Kusiner och vänner...

Jag är trött nu, väldigt trött. Kroppen tar ut sin rätt. Men det känns bra.
Så mycket bättre än det verkade i onsdags, efter min cellgiftsbehandling.
En miss gjorde att jag inte fick med mig ondansetron-tabletter. En verksam tablett mot illamående.
Paniken låg inom mig, det fanns nämligen heller inte att få tag på apoteket, trots att ett recept ordnades snabbt….
Jo, cortison och pimperan fick jag ju.
Men..
Så underligt då att känna att jag inte alls mådde lika dåligt som förra gången! Jag mådde nästan inte illa alls! Kanske ska jag inte alls ta de där tabletterna nästa gång? Kan illamående vara en biverkan på en anti-illamåendetablett?

Dagarna har virvlat i ett snabbt tempo. Vi har haft det fint, nästan blåst bort ute vid Långe Jan. Luktat på alvarets blommor.

Igår träffades vi fem ”flickor” som tillbringade somrarna i mosters och morbros hem mitt på Öland, när vi var barn. Fem kusiner.
Nu är vi fem kvinnor, alla över femtio år.
Vi möts och vi skrattar åt gamla minnen, vi pratar om nuet, om livet, om döden, om svårigheter och glädje. Och det känns som om vi verkligen berör det viktiga, vi väjer inte för osynliga murar.
Kanske är det vår uppgift, att lära oss möta världen och varandra med öppenhet och utan rädsla att såra. Våra mammor var så oerhört hänsynsfulla mot varandra och de andra syskonen, att de näst intill utplånade sina egna viljor, och ingen kunde någonsin veta vad någon egentligen tänkte och tyckte. Svårigheter skulle tigas ihjäl, skam fanns alltid hotande om något inte var perfekt…
Det var tiden och det var ett släktdrag och det var miljön och omständligheterna.
Och vi har alla ärvt drag av den överdrivna hänsynsfullheten, men våra öppna ärliga samtal nu ger oss möjlighet att genomskåda och arbeta med de murar vi inte längre vill ha kvar.
Jag sitter med den befriande känslan att jag inte längre är rädd. Jag är inte rädd att visa mig svag, ledsen, tvivlande, förtvivlad. Inte heller är jag rädd att visa mig glad och förtröstandsfull.

I fröjd gick vi en tvåtimmarspromenad över alvar och betesmarker… jag sov ljuvligt på soffan sen, när de andra lagade maten. Jag njöt av de vänliga rösterna över sallad och pasta…av slamret av bunkar, klirret av glas, skratten.
Det är gott att kunna vara med, trots att det ser ut som det gör just nu.

Och inte är det konstigt att jag idag är så trött, så trött, så trött. Det var det sannerligen värt!
Nu ska jag bara ligga på soffan och lyssna på radion eller eventuellt se något på webTV ikväll..
Jag vill fortsätta att sträva efter att ha rena, raka, goda, ärliga relationer...

Åska och cellgift

Nu är min kropp fullproppad med kemiska stridsmedel igen. Ett krig rasar i kroppens alla celler.
Jag är i gnäll-fas idag, lika bra att komma ut med varningen nu. Gnällfas som bottnar i rädsla och trötthet.
Jag är trött.


Det var ont om folk på onkologen idag. Så nu hängs påsarna på ställningen, sköterskan kommer in och byter påsar när det piper i en apparat.
Tur jag har bok med mig. Men jag känner mig ensam och lite övergiven.

Jag missar naturligtvis bussen med tio minuter.
En och en halv timme att vänta i stan.
Ja, än mår jag rätt bra, lite trött bara. Hittar ett fik, beställer kaffe och en macka, är riktigt sugen.
-Tyvärr,i dag kan vi inte ta kort! Vår apparat är trasig. Det finns en bankomat där nere, sa hon och pekade neråt gatan.
Nej, idag orkar jag inte. Det blir en kaffe och en croissant utanför pressbyrån vid centralen istället.
På en bänk nära ett skyddande tak.
För himlen är blygrå.
Åskan mullrar starkt, högt, ödesmättat.
Vi sitter där, så små, en kvinna till och jag.
- Det är på gränsen mellan fascinerande och skrämmande…
Människor skyndar fram, alla väntar på regnet. Ett litet barn gråter översiggivet. Modern försöker trösta, men ljudet, överalltifrån är så skrämmande. Så stort, så otäckt.

