Mår så bra...

Nu mår jag mycket bra!
Jag cyklar som en besatt, kan inte låta bli, njuter nåt så otroligt av att benen orkar, att tröttheten inte förlamar, att vinden sveper runt mig. Ja, jag njuter av motvinden, jag njuter av att det tar i…
Fem goda dagar har jag framför mig.
Var det inflammationen i fingret, och antibiotikan som gjorde mig så trött efter de senaste cellgiftsbehandlingarna?
Eller blir kroppen van, så att den återhämtar sig bättre?
Eller är det bara så att det är olika från gång till gång?
Eller är det så att vetskapen om att jag nästan är i mål, gör att kraften kommer över mig?
Illamåendet var värre den här gången, men styrkan nu är bättre…

Det spelar ingen roll varför det är som det är, jag mår bara så bra av att det känns bra!
Jag vill för evigt hålla fast vid denna starka livskänsla som jag har nu, jag vill fortsätta att se var dag som en gåva, jag vill fortsätta av att njuta också av hård motvind, när jag cyklar på Ölands alvar.
Pappa och jag köpte vårlökar i går, och nu har jag planterat både tulpaner och påskliljor i krukor som jag ska driva till blom tidigt i vår. Det känns så gott att tänka på våren.
Jag hoppas på en fin vår, på att mitt hår har växt ut, på att jag har återhämtat mig helt efter allt som varit.

En sak klarar jag dock ännu inte av. Och det är att läsa artiklar om cancer, om bröstcancer. Ändå dras ögonen dit, jag kan inte låta bli att klicka fram det när jag tittar på en sjukrådgivningssida på nätet.
Och jag blir helt knäckt. Jag läser orden om hur behandlingen gått framåt, hur bra prognoser det nu är, men jag fastnar där det står att det framförallt är goda prognoser när cancern inte har spridit sig.
Och sen är det allt jag ser.
Spridningen.

Det är dumt, så dumt, det är ju därför jag får all denna tuffa behandling, för att eliminera riskerna som finns i och med att det har spridit sig… jag vet, jag vet.
Men jag ser det bara så tydligt, jag är inte kapabel att läsa artiklar om cancer än. Och då ska jag bara låta bli att göra det! Det är inte ens säkert att jag någonsin ska läsa dem…

Så plockar jag i minnet åter fram de goda historierna jag hört, kvinnorna som levt långa liv efter att ha opererats både i bröst och lymfa.
Jag vet att så många, så många går och gått igenom det jag går igenom nu. Och vi kommer starkare ut på andra sidan. Klokare. Kanske tacksammare och ödmjukare inför livet.

Jag cyklade till Beijershamn idag, men det blev trångt på gångvägen…

Skördefest på Öland

Öland har nu kommit till årets sista riktigt stora begivenhet. Ön svämmar över vid midsommar, då går det knappt att ta sig över bron. Sen under hela semesterperioden i juni- juli är speciellt norra Öland invaderat av turister. Vägen norrut är svårframkomlig, långa bilköer, husbilar, människor överallt.
Så kommer augusti.
Allt stillnar av. De turister som finns kvar är tyskar, danskar eller holländare. Caféer och butiker slår igen eller begränsar sina öppettider.
September kommer, det blir än mer tomt på gator och vägar.

MEN. Så kommer skördefesten.
Varje grindstolpe, varje gård pryds av stora orangea pumpor. Stora fält är översållade av pumpor.
Halmbalar ställs upp, pyntas pryds.
Och åter rullar bilarna långsamt, långsamt i den oändliga kön över Ölandsbron.
Lilla Mörbylånga som vanligtvis är så tyst och stilla kan plötsligt kännas som en storstad. Människor överallt. Facklor, marschaller, ett fantastiskt karnevalståg med dockor i medeltida skepnad. Eldslukare, gycklare.
Det är fest.

