Åska och cellgift

Nu är min kropp fullproppad med kemiska stridsmedel igen. Ett krig rasar i kroppens alla celler.
Jag är i gnäll-fas idag, lika bra att komma ut med varningen nu. Gnällfas som bottnar i rädsla och trötthet.
Jag är trött.


Det var ont om folk på onkologen idag. Så nu hängs påsarna på ställningen, sköterskan kommer in och byter påsar när det piper i en apparat.
Tur jag har bok med mig. Men jag känner mig ensam och lite övergiven.

Jag missar naturligtvis bussen med tio minuter.
En och en halv timme att vänta i stan.
Ja, än mår jag rätt bra, lite trött bara. Hittar ett fik, beställer kaffe och en macka, är riktigt sugen.
-Tyvärr,i dag kan vi inte ta kort! Vår apparat är trasig. Det finns en bankomat där nere, sa hon och pekade neråt gatan.
Nej, idag orkar jag inte. Det blir en kaffe och en croissant utanför pressbyrån vid centralen istället.
På en bänk nära ett skyddande tak.
För himlen är blygrå.
Åskan mullrar starkt, högt, ödesmättat.
Vi sitter där, så små, en kvinna till och jag.
- Det är på gränsen mellan fascinerande och skrämmande…
Människor skyndar fram, alla väntar på regnet. Ett litet barn gråter översiggivet. Modern försöker trösta, men ljudet, överalltifrån är så skrämmande. Så stort, så otäckt.

Luften får en aning kyla i sig, men regnet kommer inte förrän jag redan sitter i bussen. Då kommer det. Då förvandlas vägarna till floder, vågor skvalpar på alla öppna platser.

Jag ser att alla människor har hår. Varenda en har hår. Och de flesta kvinnor har två bröst, och jag hemfaller åt en självömkan som jag vanligtvis brukar försöka hålla ifrån mig.
Och när jag kommer hem, öppnar mailen så ser jag en artikel om bröstcancer.

”Nästan en tredjedel av de kvinnor som får bröstcancer drabbas av återfall i cancer i en annan del av kroppen flera år senare. Cancern beror då på att dotterceller till den ursprungliga tumören har överlevt och det vanligaste stället för dottertumörer är i benmärgen”.

Just idag har jag inte motståndskraft för en sån artikel.
Just idag tappar jag orken och kämparglöden och jag blir rädd att jag inte kan hålla modet uppe.
Ja, jag blir rädd av en sån artikel.
Jag vill inte vara naiv när jag tror att min cancer är ute ur kroppen. Jag är rädd att jag släpper in den när jag inte orkar tro att den är helt borta….
Ja, det går runt.
Livet handlar heller inte om antal år, försöker jag trösta mig själv med.
Och jag har goda chanser att klara det här, jag ska klara det.
Så är det bara.
Men jag svajar idag.

Kanske var det jag som var det lilla barnet som otröstligt bävade för det stora svarta hotande åskan? Rädslan som mullrade och blixtrade och för en stund löpte okontrollerat över himlen.
Håll min hand! Jag är rädd.

Men mina rosor blommar oförtrutet vidare.
Och jag lär av dem, kommer igen, även efter häftiga hagelskurar och svåra lusangrepp..

Rädsla skapar spöken.

Att få ett sån´t här chockartat besked skakar om hela tillvaron.
Jag tror ändå att jag lite, lite har börjat landa.
Livet blir aldrig mer som det var.
Katastrofen kan när som helst överfalla mig. Framtiden har förlorat sin självklarhet.
Jag minns hur vi i fjol planerade en resa till Indien, hur vi långt i förväg köpte biljetter.
Det känns utopiskt idag.
Kan man verkligen förutsätta att framtiden är det vi tror att den är?


De första dagarna i chock vågade jag inte sluta tänka på det fasansfulla – för om jag en kort stund glömde bort det, blev chocken så oerhörd igen, när minnet kom tillbaks.
Det kändes som att jag måste hålla det kvar, trots att det gav mig en så fruktansvärd ångest.
Allt påminde mig dessutom med smärtsam tydlighet.
”Förra gången jag var här, då levde jag fortfarande i lycklig ovetskap”
”När jag stoppade ner de här lökarna, då visste jag inte att livet skulle vara så svårt när de blommade”.
Allt fick betydelse, allt gjorde ont.