Luften får en aning kyla i sig, men regnet kommer inte förrän jag redan sitter i bussen. Då kommer det. Då förvandlas vägarna till floder, vågor skvalpar på alla öppna platser.

Jag ser att alla människor har hår. Varenda en har hår. Och de flesta kvinnor har två bröst, och jag hemfaller åt en självömkan som jag vanligtvis brukar försöka hålla ifrån mig.
Och när jag kommer hem, öppnar mailen så ser jag en artikel om bröstcancer.

”Nästan en tredjedel av de kvinnor som får bröstcancer drabbas av återfall i cancer i en annan del av kroppen flera år senare. Cancern beror då på att dotterceller till den ursprungliga tumören har överlevt och det vanligaste stället för dottertumörer är i benmärgen”.

Just idag har jag inte motståndskraft för en sån artikel.
Just idag tappar jag orken och kämparglöden och jag blir rädd att jag inte kan hålla modet uppe.
Ja, jag blir rädd av en sån artikel.
Jag vill inte vara naiv när jag tror att min cancer är ute ur kroppen. Jag är rädd att jag släpper in den när jag inte orkar tro att den är helt borta….
Ja, det går runt.
Livet handlar heller inte om antal år, försöker jag trösta mig själv med.
Och jag har goda chanser att klara det här, jag ska klara det.
Så är det bara.
Men jag svajar idag.

Kanske var det jag som var det lilla barnet som otröstligt bävade för det stora svarta hotande åskan? Rädslan som mullrade och blixtrade och för en stund löpte okontrollerat över himlen.
Håll min hand! Jag är rädd.

Men mina rosor blommar oförtrutet vidare.
Och jag lär av dem, kommer igen, även efter häftiga hagelskurar och svåra lusangrepp..

Doktor Wallander

Kan ni förstå hur starkt det är för mig att få alla era varma, goda hälsningar? Det klickar ständigt i datorn, det kommer sms, det ringer i telefonen. Goda, goda ord, goda tankar.
Aldrig kunde jag drömma om att det är så starkt med böner och tankar.
Jag bärs.
Jag tackar er alla, jag tackar er för att ni inte lämnar mig ensam i allt detta!

Det är måndagskväll och besöket hos doktor Wallander är över.
Doktor Wallander, nog känns det lite som en deckare!
Han är jättefin, en varm och god människa som tar emot mig.
-Ja, du har redan fått beskedet… säger han.
Och mina tårar strömmar.
-Jag vet att det är svårt. Du har en tuff tid framför dig.
-Det är bra att du gråter. Gråt mycket.
Det är skönt, mitt i allt eländet, att jag kan sitta där med strömmande tårar och ändå föra ett vettigt samtal.

Men i samtalen finns orden. De där orden jag vill värja mig mot.
Använder man inte orden kan det inte vara verkligt.
Håller man orden borta är nog allt bara är en ond dröm.
Men de farliga orden lirkar sig in i samtalet.
Metastas.
Modertumör.
Cancer.
Cellgift.
Håravfall.
Ta bort bröstet. Ta bort bröstet…

Tårarna strömmar.
Lymfkörtlar i armhålan, de måste bort.
Ödem i armen… kan bli problem.. men måste inte bli problem.
Cellgift, det blir nog cellgift.
-Vi vill gärna använda både livrem och hängslen.