Jag , i min numera lite ljusskygga tillvaro, jag håller mig undan alla dessa människor. Karnevalståget följde jag igår, det är ju utomhus. Jag har min osynliga 1½m bubbla runt mig (host- och andningspartiklar ska visst inte klara mer än 1½m) kommer jag till en människomassa, backar jag, eller går en bakväg.
Jag är ändå med!
Likaså fick jag möjlighet att vara med på Musikteaterns generalrep i Gösslunda, häromkvällen. Utomhus. Måttligt lite folk, men ändå så fin feststämning. Vacker belysning i den svarta natten, skrönor som spelades upp på innergårdar i alvarbyn. Bara det att få komma in bland dessa vackra gårdar, sen se det vackra spelet, höra den fina musiken. Det var en upplevelse!

Så, trots karantän är jag med.
Nu har jag min bästa vecka framför mig. Illamåendet har släppt. Tröttheten är kvar, men den är överkomlig, och bara tanken på att det är sista gången jag kommer att slås ner nästa måndag, det gör att tröttheten är ett litet aber som minsann ska få se på annat snart. Jag ska bygga upp kroppen igen, sätta mig på cykeln, jag ska hitta kraft – utan att slås ner..
Nio dagar har jag nu, nio starka dagar.
Det känns som ett oändligt pärlband av kristallklara dagar. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på all denna tid. Nio dagar att ta vara på.
Cykelturerna blir kortare, men jag ger mig ut.
Njuter nå´t så oerhört av vinden, av att cykla genom det höstmätta landskapet.
Njuter av att orka sitta på cykeln och föras framåt.

Prövningens tid.

Jag kan inte säga annat än att det är ganska intressant att vara med och se hur det är att ha en kropp som inte fungerar. Det är skrämmande, men i mitt fall, vet jag ju helt vad det beror på, det är som det ska vara, och det kommer att bli bättre. Därav det intressanta.

Men tröttheten är så enorm, benen så tunga, går jag det minsta över en gräns spränger huvudet.
Illamåendet följer mig, hela tiden, även om det blir lite bättre för var dag som går.
Jag har betingat mitt illamående på en hel massa underliga saker.
Ser jag mig i spegeln utan buff – huvudsvålen med det ynka lilla håret, då ser jag hallonsaftdropp för min inre syn, och mår genast illa.
Tanken på nästa behandling, ja om jag bara tänker på själva datumet, den 5:e oktober, så rullar illamåendet igång.
Kaffet smakar dåligt. Allting har en bismak.
Men snart är jag ute ur det här.
Snart kan jag gå någon kilometer, utan att måsta stanna vid första bästa bänk.
Jag längtar oerhört efter att kroppen ska orka igen, efter att få cykla mig svettig, efter att få känna kraften växa till.
Kanske får jag nu en större förståelse för hur det är att leva med ständiga begränsningar. Det är nyttigt. Och jag är ju så privilegierad, jag vet att jag snart kommer att må bättre.
Lustigt är det att plötsligt komma på att jag föredrar att cykla på min "gäst"-cykel, hellre än på min totala favoritcykel. Anledningen är att jag måste lyfta benet två decimeter högre när jag kliver upp på den gamla! Aldrig tidigare har jag lagt märke till att de har olika hög ram!

Jag har en rastlöshet i mig, vill, kan inte bara sitta och må illa och vara trött. Så jag ägnar mig åt en massa skojiga saker.
På promenaderna fotar jag fåglar, det är alltid lika spännande.
Jag har skurit en massa päron som jag torkat i ugnen. Det går inte att låta alla dessa underbara päron ligga och bli förstörda. Provar också att koka och frysa in. Jag ska smaka en päronhalva ikväll för att se om jag tycker om dem. Om det är värt besväret.
Och jag bakar surdegsbröd, så som jag gjorde förr. Men naturligtvis med dinkel, det har jag alltid i brödet nuförtiden.
Så, trots att kroppen nästan ligger helt tillintetgjord så har jag det ganska bra. Och ångest och rädsla göre sig icke besvär, nu handlar det om att parera illamående och trötthet.