Det har gått flera veckor, ja faktiskt en månad sen jag fick beskedet, mer än en månad sen jag började bli riktigt, riktigt rädd.
Och det börjar bli vanligt liv, detta att ha vetskapen.
Att veta att jag har cancer.
När jag är igång, när jag har folk omkring mig, när jag gör någonting, då glömmer jag det inte, nej, glömma kan jag inte mer. Men jag kan ändå bottna i det, jag kan se nyktert på det som komma skall. Jag kan tro att det ska gå bra, och jag planerar för mitt fortsatta liv.
Men när jag är ensam, då lämnar tankarna mig inte.
Jag kan inte säga att jag har ångest, jag lider inte ens alltid av tankarna, men de är där, hela tiden.
Som en bakgrundston som genomsyrar allt jag ser, allt jag gör.
Igår fick jag dessutom klarhet i hur rädd jag varit en längre tid, utan att egentligen ha släppt upp det till ytan.

Jag såg hur min rädsla skapar spöken.
Jag hade fått tid hos en hudläkare på sjukhuset.
Jag hade ett litet kliande märke på bröstbenet. Den unga AT läkaren vid mitt allra första besök i forntiden – då när jag kom för att kolla min misstänkta fettknöl i armhålan, hon tyckte att det skulle kollas upp, så hon skickade en remiss till hud.
Det var därför jag var där igår.
Min rädsla förstorade det lilla märket och gjorde cancer av det. Såklart.
Och hade jag nu cancer också i huden, ja, då vore det dags att hälsa hem.
När jag har hört om andra som opererat både bröst och lymfa och klarat sig bra, så har ändå ett litet MEN suttit i mitt bakhuvud.
-De har inte haft hudcancer samtidigt….
-De har klarat sig, ja, men jag som har mycket mer…

Ändå det var ju så litet, det här.
MEN.
En sak som jag har lärt mig nu, det är ju att KATASTROFEN faktiskt kan komma. Jag kan få det där totalnegativa beskedet som jag bara aldrig kunde tro kunde beröra mig.
Därför gick jag in på sjukhuset med en lätt panikkänsla.
Uppgången till hud är alldeles bredvid mammografiavdelningen.
De dörrarna.
Den söta sköterskan från Öland, hon som tog emot mig den gången jag grät floder, henne skymtade jag i dörren.
Jag tittade åt andra hållet – där var klinisk mammografi – nästa fruktansvärda besök med den oerhört smärtsamma provtagningen…
Och min chock var där igen.
Jag var inte bredd på min reaktion, tårarna, paniken…
Ja, jag kände hela min rädsla igen, den satt i dörrarna, den satt i ordet mammografi, i den söta ölandssjuksköterskans rock.
Djupa andetag.
Lugn. Lugn.

Dr Jörgenssen kommenterade mitt gipsade finger, jag berättade om den förestående operationen, han tittade ömt på mig, kontrollerade märket, stack ett papper i handen på mig och sa:
-Det där är helt ofarligt. En talgvårta.
Han pekade på pappret där det står: ”Det kan klia”.

Jag kunde ha kastat mig om halsen på honom.
-O, tack, tack, sa jag.
Befriad.
Nu har jag plötsligt samma sits som alla de jag har hört talas om, alla de som har klarat sig alldeles utmärkt.
Jag visste inte ens hur skräckslagen jag har varit för det här, hur jag har haft en känsla av att inget som gällt de andra ändå kan gälla mig, eftersom jag ju också har det här…

Ingen skulle kunna ana att jag har cancer och snart ska opereras, så glad och sprudlande som jag skyndade ut från sjukhuset, ut i solen och den fantastiska våren.

Förra veckan, ja, då var det i tarmen..
Efter penicillinkuren i samband med handoperationen fick jag nämligen diarré i tre dagar. Väldig diarré.
Då var det naturligtvis kroppen som la av, som inte orkade längre, som var helt färdig.
Jag mindes hur ljuvligt det var veckan innan, då jag hade en mage som fungerade, då jag kunde våga gå längre än några meter från toaletten.
Och innan det, när jag hade två friska händer.
Det kändes verkligen som om utförslöpet var rejält brant.
Jag försökte få det till tarmcancer, men Stina protesterade högljutt från Indien.