Han är jättefin , Wallander. Jag känner mig trygg i hans händer, kramen han ger mig stärker mig.
Sköterskan Anna-Stina är också så närvarande och fin.
Gång på gång dyker tanken upp i mitt huvud – har hon båda sina bröst kvar? Varför får inte jag ha det?
Skulle jag på nåt sätt må bättre om också hon? Varför, i så fall?
Nej, jag är glad att hon finns för mig nu, även om jag absolut inte kan förstå varför jag måste drabbas av detta.
Orättvistanken dyker upp.
Varför just jag?
Men livet är ju inte rättvist. Och jag har så mycket ändå. Jag har så mycket, inte minst allt det goda stöd jag får av er, mina vänner.
-Har du någon att prata med?
Ja, det har jag verkligen!
Jag har en enorm rikedom i det.
Så gråter jag lite till.

Alltså, som Lukas, grannpojken, brukar säga: Alltså, det är ju egentligen inte så att något farligt har hänt idag.
Jag visste redan att jag hade cancer, jag visste att jag hade det i lymfan.
Jag visste dock inte om de hörde ihop, tumörerna, nu vet jag det, och det är ju positivt.
Jag vet nu att operationen blir om ca en månad – oj, så länge – men det blir nog i början av maj.
Jag vet att jag kommer att strålas.
Jag vet att jag sannolikt får cellgift, kommer att bli utan hår (de flesta tappar håret, men inte riktigt alla). Jag vet att jag kommer att bli trött och svag, men att allt görs med målet och förutsättningen att jag ska bli frisk.
Egentligen är det inte värre nu, egentligen är det bättre.
Jag behöver inte vara rädd för att de kommer att säga att det sannolikt spridit sig längre, de sa tvärt om att det sannolikt är koncentrerat till lymfan och bröstet.

Men jag som har kollat brösten en gång i månaden!
Jag som verkligen har känt igenom dem, sökt tumörer… jag har inte känt tumören!

Nå, jag måste nu räkna med att operationen ska avlägsna det sjuka, att jag ska bli frisk.

Jag sitter och tittar igenom bilder vi har tagit, Simon och jag. Han har fotat mig. Jag brukar inte tycka om att se mig själv på bild, brukar bara se mina komplex…
Nu ser jag ”före-bilder”. Jag ser mitt hår, så fint det var, då, ”före”.
Jag ser ansiktsfärgen, jag ser de ännu runda , friska kinderna… så frisk jag såg ut då, idag….
Och jag gråter igen.
Håret kommer ju tillbaks
Bara jag får leva.

Jo, jag ska leva. Jag ska klara av det.
Jag har klarat av så mycket i mitt liv, så nog ska jag väl klara av det här också!

Jag tror faktiskt att jag kan sova i natt..
Har mina båda pojkar hos mig.
Och alla goda ord och varma tankar runt mig.
Fortsätt att be, snälla…

Dagen före läkarbesöket.

Solen skiner här på Öland. Tack och lov att solen skiner.
Nattens oro virvlar, men dagen och solen sveper bort ångesten.
Jag är så rädd, jag är så oerhört rädd.
I morgon ska jag till sjukhuset och få lite mer besked.
Jag är så rädd.

Jag vågar inte låta mina tankar löpa fritt, de nuddar så gärna allt det farliga, jag håller dem hårt i tyglarna som vilda hästar. Jag håller dem hårt och jag styr dem bort från det oberörbara.
Jag vågar inte titta efter vad jag är allra mest rädd för.
Jag vågar inte formulera tanken, inte idag, inte innan den här natten, natten före läkarbesöket.

Blåsipporna i min berså, och den blå mattan i skogen bakom huset, de hjälper mig.
Jag samlar de små örterna på gräsmattan och ser var och en av dem som en hälsning från Gud att det här kommer att tas väl om hand – bara det tas om hand på det sätt JAG vill…

Smånunneört.
Svalört.
Gulsippor i knopp.
Blå söta violer – då kommer den sorgliga sången om de små violerna till mor för mig. Mor som var döende, eller var det ”bara” att hon var gammal och blind? En tår trillar…

Alla fina krokusar.
Påskliljor med stora svällande knoppar i gräsmattan.
Jag kommer att få svårt att klippa gräset i vår, så mycket lökar som det är överallt.
Hoppas att det inte bara är därför, det blir svårt att klippa….

