Vinter

Det knarrar under skorna när jag går. Vägen ner till samhället, och i hela samhället är gnistrande vit, prima sparkföre.


Men ingen åker spark här. Många cyklar trots de isiga vägarna. Utan hjälm, dessutom!
Jag har lärt mig att man ställer undan cykeln när snön kommer, sen är det sparken som gäller. Till dess att vägen tinar fram igen.
Jag kan fortfarande känna den sprittande lyckan, bara jag tänker på vårens första cykeltur på den nyframtinade grusvägen. Doften av våt väg, av cykeln, av smältande snö i dikena… friheten det innebär att åter kunna cykla.

Snön ligger nu några decimeter djup, luften är torr och kall.
Det är riktig vinter, en så´n vinter som smakar barndom och Långsele.


Jag har fått ett par gamla gedigna träskidor av Anki. Tack Anki!!!
Så spänner jag dem på fötterna, hemma utanför min dörr. Jag stakar mig ut längs havet. Jag hade tänkt köra upp till alvaret, och åka där, men det snöar och jag sparar alvarsturen till en soligare dag. Dessutom var det –17,7 º C i morse! Det kallaste denna vinter.

Åka vilse i snörök och vithet har jag inte lust med när det är så kallt…

Så jag ger mig iväg. Skidor på fötterna, stavar i händerna. En lycka genomströmmar mig, så härligt, så fritt.
Jag åker över åkrarna, jag följer väl uppstampade harstigar.



Deras små mjuka tassar har preparerat spår som passar perfekt för mina skidor. Stavarnas gnekande i den ibland av vinden hårt sammanpackade snön. En korp kraxar.


Några rådjur letar desperat föda på majsåkern..

Jag kommer så ner till havet.
Där är alldeles stilla. Alldeles tyst. Inte ett vågskvalp, inte ett fågelrop. Havet är fruset så långt det går att se.

Ja, när jag körde över bron till Kalmar i fredags, såg jag att det faktiskt var fruset hela vägen över. En liten ränna mitt under högbron. Någon liten pöl där mängder av frusna fåglar samlades, annars bara vitt.

Jag skidar fram, men det går sakta. Benen är tunga, fötterna gör ont, jag har så dålig kondition. Det har inte gått obemärkt förbi, det här året, och hormontabletterna jag äter nu, ger som biverkan just trötthet i ben och muskler, ledvärk… men, men, det är bara att arbeta sig fram.
Konditionen ska jag hitta igen, hoppas jag. Biverkningarna av tabletterna kanske kroppen vänjer sig vid. I vilket fall är det att föredra, framför att låta bli att äta dem…
Och i morgon är det februari! Ett steg närmare våren…

Kurorten Mösseberg

Så är jag hemma igen, efter en stärkande, fin vecka i Västergötland.
Mösseberg.
Mösseberg är ett av platåbergen, de som sticker upp ur det annars ganska plana landskapet. Och som jag skrev sist, här vid foten av berget, eller klättrat en liten bit upp, ligger kurorten.
Berget reser sig lodrätt rakt upp, på sydsidan ligger denna fantastiska park och det stora huset.

När solen ligger på, vår och sommardagar, måste det bli en växthusliknande miljö här.
Jag kan gott föreställa mig varför man valt att lägga en kurort här.



I den vackra parken finns mängder med mindre träbyggnader, kalla och frusna nu, men de minner om svunna tider.

Och nu är jag här. En av många rehab-patienter.
Jag får så lustiga bilder i mitt huvud.
Dels den där om att vi ser ut som kvinnliga buddistiska munkar, de brukar ju vandra i enhetliga kläder och med rakade huvuden. Nu har vi ju alla hår, men det är väldigt kort på de flesta av oss…
Vattengymnastik i bassängen, vi tänjer och stretchar, hänger likt havstulpaner fastkletade vid bassängkanten..
Som strandande insekter ligger vi sen på yogamattor och lyfter armar och ben utan att förflytta oss…
Men det är så gott. Det känns att muskler finns där jag inte trott några muskler skulle finnas.


