Den första advent.

Sol och dimma,. Mest dimma. Gröna gräsmattor och blöt jord.
Juleljus i dimma. Stjärnor i dimma.
Det är vackert, det också.

När man som jag, sjunger i en kyrkokör, då innebär advent de där härliga sångerna i kyrkan, alla stearinljusen i kyrkan.
Kyrkan full av folk..

Vi har blå kåpor, vi i kören.
En spegel där uppe, där vi klär om.
Och där ser jag mig själv, med buffen på huvudet. Som ett huckle. Som om jag skulle ut och mjölka…
Jag är så oerhört less på att se mig utan hår, kanske skulle jag ändå ha satsat på en peruk? Men då skulle jag sett mig i spegeln, med en främmande kliande kalufts på huvudet…
Jag tycker att hela världen nu ser hur det står CANCER skrivet på mig.
Blek är jag också, blekare än jag brukar vara.
-”Det är nog ingen annan än du som tänker så”..
Nej, kanske är det så. Jag är överkänslig. Jag är så less på allt det här, jag vill vara frisk och igång på mitt vanliga sätt.
Men jag VILL vara med, jag vet att jag hör hemma i kören, jag är omgärdad av varma goda vänner. Jag vet att ingen, ingen tittar snett på mig för att jag ser ut som om jag vore på väg ut till getterna i stallet.
Tvärt om känner jag ett starkt stöd – och med bra stöd kan det vekaste strå klara vinden…
Ibland glömmer jag dessutom min buff, jag känner mig som vanligt.

Det är så roligt att sjunga, även om det vi sjungit så fint, så väl avstämt i stämmorna, inte alltid blir lika vackert när vi sjunger upp… men det får vi ta. Vi är ju amatörer, vi gör så gott vi kan.

Vi hade en träff med sjukgymnast och lymfterapeut på sjukhuset i torsdags. Där fick vi lite upplysningar, möjligheter att ställa frågor, det är ju så mycket vi undrar över.
Vi tre som opererades samma dag, satt där allihop.. Alla har vi gått igenom cellgiftsbehandlingen, och alla är vi nu igång med strålningen. Vi har en stark samhörighet, vi tre. Så avlägsen känns den dagen, den 6:e maj, när vi opererades. Det var början av sommaren, nu är det snart jul.
Nå, men vi fick veta lite mer om lymfödem och lymfsträngar.
-Men vi som nu klarat operationen, och halva strålningen, och inte märker någonting av ödem, vi ska väl inte kunna drabbas av det nu?
Jo, det kan vi visst. Det kan komma upp till ett år efter avslutad strålning.

Allvaret kommer fram igen. Allvaret med infektioner, rosfeber som kan komma vid minsta sår – livet ut! Eftersom lymfsystemet är så förstört.
Allvaret med lymfödemet – men fler än hälften slipper det ändå, så hoppas kan man fortfarande.
Allvaret med den strålade huden, den ska aldrig behöva utsättas för sol, alltid skyddas med solskyddsfaktor och kläder.

Ibland får jag tankar om hur man kommer att se på cancerbehandlingen om några årtionden – under förutsättning att forskningen fortsätter att gå framåt.
Man kommer att tycka att behandlingen vi har idag är oerhört trubbig.
Lymfkärlen kapas av. Flera lymfkörtlar opereras bort.
Tänk om man kunde ta bort cancern, men behålla lymfkörtlarna..
Hela cellgiftsbehandlingen, så grovt den slår. Den mejar ner allt, blodkroppar, tarmludd, slemhinnor, hjärnceller och hårsäckar, urskillningslöst.
Tänk om man kunde cellgiftsbehandla cancerceller och ”cancerfrön” men spara resten.
Ändå är behandlingen så förfinad idag, mot hur den var för 20 – 30 år sedan.

Nu är det som sagt första advent, mörkret har lagt sig som en tung säck över Öland. Jag känner att det påverkar mig, tröttheten gör att allt känns tyngre.
Men jag behöver bara tänka på tulpaner och påskliljor som ska komma, jag synade igår mitt lilla körsbärsträd – och är där inte redan små blomknoppar, de som väntar på att vintern ska komma och gå. Sen slår de ut i full blom.
Äppelträden blommar.
Lärkorna sjunger…..
Och den här våren hoppas jag innerligt, att jag ska kunna våga njuta, våga lita på att livet håller..

Lite mothugg ibland...

