Fågelskåding

Den har kommit nu!

Den där underbara sommaren har kommit!

Dagar av sol. Dagar med vind, med doft av Ölands alvar. Vinden som fladdrar i de tunna kläderna är inte kall, inte ens på kvällen... tanken på att ta med en kofta på kvällspromenaden dyker inte ens upp.

Ändå var det bara två dagar med smällhet sol, och det räckte.

Nu njuter jag av den milda värmen, av de svala vindara, av den sköna solen.

Jag cyklade ut till Beijershamn nu ikväll. Runt 1850 skulle man bygga en hamn, man byggde en lång pir rakt ut i vattnet, men ingen tänkte på att vattnet måste kunna cirkulera under stenarna i piren. Nu slammades hamnen upp på båda sidor och den kunde endast användas några år.

Istället har där blivit ett fågelparadis, både för fåglar och skådare... Våtmarker, vassruggar, uppslammad sand.

Jag är absolut ingen fågelskådare.

Men som inflyttad på Öland måste jag ha en fältkikare... jag har köpt mig en. Och när jag cyklar till Beijershamn har jag min kikare med mig.

En skylt på fågeltornet påtalar att jag går upp i tornet på egen risk... vems skulle det annars vara? En ringduva sitter i mitt blickfång och jag mixtrar med kikare och kamera - i brist på teleobjektiv.

Jag går ut på den långa piren. Vinden tar i, det är som att stå mitt ute i havet..

Plötsligt förstår jag precis varför fågelskådare är som de är... jag står som förstelnad och bara tittar på skådespelet framför mig. Fåglar i mängd, i otrolig mängd. Det är mitten av juli, det är kväll, inte alls tid för fågelskåderi, men likafullt är där massor av fåglar. Spov i flera varianter, tofsvipor, gäss, svalor, en hel massa fåglar som jag inte alls vet vad de heter. Och de rör sig för snabbt för att jag ska hinna se hur de ser ut.

Men jag ser rörelserna, jag ser rytmerna, jag ser hur allt böljar, växlar, sveper.

Så ser jag några underliga fåglar, kantiga, spetsiga... Kikaren hjälper mig, det är hägrar! 12 stycken hägrar går och spanar efter fisk i strandkanten. Vinden tar i men det berör mig inte. Aldrig förr har jag sett 12 hägrar på samma gång.. Jag saknar teleobjektiv till kameran!

Men kanske är det upplevelse som är det viktiga, att stå där ute, mitt i havet, alldeles ensam förutom alla tusentals fåglar, och titta på de knyckiga, stelbenta rörelserna hos fiskande hägrar. Ingen kamera, oavsett hur bra objektiv den har, skulle kunna fånga min upplevelse ikväll.

Blå Jungfrun

Solen flödar en hel dag, mitt i regnperioden.
Otroligt, med tanke på hur blött det har varit i flera veckor.
Nu är det strålande sol. Nästan varmt.
Och långt där ute i Kalmarsund, där tar Blå Jungfrun emot oss. Hon är en granitklump, som en röd valross. 86 meter över havet.
En ung flicka, en ung jungfru, drunknade i en brunn i Borgholms slott. Hon försvann ner i djupet, och flöt upp i en sjö på Blå Jungfrun.
Ingen vet längre var sjön finns. Eller Jungfrun.
Nu vilar friden över ön.
Och över det blå havet.
Och över de mjukt slipade klipporna.
Snåriga vägar, eller vindlande stigar, branta bergssidor som man tar sig upp för.
Underbara, söta blåbär i den "norrländska" skogen.
Eken breder ut sig längs marken, likt krypgranen längre norrut.

Vid dagens slut ser vi åter den blå ön på avstånd.
Myterna kring ön är lätta att förstå.
Den ligger lång borta, som en blå knöl, svår att ta sig i land på, avvikande från allt i dess omgivning, i form, färg och struktur.