Hallonsaft, rädslotankar och jordgubbar

-Dina blodvärden ligger för lågt, de vita blodkropparna .. så kan du komma lite tidigare så vi får ta nya prover?
Så klart. Det är jag helt beredd på. Bara de två första gångerna var de bra, nu tre gånger i rad är de låga.
Så det innebär en extra timmes väntan. Jag har en bok med mig, tänkte dricka kaffe i det luftiga fiket. Men bara av att gå in till onkologen, se alla de plastiga droppställningarna, det får illamåendet att sätta fart.
Så, nej, tack, inget fika för min del.
Jag sätter mig på en bänk i halvsol och läser.

Men, blodet har blivit bättre sen provtagningen i fredags, så nu är det fritt fram.
Hurra. Jag får må dåligt igen…
Ja, det är kluvet, jag vill ju absolut få min behandling i tid, så det blir klart, men det är väldigt olustigt att fyllas av giftet, att känna cortisonet bubbla i kroppen, illamåendet krypa in i mig genom hallonsaftsslangen.
Kanske är det för att målet hägrar, sista behandlingen den 5:e okt, eller så är det att kroppen har allt mindre kraft att kämpa emot, men illamåendet är värre, huvudvärken kommer. Ja, det är som en bakfylla – i flera månader. Men målet är nära. Och, jag måste komma ihåg, att det finns goda dagar också i behandlingen.
Jag kör bil idag, vill numera inte beblanda mig med bussresenärer. Och det är skönt att komma snabbt hem – slippa vänta på bussar.

När kroppen inte orkar, då kommer också de svåra tankarna.
Den där osäkerheten. Håller livet? Kan jag lita på livet? Kan jag våga tro på en framtid?
En gång cancer, alltid cancer.
Eviga återfall.
Svåra behandlingar.
Borttynande kropp.
Minnen av min klasskamrats mamma som dog i bröstcancer, minnen av andra vänner som inte klarat sig.
Det är tankar jag sällan släpper fram, men de finns där.
Liksom tanken på att dö. Att inte få vara med.
Just nu känner jag mig immun mor cancerknölar, cellgiftet är verksamt och just nu kan det inte växa till några.
Men hur kommer rädslan att ta form sen?
Döden. Jag vill inte dö nu. Jag vill leva ett långt och friskt liv. Så mycket har jag ogjort, framförallt vill jag följa mina barn och eventuella barnbarn.
För att alls orka med ångesten, rädslan för döden har jag kommit till ett accepterande. Jag ser det goda runt mig nu, jag njuter var dag som om den är den sista. Jag lever fullt ut i dag om jag också ska dö i morgon.
Men jag ger inte upp, för det är väl inte det jag gör när jag accepterar döden?
Jag ger inte upp, jag vill leva, jag vill kämpa, men jag orkar inte tampas med dödsångest.
Jag skrev ett svar till en tjej på cancerfondens hemsida. Känner att jag måste läsa det också för min egen del idag, som tröst:

” Inte många vänner klarar att möta om- frågorna.(om-frågorna, de tankar vi har om om om det inte går bra) De blir då förtvivlade, vill trösta bort. Och det är gott och väl, men vi måste också få tala om vår rädsla. Kanske är det där vi behöver allra mest stöd.
Jag har legat många nätter och varit paniskt förskräckt för att dö, nu. Lämna livet, lämna barnen (visserligen är de unga vuxna, men ändå för unga för att förlora sin mor).
Men jag har kommit fram till ett accepterande av döden. Jag ser att livet är underbart, jag vill fortsätta leva, men om jag inte skulle göra det vill jag ha så rent i min livsbok som möjligt. Jag vill ha goda relationer, jag vill känna att jag är ärlig, öppen, så nära mina kära som jag kan.
Och så finner jag ett lugn, ändå, livet är gott, och det är inte antalet år som spelar roll...
Där kan jag bli rädd. Håller jag på att ge upp? Jag vill sannerligen inte ge upp. Klart att jag ska fortsätta att leva. Men för att inte förstöras av ångest, måste jag acceptera livets villkor. Och i ärlighetens namn är det ju inte bara vi som egentligen måste inse livets bräcklighet. Vad som helst kan faktiskt hända vem som helst, när som helst....
Vi har bara fått hjälp att se det så tydligt, och kanske därmed också hjälp att verkligen uppskatta det livet har att ge oss.
Nu, under cellgiftsbehandlingen, känner jag mig immun mot återfall, men hur min hypokondri kommer att skena iväg sen, det vågar jag knappt tänka på.
Ändå tror jag på fortsatt liv, tacksamt tror jag på det. Ångesten är en bakgrundston som kanske ger livet en större dynamik, och en större intensitet...”