Det väsentliga med den här rehabiliteringen är just den fysiska träningen. Att hitta tillbaks till rörelser, att bygga upp styrka oh kondition. Förebygga lymfödem och andra problem genom smidighet i muskler och leder.
-Men det tar minst ett halvt till ett år, innan alla av cellgifterna skadade friska celler har återhämtat sig.
Det är lite skönt att veta. Jag måste lära mig att vara snäll mot kroppen, att tålmodigt och segt träna den, men att inte misströsta när jag känner att jag inte orkar.
Bubbelbad på kvällen, skönt att slappna av de trötta musklerna i varmt bubblande vatten. Skönt att sträcka ut alla senor och leder i bassängen.

Vi har ett eget bord i matsalen, vi elva som kom samma dag. Och alltefter att veckan går, hinner vi lära känna varandra mer och mer. Vi kommer från olika situationer, har olika svårigheter med oss, men vi möts här med det gemensamma målet att lära oss hantera vår situation både fysiskt och psykiskt.
Det är gott.


Det finns också tid att gå ut i det vackra vinterlandskapet,

Maria och jag går långa promenader, både i den lilla staden Falköping, och uppe vid bergskanten. Frisk ren vinterluft.

Nu har jag också denna vecka gjord, nu har jag verkligen avslutat min cancerperiod.
Porten sitter kvar under huden vid vänster nyckelben, jag kan inte riktigt förstå varför jag ska ha den kvar…
Nu är jag frisk. Nu startar resten av mitt liv.
Det goda livet.



Och nu längtar jag efter vår...

Mösseberg

Ett tjockt lager snö ligger över Västergötland. Det syns att det aldrig varit över noll, snön är kritvit och fluffig, drivorna djupa, vägarna vita.
En stor vacker gammal park, med resliga träd, vitmålade av snö på ena sidan stammen, vackra trähus med snickarglädje runt om i parken. "Öferläkare" står på en skylt, "Kontor" på en annan.
Husen är tomma och kalla nu, men det är inte svårt att föreställa sig finklädda herrar och damer på kurort, spatserande runt i parken... Alla träden i grönska, fåglar, blommor.
Berget, Mösseberg ligger bakom, eller egentligen ligger kurorten en bit upp på berget.
Det största huset, huvudbyggnaden, fortfarande ett vackert gammalt trähus, med långa loftgångar och balkonger, det är det som används nu. Och det är tillbyggt med en stor nyare del.
Här går vi ibland omkring i vita morgonrockar, alla de kortklippta kvinnorna. Likt buddistmunkar.
Vi får gymnastik och bubbelbad, vi får egna träningsprogram.
Mjukgymnastik på morgonen, god mat i matsalen.
Ja, vi har det så gott.
Alla har vi dessutom liknande erfarenheter, vi har liknande historia.
Jag är den enda från Öland, de flesta kommer från Stockholmstrakten, Stockholms landsting betalar vistelsen, till skillnad från Kalmar landsting. Kalmar har inte avtal med någon rehabilateringsgård. En klar brist!
Jag har sökt, och fått fondmedel från CTRF - tusen tack CTRF- men det innebär också att jag endast har en vecka här, medan de andra har 12 dagar.
-Så synd, sa läkaren, man hinner så långt på tolv dagar... men en vecka är bra det med...
Kan stressa mig lite.
Det känns ännu viktigare för mig att verkligen ta vara på varje dag, varje aktivitet här...
Det är gott, det är så gott att vara här.
Jag kom i lördags, det är tisdag idag, och det känns redan som att jag har varit här väldigt länge. Det är fint.
Jag sitter nu i källaren, vid en av två gästdatorer. Alldeles bredvid mig är S:t Eriks Kapell. Som en liten grotta under stora huset. Påminner mig om internetcaféet i Mt Abu, Indien, vägg i vägg med hindutemplet.
Inga bilder idag. Bilderna kommer när jag kommer hem. Nu ska jag iväg och få mitt personliga träningsprogram i gymmet. Hinner knappt läsa igenom vad jag skrivit då klockan tickar fort och jag måste skynda mig för att hinna i tid till sjukgymnasten...
Men jag har det gott. Ska nu lära mig se framåt, våga lita på att isen bär.