MONSUN I MÖRBYLÅNGA

Kan en ö flyta bort? Snart är det uppenbar risk för Öland, kalkstensbottnen till trots.
Regnet strilar ner, 60mm regn på drygt ett dygn. Det gör mina fönster randiga, regnet tränger sig in genom taket - O du store tid!- det droppar på golv, det väter tapeter.
När hus faller samman hotas existensen.
När hus hotar att falla samman, då gungar grundvalarna.
-Jag blir alltmer desperat, sa jag i telefonen till takläggaren som lovat komma och laga mitt tak, för månader sen.
-Jag kommer ikväll och tittar efter vad jag kan göra, lovade han.
Så nu handlar det om att dra regnkläder ovanpå jeans och tröja, att trotsa elementen och ge sig ut i den regniga sommaren. Att plaska med gummistövlar i vattenpölar och leka barn.

I Bombay kan vattnet stå knähögt. Och då är det kanske inte bara vatten... alla som sett ner i kloaker och diken vet att det kan blandas många saker i vatten, döda hundar, råttor, mänsklig avföring...
Så vad är väl lite vatten på Sveriges underbaraste ö?
Och hus, de ska väl gå att laga, eller?

Regmoln på Ölandshimlen

Hur förhåller man sig till de grå regnmolnen som täcker himlen var dag?
Det gäller att hålla humöret uppe.
Det blir bättre.
Det måste bli bättre.
Men prognoserna för kommande dagar ser alltmer jämngrå ut, inte en solglimt i sikte.
Hur förhåller man sig då?
Jag har en flaska olivlotion, så underbart att smörja in mig med den, de där dagarna då baden avlöser varandra, då solen ständigt skiner, då duschen är till för att svalka en svettig kropp.

Min lotion får nu stå orörd på hyllan.
Jo, jag kanske ger min kropp en liten mjuk smorning ändå, som i tröst över att sommaren inte kommer.
Med magiska tankar försöker jag hitta lösningen:
1991 kom inte sommaren förrän den 2:a juli. MEN DEN KOM DÅ!
Kanske följer årets sommar det mönstret?
Eller som i fjol? Då var det just den här veckan, veckan efter midsommar, som sommaren kom.
Men negativa mönster finns också.
7 ° var det i juli 1982, Gunnel och Börje var på besök, Olle var nyfödd, det var svinkallt! Den sommaren blev det nog aldrig någon riktig sommar.
2001 regnade det hela sommaren. Och hösten.
Så kan det inte bli i år.
Inte min första sommar på Öland.
Den måste bli solig!


Men jag vill att det ska bli sommar nu!
Stina kommer hem en vecka. Och enligt prognosen ska det regna hela den veckan.
Nej, alternativet är inte att försöka magiskt förhandla med vädermakterna, alternativet är nog snarare att acceptera att jeansen ska på, långärmad tröja och kofta kan vara riktigt behagliga plagg.

Six Feet Under

Vad ska jag nu göra med mina söndagskvällar?
Vad ska jag göra med min TV?
Jag har inte längre någon nytta av den.
Söndagskvällarna har tappat sin lyster.

Men nog är det ju lite skönt också att inte behöva passa tider...
Ändå:
Jag saknar det redan, Six Feet Under.

Flödande vatten!

Vatten i kranen!
Vatten i toaletten!
Slut på slaskande spring med spolvattenhinken .
Vatten i duschen!
Så livet kan förenklas efter en månad utan de enklaste förnödenheter.

Jo, jag vet, många lever utan dessa bekvämligheter. Jag har själv sett kvinnorna på Indiens landsbygd, hur de var lyckligt lottade om vattenkällan fanns inom någon kilometers räckhåll - och de har stora barnaskaror därhemma, och törstiga djur...
Men ändå, för mig här, mitt liv är inte inrättat efter att leva utan vatten.

Det krävdes en hjälplös kvinnas tårar för att få det ordnat, tårar och flera telefonsamtal till kommunens ansvariga.
Fortfarande är det ett provisorium, slangen ringlar sig längs häcken från vattenposten tre hus bort. Men det flödar.. det flödar...
Lyckan är ibland vatten!
Vattnet i kranen. På toan. I duschen.