Jag avslutar med en glad bild på mina jordgubbar som ännu ger mig färska bär till frukosten var morgon…

Varma sensommardagar

Hösten har verkligen kommit. Kvällarna är mörkare, kyligare, även om solen fortfarande gör sitt. Dagarna är vackra, varma, soliga, men de är mättade av höst.

Otvetydigt är sommaren över för denna gång.
En sommar som varit så annorlunda, som varit lång och varm och solig. En sommar som varit vacker och blomrik, men väldigt annorlunda.
Min kropp lyser vit, det brukar den aldrig göra på sensommaren.
Cykeln, min älskade cykel, blir mer och mer tungtrampad. Plötsligt har hela Öland blivit de ständiga uppförsbackarnas land. Men jag cyklar ändå.
Inte så långt längre, inte ens nu i min bästa vecka.
Ja nu är min bästa vecka. Kraften är som störst, men den kommer inte riktigt till mig längre. Jag mår bra, jag mår inte illa, men kroppen är så tung. Jag blir trött av ingenting.
Två gånger cellgift har jag kvar. Bara två gånger.
På min kallelse till onkologen står:
”Du har fått tid för blodtransfusion. Besöket kostar kronor.”
Vad jag vet ska jag då inte alls få blod – även om mitt blod inte alltid håller vad det lovar. Och att det är kronor besöket kostar, inte euro då..
Jag hoppas att de ha bättre koll på vad de sprutar i mig än vad som står på kallelsen!

Mamma levde i början av sommaren, nu är hon borta. Gravstenen står på plats på kyrkogården.
Pappa anpassar sig alltmer till sitt numera ensammare liv.
Men vi har många planer, både pappa och jag. Vi ska plantera sticklingar, vi ska spruta rosorna med bikarbonat TIDIGT nästa vår. Innan svartfläckssjukan slår till. Vi ska köpa tulpanlökar, driva i kruka till våren.
Vart de tog vägen, de tulpaner som blommade i fjol, det vet jag inte längre. Jag stoppade ner dem någonstans, men var? Tårarna svämmade över i ögonen när jag grävde ner dem. Då var jag beredd på att livet skulle upphöra, mycket snart. Jag hade ju cancer.
Inte tänkte jag då på var jag grävde ner en lök.
Men det är lika bra, de ska inte behöva drivas ett år till, de ska få blomma på vanlig tulpanblommningstid i vår. Så de får stå kvar. Jag köper nya till drivning.

Ja, det mesta som i våras var så ofantligt farligt, det har stillnat av och blivit riktigt normalt.
Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att jag inte har något hår. De tunna testar som fortfarande finns kvar glesnar allt mer.
Jag ångrar absolut inte att jag valt bort peruk, jag känner mig hemma i, trivs i buff. Men är det verkligen jag, den där kvinnan i spegeln?
Jag undviker folk, som sagt, i svininfluensans namn.
Men samhället hjälper mig. Alla är så rädda nu, alla spritar händerna, ingen tar längre i hand. Det gör det mycket lättare för mig.
Fast jag längtar efter att träffa mer folk, efter att inte vara så väldigt undvikande som jag är nu. Jag längtar efter mina vänners varma goda kramar…
Drygt en månad, sen ska mina vita blodkroppar kunna återhämta sig utan att återigen slås ner… O, så skönt det ska bli. Att få känna kraften komma, och få behålla den… bygga upp kondition igen.. inte längre behöva utsättas för de illamåendeframkallande blanka, plastiga påsarna på droppställningen.
I år ser jag fram emot hösten!
Förresten: 22 kg morötter fick pappa på sin kvadratmeter! (klicka på bilden om du vill se den i större format)

Skördetid och vila...