Nu, just idag, tror jag faktiskt inte att jag lider av något annat än det kända..
Och det ska opereras bort.

Men jag kan nog förstå att det här är en rädsla jag får lära mig att leva med. Varje symptom kommer jag att granska med cancerglasögon, och min hypokondri lär knappast bli mindre efter att jag erfarit att jag en gång hade alldeles förfärligt rätt i mina värsta farhågor.




En huggorm solade sig på grusvägen i Kastlösa i går. Jag tycker att jag var duktig som inte blev biten… Skulle ha sett ut, va, med gipsad hand, kliande märke, cancer och huggormsbett…

Glad Påsk

En mycket, mycket vacker långfredag.
Solen flödar över Brösarps backar. Skåne ler i vårsol, vitsippor kantar vägen och den skira vårgrönskan börjar synas i buskar och snår.
Det är så vackert.
Jag sitter bak i bilen och funderar.
Kusin Ingegerd kör, pappa ska berätta om potatisodling i sand.
Det är skönt att bara sitta och låta blicken löpa längs vägkanten, det ljust blå havet, husen, människorna. Påskliljor som blommar i trädgårdarna. En man sitter utanför sitt hus och njuter av solen, på knäet har han en stor blå och gul papegoja…
Mångder av äppelodlingar, gamla knotiga träd, hårt klippta för att maximera avkastningen.
Så annorlunda mot det Norrländska landskap i vilket jag är uppvuxen.

Varför skriver jag blogg?
Varför vill jag att mina vänner ska läsa, ska veta, ska följa mig?
Förskräckt frågar jag mig:
-Är det för att jag vill bli tyckt synd om?
Nej, visserligen kan jag själv tycka synd om mig ibland, men det räcker till och blir över, mer tyck-synd- om behöver jag verkligen inte.
Men att känna vänners medkänsla, det är en helt annan sak, att veta att jag inte är ensam, att veta att goda tankar och innerliga böner följer mig, det ger styrka.
Ömkan försvagar. Också självömkan...
Jag skriver nu öppnare och ärligare än jag någonsin gjort, jag berättar utan omsvep om mina reaktioner och funderingar.
Kanske vill jag bli sedd för den jag är, helt och fullt. det är slöseri med vänskap att inte gå in i den med full ärlighet.
Vad skulle det ge mig om jag får kärlek som egentligen inte är ämnad till mig utan till den jag falskeligen ger mig ut för att vara?
Att vara öppen ger mig möjlighet att skratta och vara glad, när vi möts, i verkligheten eller via mail och telefon.
Vi behöver inte dra hela historien med alla detaljer, utan vi kan börja nu, här, i det vi är i nu.
Jag känner mig trygg med att ni vet.
Ni kan se mig skratta, ni kan se mig gråta, och ni vet att varken det ena eller det andra är hela sanningen. Ni vet hela sanningen. Där är jag trygg.
Att skriva och berätta om hur min värld nu ser ut, i detta nya perspektiv, blir också ett sätt att bearbeta allt det som sker. Jag formulerar mig, jag vänder och vrider på tankarna, och sedan gammalt har jag alltid haft lättast att tänka med pennan i hand - numera tangentbortet..


Det här att få cancer är visserligen en fullkomlig katastrof, men jag måste erkänna att det samtidigt spetsar till livet på ett alldeles otroligt sätt.
Det öppnar för lärdomar, jag tittar på mina reaktioner, och allt är plötsligt så mycket tydligare och lättare att se.

Jag är jag, med fel och skavanker, precis som alla andra är just de de är, och vi har alla rätt att vara just de vi är.
Kanske är det den Stora Rädslan – att dö nu – som gör att alla andra rädslor krymper till nästan ingenting. Ingenting annat är i storlek tillnärmelsevis jämförbart med den Stora Rädslan.
Så kom an då alla rädsloungar, ni har inte en chans.