De säger att man kan bli trött av strålningen.
-Ha, det gäller ju inte mig, har jag tänkt. Ingenting kan bli likt cellgifternas trötthet.
Jag lever på som vanligt, njuter av att inte slås tillbaks, av att slippa må illa..
Men.. Helt plötsligt och oväntat känner jag återigen att min cykel plötsligt är så trögtrampad.
Öland har fått idel uppförsbackar igen.
Kroppen väger plötsligt ett ton, den pressar sig mot stolen där jag sitter, benen är av bly. Ögonen vill nästan inte hålla sig öppna.
-Många blir trötta efter ungefär halva tiden…
Men ändå, jag var inte förberedd. Inte skulle jag bli trött igen, jag är ju på väg ut ur det här, jag blir ju bara starkare.
Med tröttheten kommer rädslan.
Kommer livet att förbli så här, kommer jag alltid att vara sjuk?
Äsch, jag vet att det bara är tröttheten, jag talar mig naturligtvis till rätta.
Målet finns inom räckhåll, jag vet att jag snart är starkare, och det är helt naturligt att man blir så här underligt trött, mitt i behandlingen…
Men naturligtvis hinner små tankeungar pyra, om spridning, om återfall…

Det är lite kusligt när biverkningarna börjar göra sig påminda. Så tydligt blir det vilken tuff behandling det ändå är.
In i hjärnans skrymslen kommer gifterna och krasar sönder celler…
Jag känner ibland att jag har svårt att koncentrera mig, svårt att orka lyssna, mina tankar fladdrar iväg och plötsligt är jag långt borta.
Och när noterna ska sorteras in i pärmen, körens noter… Då blir det blir bara stopp.
Så väldigt stopp, jag kan inte få till det, måste lägga undan de osorterade högarna och gå ifrån.
-Hjärntrötthet, får jag höra. En dold biverkan av cellgifterna, och med den kommer också koncentrationssvårighheter.
En vanlig, men som sagt, dold biverkan. Och den som kanske sitter i längst, ett år, kanske två.
Det är skönt att få en förklaring., men det är skrämmande att cellgifterna har en så stark påverkan, också innanför skallbenet.
Hur länge dröjer det innan kroppen har återhämtat sig? – och det är bara att hoppas att cancercellerna inte gör det alls-

Mer komplikationer vad det gäller kören och sången. Jag har väl aldrig varit någon stor sångarbegåvning, men nu håller rösten sämre än någonsin. Jag tänkte att det kanske har att göra med att jag inte varit med på så länge – men riktigt håller inte det argumentet, då jag haft uppehåll förr…
Och jag småkraxar och hostar, rethosta…
-Ja, det är nog vi.. Vi är ju ganska nära där med strålningen. Så tyvärr får du nog dras med det ett tag, några veckor efter avslutad strålbehandling. Men det går över!

Jag fortsätter att gå till kören, med kraxande stämma och noter i oordning, jag går ändå dit. Där finns värme, gemenskap och musik, en härlig blandning. Och nu i juletid, det är så underbart att sjunga alla dessa julsånger.

Solen kommer solen går, men mestadels är det alldeles grått.
Så det är nog inte bara strålningen som gör mig trött.

En stor lättnad är det dock att Stina och Sam har hittat en lägenhet nu. De behöver inte leva som hemlösa heller efter nyår.:-)

Väldigt ofta summerar jag det år som gått. Förra året den här tiden planerade vi för fullt den kommande Indienresan och Stinas och Sams bröllop.
Hur hade det varit om jag upptäckt min knöl före den resan?
Hemska tanke, det hade blivit katastrof.
Inte hade jag kunnat åka dit i det chocktillstånd jag var då, när den var nyupptäckt…
Inte hade det känts bra för Stina om jag stannat hemma i skräck…
Så trots allt, det var ju bra att det blev som det blev, att jag hann hem, att de hann gifta sig…
Hur kommer nästa år att se ut, aldrig har jag väl varit så rädd för framtiden som jag är nu. Samtidigt som jag också är i trygg förvissan om att allt går.. allt går ändå.

Det blåser kallt, solen som visade sig för några timmar sen, har dragit sig tillbaks. Jag ska gå ner till biblioteket och se om jag hittar någon bra bok….

Sol.. och halvvägs...