Tulpanens Dag

Igår stod jag i badet igen, det varma ljuva vattnet på behandlingsbadet på sjukhuset.
Qigong.
Jo, visst är det lite svårt att hålla jordförbindelsen, när kroppen är lätt och mjuk, men det är så underbart det där att vara lätt och mjuk.
Armarna rör sig smidigt, det är så skönt och välgörande att sträcka ut, att tänja alla muskler och senor. Värmen gör det lätt.
Jag tittar på dem som står framför mig, perspektiven bryts i vattnet, de ser ut att bestå av huvud och ben, fötter. Som så´na där huvudfotingar barn ritar.. Huvudfotingar är vi allihop, ändå är det armarna som rör sig mest.
Man kan känna sig så vacker, smidig, ja rent av graciös, när man står där i vattnet och rör sig likt svajande sjögräs.
Här suger vi på varje rörelse. Känner in. Långsamt.
Total kontrast till de snabba, rytmiska rörelserna i folkdansen. Där gäller det att hålla tungan rätt i mun, att hinna uppfatta vart foten ska nästa sekund… fast jag hinner aldrig uppfatta det…
Så olika, och så väldigt bra, på var sitt sätt…
-Nu får ni använda de fem minuter som återstår till vad ni vill… säger ledaren när musiken tystnar.
Och jag flyter ut i vattnet, ligger rakt upp och ner, sträcker varenda muskel, varenda sena i hela kroppen, och det är bara så ljuvligt underbart!

Jag mår så gott när jag går därifrån, glad över att jag hittat den här gruppen. Och inte blir jag mindre glad när jag utanför MAXI möts av en hel massa unga flickor. De står med stora hinkar fyllda med tulpaner, delar ut en bukett med tre vackra blommor till var och en som passerar.
-Får jag ge dig en tulpan idag, det är Tulpanens dag.
-Va, får jag dem?
Människor häpnar, får vi dem? Alla ser vi lika glada och förvånade ut, får vi dem?

-Det här var det roligaste jag någonsin gjort, hör jag en av tjejerna säga till en annan. Dela ut tulpaner…
Stämningen inne i affären är en annan, alla ler, alla är så positiva.
Trädgårdsmästardotter som jag är, så tycker jag egentligen att det är lite konstigt att Tulpanens dag firas i januari. När jag var barn kom tulpanerna alltid lagom till min födelsedag, i mitten av mars.
Jag tycker fortfarande att det krispiga ljudet av tulpanstjälkar mot varandra, betyder JAG FYLLER ÅR. Det betyder vår, takdropp och tinade fläckar på grusvägen. Jag älskade tulpaner då och jag älskar dem nu, också när de kommer i januari!

Men vi är många som längtar efter vår och varmt vatten....


Jag åker i morgon till en rehabiliteringsvecka i Mösseberg, Västergötland. Jag ser mycket fram emot det, tänker mig att det ska bli det tydliga avstampet från min sjukdomstid, in i den friska vardagen.
Min blogg vill jag nog fortsätta att skriva i, det är så roligt att göra det. Och jag ser att ni fortfarande är många som följer mig.
Men bloggen kommer att återgå mer i det den var från begynnelsen, hoppas jag. En betraktelse över livet, ö-livet och Öland.
Ja, ja, vi får väl se vad det blir. Somliga skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen, för mig passar det nog bättre med någon gång i veckan. Bloggen får inte vara ett självändamål. Inte heller tänker jag låta den tynga mig. Tillräckligt mycket har jag gjort av plikt och för att ”vad ska de andra annars tänka” .
Det liv jag får nu, efter cancer och behandlingar, det känner jag verkligen att jag vill använda på det allra bästa sätt. Ärligt. Sant. Klokt…. Och fyllt av tacksamhet.

