Mental förberedelse - eller strutsbeteende?

Ibland får jag känslan av att jag nog inte riktigt inser, till fullo, vad jag ska gå igenom. Hur besvärligt det kommer att bli. Hur livet alltid kommer att kännas osäkrare – kommer cancern att slå till igen?
Jag borde nog vara mer ledsen. Jag kanske borde förtvivla mer, gråta mer.
Kanske förtränger jag, kanske trycker jag undan?

Men, skulle svårigheterna bli en enda liten grad mindre för att jag nu förstör de dagar jag har genom att måla upp de svårigheter jag kommer att möta?
Kanske är jag naiv.
Men i så fall, är jag evigt tacksam för att jag är naiv.
Jag tänker inte ständigt på hur det kommer att bli.
Visst blir det mer verkligt, skrämmande verkligt, när jag får pappren från sjukhuset, när jag läser beskrivningen av hur mina dagar där kommer att se ut…
Men så låter jag pappren vara, jag lägger dem i en hög så jag kan återkomma till dem dagen innan operationen…
Och jag går ut och pysslar med mina rosor.
Jag älskar mina rosor.
Kanske har jag ärvt mer av pappa än jag kunnat tro?
Kanske har jag äntligen anammat hans sätt att möta livet och svårigheter: att se det lilla , det ljusa, det positiva.
Jag minns när han i Krånge, låg på rygg i sin trädgård, oförmögen att vara uppe mer än en kvart åt gången – ryggvärken hindrade honom.
Han tittade på molnen, lyssnade till fåglarna, och sa med övertygelse:
-Ingen kan ha det så bra som jag!

Jag kan nu fyllas av en liknande lyckokänsla.
Jag har två veckor till operationen. Det är den tid jag vill överskåda, just nu.
Jag ser två underbara veckor framför mig, med sol och fågelsång.
Mina små rossticklingar växer, jag ger dem en dusch av regnvatten var dag – även om regnvattnet snart sinar i mina tunnor.
De små tomatplantorna växer, liksom alla andra blommor. Jag skolar några middagsblomster, några tagetes och tobaksplantor, solen smeker mig och jag bara njuter. Trädgården prunkar i olika färger.





. Påskliljor av gammal modell, några med extra långa strutar, några med dubbla strutar, tittar fram i buskar och häckar.
Vem planterade dem en gång? Hur länge har de stått här?
Jag fylls av fascination, och plötsligt är det bland det viktigaste i världen att studera de olika påskliljornas olika utseenden.
De två veckorna jag har nu, innan, fyller jag med färg, sol och vänskap.
För så många vänner finns vid min sida.
Så många goda tankar bär mig.
Många varma böner bär mig.
Jag tackar er för att ni hjälper mig igenom, att ni ger mig styrka och kraft.

Jag vacklar, visst vacklar jag. Senast igår kväll vacklade jag.
Men goda varma ord genom telefonluren hjälper mig att åter hitta tillförsikt.
Jag är inte ensam.
Jag är verkligen inte ensam och utlämnad i det här.
Och livet är Livet. Med stort L.
Nu är det så här mitt liv ser ut, och det är det här jag ska möta.
Då gör jag det.
Fylld av tillförsikt.
Och just nu, de här två veckorna, fylld av lycka över att livet finns till för mig.
I all sin skönhet.





Förresten, har jag berättat att jag har köpt en begagnad keramikugn att ha i källaren, så nu, efter allt detta, ska det minsann bli full tillvekning av terrakottafigurer igen…