Äntligen!
Efter oändliga dagar av dis, dimma och regn kom hon idag, solen. Hon bländade mig när jag körde hem över Ölandsbron, sol på himlen, sol i vattnet, ljust, varmt, vackert.
Så mycket det gör när solen skiner. Så mycket lättare allt blir.
Och nu har jag redan gjort hälften av strålningen! Det är ofattbart att det ändå går så fort, snart, snart är jag klar.

Jag hinner knappt sätta mig ner i väntrummet, innan jag får komma in. De är snabba, tjejerna på strålningen. Vackra glasutsmyckningar pryder den labyrintliknande ingången till strålningsrummet.

När jag ligger på strålningsbritsen blir jag plötsligt väldigt rädd att jag ska lukta armsvett. Det blir ju så uppenbart, så tydligt, när jag ligger där med armarna över huvudet.
Så minns jag den gången i början av mars, när jag var till vårdcentralen. Knölen i armhålan. Mitt i armhålan. Jag var så rädd att jag skulle ha armsvett vid undersökningen… jag minns att jag tänkte:
-Måtte armsvetten vara det största problemet med den här undersökningen..
Det var det inte.
Men nu är jag alltså tillbaks där, armsvetten är mitt problem…
Kanske kan jag se det som ett tecken på att jag är frisk, att jag är på väg ut i det vanliga livet? Jag tänker inte ”tumör”, jag tänker ”armsvett”.

Det har varit så sköna dagar, trots dimman och diset.
Färgerna blir mjuka, fåglar samlas ännu längs stränderna. 12 hägrar såg vi en dag, de samlar sig tydligen så här på senhösten. Och sångsvanar.
Jag har plockat in gladioluslökarna, de ligger nu och torkar till nere i källaren.
Min laptop har gått sönder, den är helt enkelt inte samarbetsvillig längre. Först var det bilen, nu laptopen. Och det är sån´t där som bara ska fungera.
Jag sitter inte lika bra här, vid den här gamla datorn, det blir jobbigt för ryggen och jag orkar inte skriva så som jag vill.
Får försöka lösa det på något sätt.
Men glad blev jag då det faktiskt gick att ladda in bilderna från kameran också på denna gamla trötta dator.
Så håll tillgodo, lite Ölandsbilder (vill du se bilden i större format, så klicka på den..) från en dag då det känts som vår… värmande sol… plaskande fåglar i hamnbassängen,
Och flygande änder…
Föreresten, jag skickar ut en förfrågan, som en metrev i väntan på napp
Stina, min dotter, och hennes man Sam, står nu utan lägenhet från 1:a januari. De har haft ett andrahandskontrakt som gått ut... finns det någon som har en känning, någon som har en bekant eller bekants bekant som har en liten lägenhet i Stockholm att hyra ut?
Flötet får guppa och jag hoppas att någon nappar, att någon vet något, i så fall, snälla, skicka mig ett mail....

"Vanligt liv" inom räckhåll...

Jag cyklar grusvägen fram, diset ligger som ett täcke över hela bygden. Så slår mig plötsligt insikten om att SNART ÄR JAG UTE UR DET HÄR!
Det så många sagt mig, det jag själv intalat mig, gång på gång, kändes plötsligt alldeles nära, alldeles sant, alldeles riktigt.
Jag går snart ut ur det här. Snart börjar mitt normala liv igen, aldrig någonsin så som det var innan, men det kommer att fortsätta. Jag kommer att kunna tänka på vanliga saker utan att alltid vara medveten om att jag också har min diagnos och behandling…
När håret växt ut så att jag inte så tydligt är den cancersjuka, då kommer mitt liv att vara vanligt…
Det känns otroligt. Som om jag ändå aldrig riktigt vågat tro på det.
Nog vet jag att jag alltid kommer att ha alarmberedskapen nära, som det ju blev så tydligt i fredags med sköterskans ”Tyvärr Eva.”
Jag kommer alltid att vara rädd för återfall… men kanske inte lika rädd som jag varit för cancer förut.
Jag har kommit så långt i bearbetningen av sjukdom och död, att det inte riktigt kan skrämma mig lika mycket lägre. Eller på ett annat sätt. Jag vet att livet är skört, det är ingen överraskning.
Ändå ska jag gå ut i det ”vanliga” livet, bekymra mig om de små världsliga sakerna igen. Jag ska snart inte ställa allt i relation till sjukdom och död.
Mitt liv ska gå vidare.
Jag hoppas att jag får leva frisk i ett långt liv, men även om jag inte får det är jag tacksam för var dag jag får. Att inte vakna med illamående. Att orka lite mer än ingenting. Att väga träffa goda vänner. Att våga gå till kyrkan på en konsert, att våga sjunga med i kören, att våga åka buss. Och att orka och vilja cykla, att kunna cykla… Det är livskvalitet!