Tanken bygger en bro.
På andra sidan bron är EFTER.
- ”Om du behöver hjälp sen, efteråt, så kan jag hjälpa dig med akupunktur och om det är något annat”, sa gulliga Marie, sjukgymnasten på gymmet.
- ”Jodå, du kommer säkert att kunna cykla i sommar, även om du ju inte behöver cykla Vätternrundan”, svarade bröstsjuksköterskan i telefon på mina rädda frågor. ”Och bada, visst kommer du att kunna det…”

Livet EFTER.
Livet, när det handlar om att läka ihop.
På andra sidan bron.
Det är gott att det sätts ut pålar, verkligheter, framtid, på andra sidan bron.
Jag vet ingenting, men jag hoppas innerligt att livet skimrar lika starkt då som det gör här och nu.
Att mina rosor kommer att blomma.
Att äppelträden blommar och sätter frukt och att jag med glädje kan njuta av de friska frukterna.
Stina och Sam, de har sagt att de vill hjälpa mig att plocka ner frukten. Jag hoppas att jag inte behöver hjälpen, men att vi ska få dela glädjen i att göra det tillsammans.

Olle har kommit hem. Det var en god överraskning.
- ”Jag kan lika gärna plugga till tentan på Öland som i Göteborg.”
Jag blir så glad när de kommer.
Jag blir så glad att vi kan föra öppna och ärliga samtal.
Jag är så oerhört tacksam för mina barn.
Och den här natten ska gå, den också, även om jag är rädd.
Jag får hela tiden hälsningar, mail, telefonsamtal från goda vänner, jag känner ett enormt stöd.
Det ska bära mig genom natten.
I morgon är en annan dag.
Jag försöker nu skratta så mycket jag kan.
Skrattet läker.
Skrattet ska bära mig genom natten.
Liksom mina fina barn.
Grannens små söta barn.
Mina små blommor i gräsmatta och rabatter.
Alla goda vänners goda tankar.
Alla goda vänners goda böner.
Tack för allt det goda!

SVÅRT BESKED

Det som inte får hända har hänt. Det jag varit så rädd för. Det jag knappt vågat tänka på, av rädsla för att på så sätt öka risken.
Cancer.
Inte jag.
Inte jag, som är så frisk.
Jag som cyklar på Ölands ljuvliga cykelvägar, jag som njuter varje timme av livet – ja, det har jag verkligen gjort sen jag flyttade hit ner. Till paradiset.

