Mellandagar och funderingar.

Märkligt nog känner jag mig nästan som vanligt. Jag cyklar – och njuter så otroligt av att kunna göra det! Jag som hade ställt in cykeln, med sorg i hjärtat, och en tanke att det kanske skulle dröja rätt länge innan jag kunde ge mig ut på den igen. Och nu är det bara stora gupp och skakiga vägar jag undviker.
Luften virvlar runt huvudet, håret fladdrar, jag känner mig fri.
Glad.
Fri.
När jag cyklar fram där på cykelvägen, hör årets första näktergal, då tänker jag att nu plötsligt är det inte längre helt väsensfrämmande att jag är drabbad av cancer.
Jag har ljust hår, jag bor på Öland, jag har tre barn och jag har cancer… eller om jag nu ska säga, har haft cancer.
Det hör nu till mig, till min historia. Så är det med mig.
Och jag ska kämpa, och jag ska vinna, det är också en del av mig, av min vandring här på jorden.

Det har varit blåsiga, men vackra dagar.
Jag ger mig lugn och skönhet i min trädgård.
Tulpanerna, av alla olika sorter, de blommande päronträden, och de knoppande äppelträden.

Min kropp har blivit annorlunda, den är mer sårad, den är öm och lite stelare, men den är en del av mig, och jag är glad att den är just det den är!
Tänk att jag har kommit hit, att jag nästan accepterar min kropp med ärr och skavanker.
-”Jag ska bli senig och stark när jag blir gammal”. så har jag alltid tänkt, ”spelar inte så stor roll om kroppen inte är vacker, huvudsaken att den är stark och levande”.
Och min kropp hänger med.

Häromdagen läste jag ju en tidningsartikel om bröstcancer, och det fick mig att gå i däck.
Jag ögnade genom texten, skräckslagen inför vad jag skulle komma att läsa. Nu läste jag några av orden, fastnade i otäcka ordvändningar och la undan artikeln, med en stark känsla av obehag.
Ångetsfylld natt.
På morgonen bad jag Stina läsa artikeln. Jag vände mig bort, ville inte ens se dataskärmen.
Hon läste och berättade att där inte alls stod hemska saker. Det handlade om statistik, om läkaren Maries invändningar mot hur statistiken användes.
Av relativt ofarliga ord hade jag byggt en skräckhistoria som var så farlig att jag inte ens vågade möta den.

Men så mycket förstår jag, jag ska inte läsa artiklar än, jag ska vänta tills jag vet hur min behandling ser ut, vad jag har att vänta. För rädslan i vad som komma skall ska inte få förgöra mig.
Däremot har vi, Stina och jag, tittat lite på cellgiftsbehandling och hur den kan gå till.
Att all snabb celldelning bekämpas med cellgifterna.
Det leder till håravfall.
Bildande av nya röda blodkroppar i benmärgen hämmas, med blodbrist som följd.
Infektionskänslighet.

Betyder det att jag blir jättetrött?
Betyder det att jag inte kommer att våga umgås med folk så mycket?
Sjal på huvudet, det traumat tror jag nästan jag redan börjat klara av i tanken – tur jag har så fina indiska sjalar. Eller kanske trivs jag i en peruk, om jag nu tappar håret.
Ledvärk.
Känslighet mot solen.
Illamående.


Vi tittar på det, hur det kan bli. Och vi funderar praktiskt hur det kommer att se ut i sommar. När ska jag i så fall börja? Kommer jag att ha det svårt också i höst?

För att få svar på alla frågor, måste vi invänta återbesöket hos bröstkirurgen om två, tre veckor. Då får vi besked om fortsatt behandling. Om tidsplaner.
-Cellgiftsbehandling fungerar inte på långsamväxande hormoniella tumörer, sa Marie, läkaren.
Hon fick det att låta som att jag ska hoppas på en tumör som kan behandlas med cellgift.
Vilket jag nog också tror att jag har. En långsamväxande tumör skulle nog inte ha spridit sig till lymfan.
Och en snabbväxande, en aggressiv, den behandlas med cellgift.