Öland, med stenmurar….
Ibland känns det som att gå i en norrländsk björkskog…
Några maneter uppspolade på stranden..
En jorduggla på spaning…
Det är livskvalitet!

Kan det verkligen fungera det här?

Dagarna går, nu har jag klarat av 7 strålningar... jag har blivit tatuerad, små, små blå prickar på min kropp.
-Hur kan ni sen dem? De är ju så små.. och jag är så prickig, hela jag.
-De ligger mitt i laserlinjerna, och vi ser dem, var så säker på det!
De är trevliga, de är noggranna, och det går allt fortare för var dag. Inställningen som förr tog tid, nu går det snabbt och lätt.

Men nog kan jag få en lite siencefiction-känsla. Eller kanske motsatsen, jag kan börja titta på allt det här med utifrån-kommande ögon.
Här lägger de upp mig på ett bord. De riktar en stor skärm mot mig, kroppen görs rödrutig av röda lampor.
Så går de ut, jag ligger ensam med den stora skärmen riktad mot mig, ingen beröring, inte någon handpåläggning utan bara ett ljud. Också underifrån.
Det känns ingenting. Det syns ingenting.
Och jag låtsas tro på att det ska kunna göra någon nytta! Ha, det känns som rena humbugen, som vidskepelse, som övertro...
Om jag inte kände till röntgenstrålar, om jag aldrig hört talas om strålar av olika slag, ja, då skulle det verkligen kännas som den största formen av lurendrejeri. Och jag skulle skämmas över att jag låter mig luras...

MEN. Nu tror jag faktiskt på det... Och jag smörjer mig med aloe-vera när jag kommer hem. Huden klarar sig, än så länge, det varken syns eller känns...

Det går bättre och bättre. Jag accepterar att jag är cancerpatient. Men sen, sen ska jag minsann bara vara fd cancerpatient!
Jag tror att jag är avspänd där jag ligger. Har börjat klä mig med sidenlångkalsoner under jeansen, så att jag behåller värmen. Dessutom är jag varmt klädd innan jag kommer in, så att jag absolut inte börjar med att frysa.
Ja, så jag ligger där, skönt avspänd.
Sköterskorna är vänliga, personliga och vi skrattar och småskojar.
En av dem har osedvanligt kalla händer, hon gnuggar dem och ber om ursäkt, och vi pratar lite om det.
Så går de ut.
De kommer in igen, mitt i behandlingen:
-Tyvärr Eva...
säger hon och blixtsnabbt skjuter alarmberedskapen, paniken, skräcken en pil genom hela mig.
-... så måste jag ta i dig igen, med mina kalla händer.

Så nära ligger ändå alarmberedskapen. Här tror jag att jag är avspänd, men ett enda Tyvärr, får hela cancerbeskeds-skräcken att vakna igen.
-Puh..
Det var ju bara kalla händer. Lättnaden är enorm, och vi kan skratta åt det. Den stackars lilla sköterskan ber tusen gånger om ursäkt, men hur skulle hon kunna veta hur otroligt uppjagad jag tydligen är bakom den lugna ytan? Hon ville bara förbereda mig på de kalla händerna...

Bilen gick sönder i onsdags. Mitt på Ölandsbron började varningslampor att lysa och jag fick akut åka till verkstad med bil utan generatorrem och med trasig kylare....Bilar!! Det är med bilar som med datorer, de ska bara fungera!
Gruvsamt dyrt kommer det att bli...

Dock skiner solen nu, denna fantastiska fredag. Jag kom hem och gav mig genast ut på cykeln, ut på alvaret. Solen bländar, den värmer, den gör hela världen så vacker. En dag med sol väger gott upp flera tunga molndagar...

Man vänjer sig..

Allt bli en vana, så fort blir allt en vana.
Kanske var det det jag var så rädd för i fredags, att det ska bli en vana att jag är cancerpatient?
Att det ska bli en vana att jag lägger mig upp på den kalla britsen för att ta emot behandlingen.
Jag strävade emot, ville behålla min mycket vaga, men dock känsla av att ha kontroll över kroppen. Över mig egen kropp.

