Allt är stilla och vackert.
Väldigt stilla och vackert.
Det saknas något...
Flygplanen!
Inte ett streck på himlen. Inga korsande flygplansspår, endast klart blå himmel.
När såg jag Ölands himmel utan dessa linjer sist? I min barndom?



Jag sneglar ibland mot himlen, tycker att askan borde synas, men molnen är bara vanligt grå.
Kommer det här vulkanutbrottet och dess följder att sätta spår i vårt sätt att leva? Kanske hittar vi tillbaks till ett långsammare tempo? Kanske inser vi att det inte alltid måste gå så fort, allt vi gör? Sjötransporter, järnväg…
Eller sätter flygbolagen snart några effektiva filter på sina flygmotorer?
Ingen vet hur länge det här problemet, och vulkanaskan finns kvar. Jag hörde att det finns risk att fler utbrott kommer under samma glaciär…



Ett rådjur har gladeligt smaskat i sig av min nästan utslagna tulpanknoppar!
Och nu lär väl Totoro gå lite hårt åt rabatterna…


Han leker med scillan, knipsar narcisser…
Vad ska månne bliva?

Naturens under.

En nässelfjäril fladdrar förbi, jag skyndar mig ut för att hinna ta en bild.
Borta.
Humlan i krokusblomman, den sitter mer stilla, så den fastnar. En citronfjäril likt ett löv i vinden, eller en smörklick – citronfjärilen är visst själva orsaken till att fjäril heter butterfly – smörfluga – på engelska.
Inte heller den vill fastna på bild – eller snarare, den är långt, långt borta i andra kvarter innan jag ens hunnit ställa in min kamera.



Men så, äntligen, nässelfjärilen återkommer, sätter sig nu en mikrosekund på gräset, och bilden är tagen. OK, lite suddig, men dock en bild av en fjäril.

Fjärilen som i höstas var en larv.
Spann sig fast, hängde. Fick ett hårt skal.
Innanmätet blev en sörja, en vit, yoghurtliknande gegga.
Mundelar, matsmältningsorgan, andningsorgan, allt smälte ihop till en formlös massa inuti det skyddande puppskalet.
På fjorton dagar omvandlades all denna gegga till antenner, ben, vätskekanaler till vingar, vingar, sugmun, äggläggningsrör, ögon och alla andra delar en fullbordad fjäril består av!
Hur kan det vara möjligt?
Det är sannerligen ett av naturens under.

Efter att ha varit och lyssnat på ett otroligt fint föredrag om fjärilar, av Hans Karlsson, finner jag mig plötsligt vara mycket intresserad av fjärilar.
Inte för att samla och nåla upp, men för att titta på, fota – om jag kommer att kunna arbeta upp en något bättre taktik än hittills – och framförallt fascineras av.
Lila växter vill de ha.
Vit budleja kan slänga sig i väggen, det är den lila de vill ha.
Och nässlor – det finns bakom mitt hus. Jag får vara lite försiktigare när jag plockar nässlor till nässelvatten hädanefter.

Jag läste också om blåstång.
Hur blåstången, en varm, stilla kväll i slutet av maj – vid fullmåne! – släpper ut sina spermier och ägg i vattnet för att de ska hitta varandra, befruktas och sätta sig fast på en klippa eller sten.
Spermier och ägg!
Jag trodde att blåstång var en slags växt. Men nej, den tillhör gruppen protister, varken växt eller djur.
Och anledningen till att den släpper ut sina spermier och ägg vid fullmåne är att den genetiskt lever kvar i en miljö där tidvattnet spelar en stor roll.
Hur det kan bli!



Simon och Olle planterade några krokusar på gräsmattan för 1½år sedan. någon vecka efter det, levererades en skopa sand just där. Nu, ett år senare, blommar de, de har tagit sig upp genom den flera decimeter tjocka sanden!
Men om man börjar tänka efter, så är ju livet fullt av mirakler… hur kan ett barn bli till? Hur kan fåglarna hitta? Hur kan en stor björk växa upp ur ett så pyttelitet frö?

På tal om frön.. pappa har ett indiskt pagodträd. En stor och knölig stam, på vilken det ibland växer friska, paraplyliknande blad, och ibland utstickande röda blommor.
Han har med stor möda lyckats befrukta några frön, fånga upp dem innan de sprätter iväg och i höstas satte han några i kruka.
De grodde, men det enda som hittills växt upp är en tjock stam. Inga blad, bara lite friskt grönt lurv högst uppe på pinnen.
I vintras hade han nya frön, jag fick några, de grodde och upp kom bladrika små växter.