Så återgår allt till det normala, ja till det nästan normala.
Stina och Sam flyttar till Stockholm, de åkte igår.
Jag återvänder till mitt hus.

För första gången på fyra månader är jag ensam igen. Sist jag var det var innan operationen. Då när allt var bara skräck.
Så mycket lugnare är det nu.
Men det är underligt så mycket jag fortfarande bearbetar den där första tiden. På nätterna, när jag vaknar och inte kan somna om, då minns jag den skräckfyllda känslan när jag plötsligt upptäckte en knöl under armen. Jag duschade, tvättade mig med tvål och plötsligt var den bara där. Knölen. Alldeles för stor för att det skulle kunna vara något… Det var så overkligt.
Sen besöket på vårdcentralen. Beskedet.
Hur jag tapetserade och målade mitt vardagsrum som i trance, med tårarna sprutande, livet hängande i en skör, skör tråd.

Det är över nu, jag är starkt igång med läkandet, men ändå återkommer de där dagarna, månaderna hela tiden. De lär väl göra det tills jag är klar med det. Chock fungerar nog så.
I det akuta skedet kan man inte tillräckligt ta in det, svallvågorna finns kvar i medvetande länge, länge efteråt, tills de så småningom stillnar av.
Jag längtar efter att de ska stillna av, att tankarna på vakennätterna finns på annat håll.

Nu går jag in i en tredje-vecka igen, den bästa veckan, kraftveckan. Fast krafterna hinner inte riktigt ikapp, kroppen är fortfarande så tung och orkeslös, illamåendet skvalpar lite lätt.
Men jag ser ett slut på det hela, OM mitt blod håller blir min sista behandling precis om en månad!
En månad, vad är det? Ingenting, nästan. Sen ska ju också den kuren göra sitt, men tre veckor efter det, dvs slutet av oktober, då ..

Vi kör över Ölandsbron, Sam kör bilen, han är en skicklig förare, om än ovan vid högertrafik, men ung, snabb, vaken, alert – van vid hektisk indisk stadstrafik. Jag sitter tryggt och tittar ut genom fönstret, ser människor på en klippa ligga och solbada, hoppa i vattnet, röra sig fritt bland vågor och klippor.
Och plötsligt slår det mig att nästa sommar – då ska också jag.
Kan det vara så att också jag kan få en riktig sommar, kunna vara i solen, kunna kasta mig i böljorna…? Det känns utopiskt, men jag vill verkligen tro på det.
Den här sommaren ska vara en parentes i mitt liv.
Jag längtar efter att se på den som DÅ.

Svininfluensan börjar sprida sig., det pratas inte om annat. Jag har min egen lilla strategi. Det är ovant och lite tråkigt att inte kunna krama om mina vänner. Att inte ta emot den stora varma kramen som bjuds.
Men det är en tid.
Jag väljer också bort buss nu. Jag har bestämt att jag ska ta bilen till behandlingen de sista två gångerna.
Det känns som om jag har blivit nojig, men jag tror nog att jag är förnuftig, och jag vet att det bara är en tid. Jag brukar ha bra immunförsvar, jag brukar klara mig bra, men nu måste jag vara klok. Jag har absolut inte lust med mer komplikationer, det räcker med mitt finger.


Solen skiner, frukten dignar i trädgården. Äpplena lyser röda, men de behöver mer tid för att utvecklas fullt. Päronen är klara, och plommonen på mitt lilla nyplanterade träd..
Pappa ska skörda sina morötter idag, han har odlat på en kvadratmeter, utlyser en tävling i grannskapet: Vem kan gissa hur många kilo det blir? Närmast gissning belönas med halva skörden.
Jag ska gå dit med kameran.