Nu har jag ändå vant mig. Vi vänjer oss vid allt. Den gången det var små barn som skulle födas var det den naturligaste sak i världen att lägga sig tillrätta i en gynstol och låta vem som helst i vit rock undersöka, känna, klämma. Det som var så oerhört intimt blev en alldaglig vana.
Vi skyddar oss väl på så sätt, vi kan hantera det som blir vanor.
Och idag var det nu tredje gången jag skulle strålas.
Apparaten, de röda linjerna, paketkänslan, mekaniskt surr och strålande ton.. kalla händer mot naken hud. Det går ju.
Ted Gärdestads sång hörs någonstans ifrån.
Tre ställen bestrålas, det är därför det tar lite längre tid, 20 min. men jag lär mig att blunda, att slappna av, att andas lugnt och det går.
Så många goda tankar följer mig, ni är många som bryr er, tänker på mig, ber för mig. Jag känner att jag inte är ensam, det är så gott.

22 gånger kvar.
Det är som en adventskalender, jag borde ha en lucka att öppna för var dag. Alltid en dag mindre.
Eller en muckarkam. En pinne att bryta bort för varje dag, när kammen är tandlös då är det jag längtar efter här.
Och det vore ju alldeles perfekt, för vad ska jag med kam till?

Idag var den enda dagen i veckan som vi kunde samåka, L och jag. Dvs jag åkte med L och hennes man.
Det var skönt, och det gav mig dessutom en tillhörighet. Någon väntade på mig när jag var klar.
Jag påminner mig återigen om att jag ändå är lyckligt lottad! Så många som kommer hit till onkoloen är riktigt svårt sjuka. De har smärtor, de har långtgående spridning av cancer. De har dystra prognoser.
Medan jag har en relativt god prognos, ett stort hopp om att bli frisk, en tro på att bli återställd efter den här tiden.
22 gånger till, sen är jag klar…
Och som sagt, jag vänjer mig. Sidenlångkalsonger under jeansen, så blir hela kroppen varmare.
En liten meditationsstund var dag… det ska gå fint…

Jag hör att det är en väldig överbelastning på onkologen i Kalmar. De har 30-40 patienter att stråla var dag… Så det är nog inte så konstigt att det är näst intill omöjligt att få till några bra tider. Det är bara att ta det som det är och gilla läget. Se om jag ibland kan passa på att göra något roligt när jag ändå är i stan.

Igår var pappa och jag på turné. Vi har gjort en hel del nedslag i diverse samlingslokaler, den sista tiden. Han håller sitt föredrag om odling i sand, gödsling med gräsklipp. Jag visar bilder och är chaufför och allt-i allo. Vi kommer till den ena lokalen efter den andra, vi ser projektordukar och stolar. Det känns som om vi vore ett litet teatersällskap.. tar värdarna i hand, får veta hur det är planerat med kaffestund och frågor.
Det ganska länge sen, så lite ringrostigt var det kanske från början.
Vi var i Växjö.
Det gick så fint. Pappa är så glad när han får berätta om sin odling och åhörarna, mest kvinnor i min ålder, de blir så hänförda, så fascinerade. Många har följt hans råd i många år, läst hans böcker, nu blir de tagna av att få möta honom i verkligheten.
Det är väldigt roligt, och det är roligt att vi gör det här tillsammans, pappa och jag.


Och alla fåglarna har ännu inte hunnit flytta, än går sträcken söderut.. Alltid lika spännande att gå ner mot havet och se hur aktiviteten är just idag..

FEM VECKOR...

Nu är det bara strålningen kvar…
Kanske har jag tagit ut lättnade för tidigt?
Kanske har jag tillåtit mig att känna mig nästan färdigbehandlad alltför tidigt?
Nu blir jag så besviken.
Jag gråter igen, en massa gråter jag. Orkar inte hålla modet uppe.
Jag vill inte vara cancerpatient, varje dag! Jag vill inte bli påmind om mina tumörer, jag vill inte se spegelbilden av min kropp i strålningsapparatens glas.