Livet har dock ingen vidhängande garantisedel. Det lönar sig inte att gå till någon instans och klaga. Det är inte lönt att argumentera.
Cancer i bröstet. Cancer i lymfan.
Den är så stor också, knölen under armen. Så stor och rörlig och oöm. En fettknöl, trodde min syster, det trodde de på vårdcentralen också, det trodde jag också.
Men finnålspunktionen visar annat.
Mammografin visar annat.
Det är ingen fettknöl.
Chocken förlamar. Orden jag hör:
-Tyvärr måste jag berätta….
De orden är inte möjliga att ta in. Det är fel. Det kan inte vara jag.
Tårarna strömmar, jag ställer mig utanför och ser en kvinna i kris… det kan ju inte vara jag.
Overkligheten förlamar. Ångesten förlamar.
Jag vill leva. Jag vill verkligen leva.
Det känns som om jag missat något. Jag borde ha förstått något. Om jag inte hade tänkt så, om jag inte hade …
Jag vill backa tiden. Jag vill krypa tillbaks till tiden INNAN.
Tiden då jag skrattade. Tiden då livet låg där som en gåva och min kropp var hel och stark.
Min kropp är fortfarande stark.
Än så länge…
Plötsligt går jag från att fundera över mina gamla föräldrars begravning en gång i framtiden, till att tänka på min egen alldeles snart...
Musik, vilken musik jag vill ha.
Hur mina barn står där framme vid kistan och gråter…
NEJ.
Cancer innebär inte död.
Inte per automatik.
Bröstcancer botas väldigt ofta.
Det har gått en vecka.
Det är fredag idag.
På måndag ska jag få komma till bröstmottagningen för att få vidare besked. Jag hoppas jag får en tid för operation snart.
Jag är inte stark och duktig.
Jag gråter mycket.
För första gången i mitt liv gråter jag mycket. Jag väjer inte undan med blicken. Jag gråter, och jag känner att efter gråten kommer lugnet.
Sen jag var mycket liten har jag mått psykiskt mycket, mycket dåligt. Jag har kapslat in mig i en värld av ångest och destruktiva tankar, jag har underminerat mitt självförtroende och sprungit vilse i själens svartaste irrgångar. Jag skapade en Gud åt mig, en ond Gud som straffade mig för allt jag gjorde och sa, men framförallt för allt jag var.
De människor som fanns runt mig, de som hade kunnat hjälpa mig, de fick inte en chans.
-Jag såg mig ändå som din bästa vän, de där åren, sa kära kusin Gunnel, nu härom veckan. Att jag inte kunde hjälpa dig. Jag anade ju inget.
Nej, ingen fick ana något.
I alla år slöt jag mig som en mussla.
Men hjälp fick jag till sist, professionell hjälp. Många år i terapi, och långsamt förlöstes jag.
Fick livet.
Fick det liv jag aldrig tidigare kunnat ta emot.
Och nu, mitt i allt detta njutande av det goda livet, nu får jag då cancer.
Fem år, ungefär.
Fem år av riktigt gott liv.
Av Öland, av blåsippor, av näktergal och alvarets stenmurar.
MEN.
Jag lär mig. Och jag älskar den lärdom jag får. Av Gud, av livet, av mina barn, av mina goda vänner.
Nu känner jag hur ni alla finns runt om mig.
Jag känner oupphörligt kärlek strömma, jag känner att ni är många som tänker goda tankar, som ber för mig.
Era böner virvlar sig samman till ett tryggt och varmt nät som bär mig, som lyfter mig, som stärker mig.
Ni fyller jorden med böner, de kommer från Sveriges avlånga land, från Danmark och Indien, från England och Schweiz.
Mina goda vänner, nu vågar jag be er om hjälp, jag vågar visa mina tårar, och jag översköljs av kärlek. Ni ska veta hur gott det känns!
Alla ni som tänker på mig.
Ni som älskar mig, och som jag älskar.
Jag gråter små stilla tårar nu när jag skriver, men inte längre av ångesten, utan av enorm tacksamhet för all den värme och kärlek ni ger mig.
Dagarna fylls av sol och jag plockar med mina blommor. Jag tittar till rosorna och njuter av blåsipporna i min berså.
De knallgula krokusarna i Olles och Simon rabatt har fyllt min natt med sol. Jag har haft dem för min inre syn natten igenom.
Ångesten kommer på natten.
Den gör det.
Det är då det är riktigt, riktigt farligt med cancer igen.
Men de knallgula krokusarna trängde sig in, om och om igen. Färgen fyller mig med kraft och ångesten ger sakta vika.
När skrattet kvillrar i kroppen.
Det måste väl ändå vara livsbejakande?
När Simon, min käre gode ”lille” son, och jag busar och skojar som vanligt.
Det måste väl ge liv?
Och hans starka, varma armar runt mig när jag gråter, också det ger alldeles säkert liv!
Jag tänker inte (förutom på natten då) på hur cancern ser ut, vilka former det kan vara, hur det kanske kan bli… jag tänker inte på strålning och eventuell cellgiftsbehandling.
Jag fyller mig med glädje, och jag kan det ofta, ja oftast, även om väntan är olidlig.

I kyrkan kan jag sitta och gråta, det är gott. Där finns det plats för tårar.
Så kan jag sen lämna dem där.

Nu är det en så solig och vacker morgon, jag cyklar ut och fotograferar gravänderna vid stranden.
Det måste väl också ge liv?
Sen när jag kommer in igen, då är Simon vaken och vi kan äta vår frukost tillsammans.
Det ger sannerligen liv!