Vinterdagar

Nu är jag frisk och full av kraft.
Så är det..
Men det kanske inte stämmer riktigt, inte alldeles riktigt.
Jag är frisk. Onkologläkaren talade om för mig att man ofta hamnar i en svacka efter allt man gått igenom. Att de anhöriga kan ställa sig förvånade:
-Är hon inte glad nu, när allt är över?
Att kroppen är trött av alla cellgifter, av strålning, av sjukdomen och chocken.
Man ska inte begära av sig själv att man är på topp efter en sån här pers.
Fast det skulle väl inte gälla mig?

Ändå kanske det gäller mig också, precis som alla andra. Jag är så trött. Jag orkar inte riktigt vakna på morgonen, jag tycker inte att jag vaknar på hela dagen.
Jag är trött. Kroppen är tung. Och jag är besviken på att kroppen är tung, seg, trött. Nu vill jag vara alert. Fylld av kraft.

I går kväll började jag en av mina nya aktiviteter: Jag gick med i en grupp folkdansare. De dansar bl a ungerska, rumänska, och makedonska danser, till underbar musik.
Jag följer så gott det går. Stampar och klampar, svänger med benen i snabba takter.
Det känns roligt, det känns väldigt roligt, men mycket snart känner jag totalt stopp både i huvudet och i kroppen.
Jag orkar inte!
Så himla ansträngande är det inte, men jag orkar inte.
Jag sätter mig och tittar på de andra, och jag försöker duktigt förklara för mig själv att det är så helt naturligt att jag inte orkar. Jag försöker berätta att krafterna kommer att komma, att jag måste ge min stackars kropp tid, att den kommer igen. Men ett trumpet barn sitter inuti mig och skriker att : Jag vill kunna nu! Jag vill inte vara svag!
Jag känner mig som en stolpande elefant bland balettdansöser…
Ändå är jag övertygad om att jag ska fortsätta. Jag vill fortsätta. Jag tycker att det verkar vara ett så roligt sätt att umgås, både med människor och med musik, och dessutom få motion på köpet.

Jag har också börjat qigong i behandlingsbadet på sjukhuset.
Det var skönt!
Det var helt underbart avslappnande och skönt. Varmt vatten upp till axlarna, mjuka stilla rörelser i varmt vatten, stilla musik.
Fyra kvinnor i vattnet och en ledare på bassängkanten.



Dagliga promenader i det fortfarande så vintervita landskapet.


Det har blåst rejält, de stackars små hararna kurar, halvt översnöade, mitt ute på ett fält i blåsten…

Koltrasten äter med god aptit de bär som ännu hänger likt julprydnader i träden.

Snö, mera snö...

Ja, så har vintern kommit rejält också till oss här nere på Öland.
Vägarna är vita, finfina sparkvägar, men ingen åker spark. Snöröjningen håller igång, från morgon till kväll, vinden viner och drar med sig snön,. Så även nyplogade vägar har kompakta vallar.
Lite som att vara på fjället. Vinden. Snön, allt det vita.
Trots det dåliga väglaget ser jag många som cyklar. Också äldre herrar… Men jag låter min cykel stå inne, jag vill verkligen inte utsätta mig för benbrott. O, så jag längtar efter att få ta fram den igen, efter att cykelvägarna ska tina rena!

Termometern visar endast några få minusgrader, det är skönt. Jag hör att det är betydligt värre på de flesta andra ställen.


Jag skottar upp snö på mina rosrabatter, det känns fint att ge dem ett extra skyddande täcke.
Lindar hönsnät och aluminiumfolie runt det unga plommonträdet, och körsbärsträdet jag planterade i våras.
Rådjuren har nämligen hittat hit. De lockas av de äpplen jag låtit ligga kvar för koltrastarnas och fasanernas skull… visst får rådjuren äta äpplen, men barken på de unga träden vill jag verkligen inte att de ska skada.