Det har redan börjat skymma när jag får min tid på strålningen, den andra dagen. Igår.
Alla andra patienter har gått, jag är ensam kvar.
Och inte går det så fort där på strålbänken inte.. jag har hört om behandlingar som tar några få minuter… jag får ligga och ligga och ligga. De springer ut och in, ritar nya streck där de gamla hotar att släppa.
Så det mekaniska ljudet, kylande luft som virvlar över min kropp.
Inte vet jag var strålarna går in. Inte vet jag egentligen vad de gör.
Jag bara ligger där, rädd att ens andas för häftigt, jag vill ju inte ha in strålarna i mina lungor.
Paniken hotar att komma.
Om jag bara reser mig, tänk om jag inte kan behärska mig, tänk om jag reser mig upp och säger att jag inte står ut…
Naturligtvis ligger jag stilla som en trästock.
Ja, för trästock är väl det jag känner mig som.

Jag får min vaccination. Blodvärdena är riktigt bra, så jag känner möjligheten att våga ut bland lite folk igen – kören – det fyller mig ändå med glädje.
Annars känns det mest eländigt nu.
Tiderna jag fått för två veckor framåt, bildar ett skuttande hoppande omönster. Det är olika tider varenda dag, 13.50, 15.10, 8.00, 12.30 osv. Ingen chans att skapa rutin, ingen chans att passa in med bussar eller samåkning.
-Vi har så väldigt många patienter nu, och några, som du, behöver ju så lång tid .
Och jag blir påmind igen, påmind om att jag ju inte bara hade en cancertumör i bröstet, det var ju lymfan också, så det ska strålas både bak och fram och på sidan.

Trött, pressad och lidande av ljusbrist, frysande är jag när tårarna pressar fram. Var det det här som blev mitt liv?

Jag vet att ingenting har förändrats, jag har fortfarande en relativt god prognos. Allt ska vara borta nu, alla behandlingar är bara till för säkerhets skull. Jag är bara så trött…
När det bara blir lite ljusare. När bara de här veckorna är över, när jag bara kan få glömma att jag är cancerpatient.. tänk när håret växer ut och det börjar sticka upp små vintergäck i gräsmattan.. och snödroppar…
Jag går ut i trädgården och ser och gläder mig ändå åt att det fortfarande finns några små blommor som gör sitt till för att förgylla tillvaron.
Och när jag igår hämtade min cykel som jag haft på service, passade jag på att cykla runt i Kalmar. Det är bara så underbart, jag är fri, tar mig lätt fram överallt, behöver inte begränsas av parkeringsmöjligheter…
När det blir lite vår, ska jag ta med mig cykeln på bilen och sen cykla runt, runt i den oändligt vackra staden…
Till dess har jag fem veckor som bara ska gå…

Det strålar en stjärna…

Eller i alla fall en apparat. På mig, på min kropp. På min frysande, huttrande kropp. Jag ligger med armarna över huvudet, bar överkropp.
Bädden jag ligger på hissas upp, högt upp, min kropp sträcks och vrids som vore den ett paket. Ja, som ett slaktdjur känner jag mig. Röda linjer bildar mönster på huden, det är lamporna de riktar in apparaten efter. Svarta tuschstreck som ser ut att dela in kroppen i styckningsdelar…
Men de är så vänliga, de berättar hela tiden vad de gör. Först ska en simulator ställa in alla lamporna. Jag belyses då bara, inga strålar. De mäter och ritar, riktar och mäter. Och jag ska slappna av, trots att jag fryser. det är klart att jag spänner mig, av det fryser jag mer och det gör att jag spänner mig ännu mer.
När hela apparaten ändrar läge, den snurras ner under mig, jag ska ju strålas bakifrån också, mot lymfkörtlar, då ser jag affischen de har satt upp i taket. Att titta på.
Jag tror att jag har sett den förut.
En gäng byggjobbare sitter på en balk högt högt över en storstad, Manhattan skulle jag kunna tänka mig. Stadsbyggnaderna är bara små dimhöljda torn och spetsar. Och där sitter de, männen, lugnt, och samtalar, äter sin matsäck.
I det andra rummet, simulatorrummet, där var samma balk i samma miljö, men nu låg arbetarna ner, de slumrade på sin lunchrast, antar jag.
Min svindelkänsla av att ligga uppsurrad på britsen med brummande apparater och blinkande lämpor runt mig, känns liten och banal i jämförelse.

För nog var det även idag känslan av flygplan som ska till att starta, surrande ljud, vridande apparater, lysande streck och mekansika ljud, och människorna i ett angränsande rum.