Mors 89:de födelsedag

Dimman ligger tät över hela ön, men luften är ljummen. Mamma fyller 89 år idag.
En stor bukett syrener har jag i min famn när jag går vägen upp till deras lägenhet, hennes och pappas.
Jag hade kört halvvägs när jag insåg att jag glömt dem, blommorna. Komma tomhänt till en födelsedag, nej, jag vände.
Det rasar vita och lila små stjärnor av dem, syrenerna har sett sina bästa dagar, men de är pampiga.
Förr om åren har jag alltid uppvaktat med styvmorsvioler, nu är det ett helt annat läge, 80 mil längre söderut.
Och vi sätter oss i bilen, packad med fikakorg, nyinköpta wienerbröd. Kör ut på ön igen, den dimmiga.
Mitt på bron åker vi isolerade i dimma -hav, dimma, hav-. Fiskmåsar står stilla i luften, ovanför bilen.
89 år efter den dag hon föddes, står vi utanför grinden till det hus där hon drog sitt första andetag.
Hon känner stenarna, hon känner träden, hon känner murarna.
Alla vänner är borta, alla syskon, alla bekanta. Men stenar, träd och vägar finns kvar. Luften är densamma, evig.
Min telefon ringer.
Olle vill gratulera mormor på födelsedagen.
Hörapparaten hamnar på trädgårdsbordet. Öronsnäckan till handsfree-mobilen in i örat, och där sitter mamma och pratar med sitt barnbarn.
Hon föddes i en tid då elektriciteten var ny och ovan.
Radion fanns inte, inte telefonen.
Tv och dator, kom långt, långt senare.
Så oerhört mycket det är som har förändrats under hennes tid!
När hon fyllde 7 satt hon här, just här, vid sin mormors hus, och åt en chokladkaka som hon fått på sin födelsedag. Gräset var som nu, fullt av tusenskönor.
Alla syskonen var runt omkring, avundsjuka naturligtvis. Men det var hennes dag, den trettionde maj.
Det är fortfarande hennes dag, den trettionde maj.

lilla jag

Nog är det vanskligt att ge sig ut i världen när man är liten, baskern sned och solen skiner rakt in i ögonen. Vad månne livet föra med sig?

Medan färgen torkar

Vinden tar i utanför mitt fönster. Äppeträdet nästan viker sig i byarna.
Jag tvättade av det fina akvarellpappret. Bilden blev alldeles för stel. Jag tappade lättheten i det jag målade.
Barnet, vattenpölen, den mjuka runda kroppen, bilden måste vara lätt och direkt.
Nu är pappret så vått att jag inte kan ge mig på det igen.

Sen så länge, ja det är nog tre veckor nu, har jag varit utan vatten i kranarna, och akvarell är mitt medium!
Jag ringde kommunen och tjatade igår, det skulle precis bli av att de kom nu.. alldeles precis nu... Än har ingen dykt upp. Än har inget hänt.
Ensam kvinna behöver inget vatten.
Ensam kvinna är inget att räkna med.
Ensam kvinna klarar sig alltid.
Och gör hon inte det, vem bryr sig?
När inte världen bryr sig, varför ska jag?
Eller är det kanske så att världen inte bryr sig för att jag inte gör det?
Kanske måste jag skrika, ryta, gorma för att världen ska bry sig, för att vatten ska komma att rinna i mina ledningar igen?
Kanske väntar världen på att lejoninnan i mig ska vakna, den mjuka kissekatten vanka bort och vilddjuret ryta?

Livets Ö.

Det är dags att skriva blogg. Alla andra gör det, att blogga är det nya, senaste sättet att berätta om allt och inget för hela världen - eller kanske bara för mig själv.
Läsare, finns läsare?
Jag börjar förutsättningslöst att prova bloggandets konst enbart på mig själv. Provar lite tyst, bakom skynket. Vill testa först. I doldom.
"Min utpost" har jag som bloggrubrik, och utposten är spetsen på Ön. Det är här jag ser världens begränsning i havet.
Men kanske själva livet också är en utpost, begränsad av tidens hav.
Ön är min hemvist, livet är min hemvist. Och här anstränger jag mig att lyssna till näktergalens sång, att se de nyutslagna almarnas ljusgröna löv.
Är det inte det här som är livet?
Slutet av maj, ljuva dofter, fåglars sång, det är en bra början.
Nu ska jag måla.
Måla Ön