Det är riktig vinter. Det känns på något sätt väldigt riktigt, som det ska.- Vinter i januari, snö som täcker marken, sniglarna kanske fryser ihjäl… så blir det sen vår.
Det är lättare att glädjas åt snödropparna som blommar när det varit vinter… när man slipper misstänka att de tagit fel på årstid.

Fasanerna med sina tunga kroppar plöjer sig fram i den djupa ulliga snön. De ser ut som vilsna vikingaskepp..

Jag har ätit mina hormontabletter i dryga tre veckor. Och även om jag tycker att en dimma ligger över världen och mig, så mår jag nog bra på dem. Tröttheten jag känner kommer kroppen säkert att vänja sig vid. Det kan kännas oändligt att jag ska äta dem i fem år… men om de håller mig frisk så är det för mig ett billigt pris.
Och jag fryser inte längre så mycket om huvudet! Håret är nu så pass långt (ja relativt sett) och tätt att det faktiskt värmer! Det känns underbart!

Ut med 2009 - in med 2010

Strålande sol och bländande vit snö. Kylig vind, men anoraken skyddar mig. Det är friskt, rent klart.
Ett nytt år har börjat.
Aldrig förr har jag varit så mån om att städa bort det gamla året.
Jag tar ner min gamla, 2009 års almanacka, lossar den från spiken den hängt på ett år.
Ibland står ett telefonnummer i kanten, någon annan viktig anteckning. Så jag bläddrar igenom.
Januari, det var Indien och bröllop.
Februari, en kort kall månad, då vinden ven och jag har en Göteborg- anteckning i slutet av månaden. Jag hälsade på Olle och Simon.
Då.Innan.
Sen kommer mars. Mammografi den 3:e. Små svaga blyertsmarkeringar… VC… bröstmottagn.
Som om jag ville kunna sudda bort dem. Ändå måste de stå där.
De fruktansvärda veckorna, sömnlösheten, tapetseringen av vardagsrummet, färgburkarna blandade med ångest och kommissarie Sejer i talboksformat.
Ofattbarheten. Skräcken.
Almanacksbladen är tomma, vita. Jag vågade inte skriva någonting.
Så kommer en svag anteckning op. i början av maj.
Midsommar, ett litet c. Längre fram, efter några månader står det lite tydligare cellg.
Så den 25 juni, ett kors längst ner. Mamma.
Beg.byrån.
Bouppt.

Allt så kort som möjligt.
Fler cellg. Överstrukna ibland och nya datum ditskrivna.
Stråln. står det sen. Med starkare penna, större bokstäver.
Och till sist, i december, ett stort KLAR.

Den almanackan förpassas till pappersåtervinningen, den har funnits med ett svårt år, jag vill inte ha den kvar, vill inte bläddra fler gånger i den.
Hänger upp en ny.
Solen och vinden idag, jag går ut, måste ut, vill ut.. tar på mig anoraken som jag inte använt tidigare i vinter.
Ett kvitto i fickan.
Den 23 mars 09. två dagar före beskedet.
Ändå anade jag då, jag hade fått återkallelsen till mammografin, prover var tagna på knölen… de sömnlösa nätterna hade börjat.
Jag var på IKEA och köpte en bokhylla. Minns faktiskt ångesten.
Köpte tapeter och färg.
Sömnlösheten hade börjat.



Jag känner nu att jag blivit buren rakt genom allt detta, och jag är ute på andra sidan!
Det är otroligt, jag har kommit igenom det mörker som jag då trodde var evigt.
Nu har jag ett nytt år, jag känner mig frisk, jag är frisk, och jag kan börja träna upp min kropp igen.

På nyårsdagen sjöng vi tillsammans med några andra körer, i Algutsrums kyrka. Och jag gick dit utan att ha något på huvudet!
Det känns så stort. Jag döljer inte längre en flint, jag har en frisyr, visserligen väldigt kort, men dock, jag har hår!
Så lämnar jag buffen i det gamla året.
Går in i det nya med stolthet och glädje.
Och tacksamhet.