Hur blir det?
Kommer jag att må väldigt illa?
Kommer jag att kunna var uppe, ute och igång?
Det är inte konstigt att jag undrar, att jag ställer mig frågorna.

Men jag får inga svar än. Ingen har svar än.
Tålamod. Jag måste lära mig tålamod.
De veckor jag har nu, de ska jag använda till att upprätthålla min kondition, jag ska cykla mycket, äta bra, hålla mig frisk. Jag ska fortsätta att njuta av försommar och sol.



Jag ska se ängar med kungsängsliljor, bländande gula rapsfält, och mina blommande fruktträd.
Njuta.
Jag ska njuta.
Och jag njuter.

Dagen före läkarbesöket.

Solen skiner här på Öland. Tack och lov att solen skiner.
Nattens oro virvlar, men dagen och solen sveper bort ångesten.
Jag är så rädd, jag är så oerhört rädd.
I morgon ska jag till sjukhuset och få lite mer besked.
Jag är så rädd.

Jag vågar inte låta mina tankar löpa fritt, de nuddar så gärna allt det farliga, jag håller dem hårt i tyglarna som vilda hästar. Jag håller dem hårt och jag styr dem bort från det oberörbara.
Jag vågar inte titta efter vad jag är allra mest rädd för.
Jag vågar inte formulera tanken, inte idag, inte innan den här natten, natten före läkarbesöket.

Blåsipporna i min berså, och den blå mattan i skogen bakom huset, de hjälper mig.
Jag samlar de små örterna på gräsmattan och ser var och en av dem som en hälsning från Gud att det här kommer att tas väl om hand – bara det tas om hand på det sätt JAG vill…

Smånunneört.
Svalört.
Gulsippor i knopp.
Blå söta violer – då kommer den sorgliga sången om de små violerna till mor för mig. Mor som var döende, eller var det ”bara” att hon var gammal och blind? En tår trillar…

Alla fina krokusar.
Påskliljor med stora svällande knoppar i gräsmattan.
Jag kommer att få svårt att klippa gräset i vår, så mycket lökar som det är överallt.
Hoppas att det inte bara är därför, det blir svårt att klippa….

Tanken bygger en bro.
På andra sidan bron är EFTER.
- ”Om du behöver hjälp sen, efteråt, så kan jag hjälpa dig med akupunktur och om det är något annat”, sa gulliga Marie, sjukgymnasten på gymmet.
- ”Jodå, du kommer säkert att kunna cykla i sommar, även om du ju inte behöver cykla Vätternrundan”, svarade bröstsjuksköterskan i telefon på mina rädda frågor. ”Och bada, visst kommer du att kunna det…”

Livet EFTER.
Livet, när det handlar om att läka ihop.
På andra sidan bron.
Det är gott att det sätts ut pålar, verkligheter, framtid, på andra sidan bron.
Jag vet ingenting, men jag hoppas innerligt att livet skimrar lika starkt då som det gör här och nu.
Att mina rosor kommer att blomma.
Att äppelträden blommar och sätter frukt och att jag med glädje kan njuta av de friska frukterna.
Stina och Sam, de har sagt att de vill hjälpa mig att plocka ner frukten. Jag hoppas att jag inte behöver hjälpen, men att vi ska få dela glädjen i att göra det tillsammans.

Olle har kommit hem. Det var en god överraskning.
- ”Jag kan lika gärna plugga till tentan på Öland som i Göteborg.”
Jag blir så glad när de kommer.
Jag blir så glad att vi kan föra öppna och ärliga samtal.
Jag är så oerhört tacksam för mina barn.
Och den här natten ska gå, den också, även om jag är rädd.
Jag får hela tiden hälsningar, mail, telefonsamtal från goda vänner, jag känner ett enormt stöd.
Det ska bära mig genom natten.
I morgon är en annan dag.
Jag försöker nu skratta så mycket jag kan.
Skrattet läker.
Skrattet ska bära mig genom natten.
Liksom mina fina barn.
Grannens små söta barn.
Mina små blommor i gräsmatta och rabatter.
Alla goda vänners goda tankar.
Alla goda vänners goda böner.
Tack för allt det goda!