Det blev ju väldigt tyst.
Ja, jag har det jättebra, och mitt liv gick in i både gamla och nya banor. Jag kände plötsligt att min sjukdomstid var över, nu lever jag ett friskhetsliv och då passar den här bloggen inte längre in.
Sist jag skrev hade jag läst lite geologi, och jag hade börjat på naturguideutbildningen.
Och det fortsatte jag med.
Nu läser jag fältgeologi för att ytterligare fördjupa mig i stenarna.
Ortoceratit i kalksten |
Jag har startat ett företag : ÖLANDSNATUR, och jag har guidningar som huvudsaklig sysselsättning där. I vintras översatte jag också en bok "Älska Dig Själv" av Ilse Sand, en bok om att vara särskilt sensitiv HSP.
Jag cyklar runt, jag letar stigar, jag hittar gamla alvarvägar och fårvaktarkojor. Nästan varje ledig tid ägnar jag åt att söka reda på någon väg, sten eller plats jag hört talas om.
Rödmire, ca 3 cm hög |
Bröstcancern känns som i en värld för sig. Visst finns tankarna där - ofta. Visst kan en oro smyga sig in så fort jag känner en oförklarlig huvudvärk, eller ryggsmärta eller vad som helst. Visst hinner jag tänka - nu har det slagit till, nu är det något.
Men det brukar gå över.
Jag tror ändå att jag har lärt mig att hantera min rädsla, livet blev plötsligt väldigt mycket mer ändligt. Tre år har gått.
Jag räknar med att leva frisk i många år.
Men OM jag inte skulle göra det, ja, då är jag nog ändå bättre rustad att möta avgrunden än jag var innan allt detta hände.
Bastardsvärmare |
Skålgropar på ett flyttblock |
Nu ger jag mig modigt och starkt ut och upptäcker Öland. Varje liten blomma i det torra alvargruset, en liten bastardsvärmare, en vacker öppen alvarväg, en sten med skålgropar i - människor knackade groparna under bronsåldern, troligtvis i religiöst syfte, fortfarande lägger människor sina offer i groparna... Allt fyller mig med tacksamhet och glädje. Jag är så oändligt tacksam över att få leva, få vara frisk och få leva på Öland!
Gammal alvarväg |