Jag fick inte influensavaccinet idag, de ville kolla med infektion, eftersom jag en gång för evigheter sedan, reagerat på en gammaglobelinspruta. Men i morgon lär jag få den.

Blodprover skulle också tas. Min port sitter kvar, och det är därför smidigast att ta blodprovet genom den.
Det gör absolut inte ont, sköterskan sprutar in lite koksalt och heparin, för att blodet inte ska levra sig i portens fina små rör.
Och illamåendet väller över mig!
Kroppen skriker att den inte vill ha cellgift.
Jag vet så väl att det här inte kan påverka mig, mitt förnuft vet att det här inte är något alls att reagera på, men det vet inte min kropp!
Illamåendet lägger sig när jag kliver upp från stolen, och jag blir bara så fascinerad över hur starkt det psykiska påverkar det fysiska.
Jag vill kunna använda denna starka psykiska kraft på ett sätt som är till gagn för mig. Visualisera.
Veta att min kropp är fri från cancer för eviga tider.
Hjälpa kroppen att mota alla farliga celler, även efter det att cellgifter och strålning gjort sitt verk.

Det tog lång tid idag, flera timmar, jag känner mig alldeles slut när jag kommer hem, trots att det inte inneburit någon ansträngning från min sida.
Elektrikern ska komma och installera min keramikugn, sen ska jag börja med mina figurer igen…
Och cykeln har jag lämnat på service. Den fick ingen service i våras, ingenting blev som det skulle då.
När jag går ner i källaren för att ordna lite inför elektrikerns besök, ser jag att en av mina källarpaddor kommer fram. Jag har saknat dem, jag har inte sett dem sen i vintras. En halvstor, kanske några år gammal. Men brukar de vara så fläckiga? Är det någon som vet?
Och förresten, så glad jag blir för era fina kommentarer.. och för de fina mailen jag får. Det är så gott att inte vara ensam! Tack, tack, tack…

Minns i november, den ljuva september....

November är en seg månad, i år tycker jag den känns segare än någonsin.
Ändå har vi bara kommit några små dagar in i november.
Det är mörkt, det är rått, det är kallt.
Ändå har solen strålat från en klar himmel hela dagen.
Mörkt på morgonen, kvällen kommer krypande redan vid tre, halvfyra.
Solen skiner visserligen idag, det är helt underbart, men också när solen strålar som mest så är skuggorna svarta och de är långa. De sträcker sig som långa armar över den av löv täckta marken.
Vinden är kall.
De flesta löven föll efter frostnatten i lördags.
Plösligt har det blivit fri sikt in till grannarnas tomter, syrenhäckarna som står som täta väggar är nu ljusgenomsläppliga pinnar.
Jag skyndar mig att göra det jag ska i trädgården. Bäddar in det som ska bäddas in. Rosorna som står i krukor får stå ute ett tag till. Rosorna i rabatten ska få lite skyddande tallris, de också, men de kan hinna blomma lite till, hoppas jag.

Pumpan som pryder min trappa, den har jag karvat ur och gjort fiskgryta av… Mums, riktigt gott, faktiskt, och det ska vara så väldigt nyttigt.

Jag har några dagar nu, innan strålningen ska sätta igång. Jag försöker stärka mig så mycket jag kan, till kropp och själ. Cyklade ut idag, i stark motvind och strålande sol. Genom de avlövande skogspartierna, ut mot havet, vilket fräser vilt i vågtopparna.
Några jägare med hundar ser jag efter cykelvägen, och jag är glad att jag är klädd i en röd jacka. De lär inte ta mig för ett rådjur..

Jo, jag har ringt och pratat med Mösseberg utanför Falkenberg. De har bl a vecko-rehab-kurser för bröstcancerpatienter. Och jag ska få komma dit!
Det känns verkligen som en sporre, något att se fram emot, efter att strålningen och allt är avklarat. Så det blir någon gång efter jul..
Svajet jag skrev om i mitt förra inlägg har stillnat av, och nu är jag tillbaks i att det här är min lott, och det ska gå så bra det kan gå.
Riktigt kan jag nog ändå inte förstå att cancern har drabbat mig. Trots allt jag har gått igenom det senaste halvåret, känns det overkligt och osannolikt.
Jag ser mig själv i spegeln, det kala huvudet.. är det verkligen sant, är det verkligen på riktigt? Är det inte bara en teater jag spelar med i?

Kommer livet att kännas vanligt igen, någonsin?