Alltså; de betedde sig helt olika beroende på ljustillgången när de grodde! Nu var det så lyckat att han hade två av sina höstsådda, jag två av de vårsådda, så byter vi och väntar spänt på hur de ska fortsätta att bete sig. Moderplantan står stolt och övervakar sina små…

Vi är så vana vid underverk att vi inte ser dem, var det någon som sa, och det är nog så sant.

Jag väntar också med spänning på det lilla underverket Pluto, som ska komma nästa vecka. Jag har köpt lite nya saker till honom – det är roligt att köpa hundsaker igen!
Men det är bäst att jag passar på att cykla riktigt mycket nu, innan bebisen kommer.

Jag cyklar frenetiskt, tänker att det ska vara bra mot onda leder, jag vill träna och stärka muskler och muskelfästen. Hoppas sen på vätskedrivande medicin, en biverkan av mina hormontabletter är just att man samlar på sig vätska.
Och på bröstcancerskolan igår berättade vår bröstkirurg Marie Sundqvist, att de senaste rönen säger att effekten är lika bra om man efter 2½ år går över till den snällare sorten tamoxifen. För de här aromatashämmarna har en ganska stor påverkan på hela kroppen.
Två och ett halvt år, det känns betydligt bättre än fem år!



Solen skiner, Nunnedalen är knallblå av blåsippor, vårlöken lyser gul, nunneört och violer blommar….humlorna surrar och livet är fyllt av fantastiska under!

Valp på väg....

Tack all ni som hör av er, ni som så starkt bryr er! Det känns så gott att ni finns!
Jag är glad idag, men jag har haft en sömnlös natt igen… tankar som mal. Det var dock en helt annan slags oro nu, en livets, en glädjens oro.
Jag har länge längtat efter en hund, det blev så tomt efter Cheeta. Och mina fina barn tyckte att de ville ge mig en hund, nu efter allt detta.
Och hunden måste vara riktigt intelligent, efter att ha umgåtts med Cheeta (bordercollieblandning) i tretton år, känns det viktigt att ha en hund som någotsånär kan mäta sig med hennes klokskap.
Hårfällning är jag dock less på. Vill inte ha hår överallt.
Lagom stor ska den vara.
Det blev Kungspudel. Fast jag vill ha den klippt som ett får, inga löjliga tofsar hit och dit.

Så långt hade jag kommit i tankarna. Stina satt på Silverlinjen, bussen på väg till Stockholm. Mannen framför henne läste Barometern, lokaltidningen, och hennes ögon fastnade i en liten annons om storpudelvalpar som var till salu.

- Skaffa tidningen, läs, ring… nu!
Sagt och gjort. Jag ringde, bestämde att jag skulle åka upp mot Mönsterås redan nästa dag – igår.
Och nu är jag med hund.
Den allra ljuvligaste lilla bruna ulltott.
En chokladbrun liten sak.
Jag smälte direkt jag såg honom, hade väl preparerat mig i tankarna.

Jaha, så var det klart.
Och genast ägnar jag natten åt att fundera över hur jag ska lösa diverse praktiska detaljer.
En liten hund är som en bebis, kräver väldigt mycket den första tiden.
Men de mjuka öronen… magen så len så len… och de små ögonen…uppmärksamheten. Glädjen, nyfikenheten.
Sen… när han är större, jag ser oss gå ut på alvaret, oändliga turer. Han ska var med mig på mina guidningar, kanske ska han få bli en geo-hund..?

Och Öland bara fortsätter att flöda över av sol, av de vita snödropparna, vilt växande i diken och snår, krokus på alla möjliga och omöjliga ställen.


En krokus har trängt upp mellan stenplattorna i min berså.. Blåsippor bländar med sin blåa färg, gulsipporna knoppas. Tulpanknoppar och påskliljsknoppar sväller..


Gräsmattor är blå av scilla och vårstjärna.


Den senaste återbesökskrisen har kristalliserat livet ytterligare. Jag är nu så oerhört tacksam över att kunna räkna mig till de friska, kunna våga skaffa en valp, kunna planera fortsatt liv…
Jag är med, jag hör till, jag älskar livet!
Och jag älskar mitt Öland.

Cancerskola , panik och påsk.

Jag vet att man kan genomgå en ny kris vid tiden för återbesök, och det har jag nu gjort, alldeles väldigt.
Så starkt och tydligt att jag inte ens skrivit i min blogg, jag har försökt stänga alla tankar, har kastats som fladdrande löv på skräckens hav – där fick jag till det, va?

Så här är det:
Kalmar landsting har två fantastiska bröstsjuksköterskor. De utgör en länk mellan oss patienter/fd patienter och sjukvården, de är spindeln i nätet, den man alltid kan ringa, också med de allra dummaste frågor. Och man känner sig alltid tagen på allvar.
De har, tillsammans med kuratorn, en ”bröstcancerskola”, dit man blir kallad en tid efter operationer och behandlingar. Det ska vara när allt har lagt sig lite, när livet så sakteliga börjar återgå till det normala.
Vi började den 17 mars. Min födelsedag, och samma dag som jag fick min port bortopererad.
Så långt allt väl.
Vi möts ett tjugotal kvinnor, vilka alla nyligen genomgått bröstcancerbehandling. Några, liksom jag, med det nya håret spirande.
Och vi får information, vi får prata med varandra om mediciners biverkan, om hur det känns nu, hur allt varit.


Det känns givande, gott och fint, solen skiner och jag är så glad för att min port äntligen är borta. Till avslutning visas en video om hur man undersöker sina bröst. Hur man känner igenom dem/det, hur man lyfter armen uppåt, tittar på bilden i spegeln och ser så det inte finns några indragningar, inåtbuktningar, förändringar i bröstets form…
Så har jag aldrig tittat förr.
Alltså gör jag det när jag kommer hem.
Och där är helt tydligt en indragning i det icke-opererade bröstet.

Världen rasar igen. Munnen blir knastertorr. Livet som såg så ljust ut – nu mörknade det.

Efter en sömnlös natt ringer jag bröstsjuksköterskan, hon ordnar genast en tid till mammografi. Jag skulle ju ändå på återbesök i maj, nu får det bli lite tidigare.
Väntar i två veckor på mammografin.
Och livet smulas sönder.
Allt återupprepas. Skräcken från i fjol nästlar sig in i nuet, våren skrämmer mig nu som i fjol. Framtiden krasas sönder.
Ska jag sitta i karantän ännu en sommar?
Må illa ännu en sommar.
Tappa håret igen.
Och en sämre prognos, betydligt sämre prognos.
Våga lita på livet?

Jag försöker att bara hålla tankarna borta. Försöker att inte fundera på hur och om.. men särskilt på nätterna kommer de upp igen, alla räslor.
Jag vill ju leva, jag vill inte vara sjuk, jag vill vara med i livet…

Positivt tänkande, det orkar jag inte. Övertalning av Gud och ödet, inte heller det orkar jag, ändå gör jag det i alla fall på natten… försöker, försöker ..
Framför spegeln vågar jag inte titta på min kropp. Jag väjer med blicken.
Livet får sig ännu en törn. Framtiden skrämmer mig.

Två veckor, sen får jag komma på mammografi.
Klinisk mammografi.
Rummet som minns min skräck från i fjol.
Allt känns som en upprepning, och vad kan då bli annorlunda i frågan om resultat?
Munnen torr som en öken.
Sömnlösa nätter… igen…. Jag tittar på naturen, jag tar bara förbehållslöst in. Allt gott och vackert jag kan...




Så har det gått två veckor, vi träffas åter på sjukhuset för ”böstcancerskola”.
Jag bönar och ber och får tillåtelse att ringa sköterskorna för att fråga efter resultatet nästa dag.
Kriser. Krishantering.
”-Ofta kommer en ny kris, i samband med återbesöket”
Jo, tack, jag vet det. Mycket väl vet jag det, och jag hoppas att det bara är en krisreaktion..

I tankarna formulerar jag sms:en jag ska skriva – sen efter, när allt är över…
Och, slår det mig plötsligt, jag formulerar det hela tiden i positiva ordalag!
Då ser jag att jag nog ändå egentligen inte tror att det är något farligt, det här.
Egentligen är det nog en krisreaktion i samband med återbesök, uppblandat med lite kryddstakt hysteri.
Och visst.
Beskedet kommer sen, i telefon, 2 min över 8…Jag ringer på minuten när de öppnar…
-”Det ser helt normalt ut”
Livet tänds igen.
Framtiden kommer till mig, med vårsol och nyutslagna blåsippor.
Jag jublar och påsken är här, livet finns, också för mig!
Ännu viktigare, ännu viktigare att ta tillvara varje underbar fantastisk dag!

Nu ska vi cykla till Beijershamn och titta på fåglar, Stina, Sam, Kerstin och jag….

Och en GLAD GLAD påsk önskar jag er alla!