SVÅRT BESKED

Det som inte får hända har hänt. Det jag varit så rädd för. Det jag knappt vågat tänka på, av rädsla för att på så sätt öka risken.
Cancer.
Inte jag.
Inte jag, som är så frisk.
Jag som cyklar på Ölands ljuvliga cykelvägar, jag som njuter varje timme av livet – ja, det har jag verkligen gjort sen jag flyttade hit ner. Till paradiset.

Livet har dock ingen vidhängande garantisedel. Det lönar sig inte att gå till någon instans och klaga. Det är inte lönt att argumentera.
Cancer i bröstet. Cancer i lymfan.
Den är så stor också, knölen under armen. Så stor och rörlig och oöm. En fettknöl, trodde min syster, det trodde de på vårdcentralen också, det trodde jag också.
Men finnålspunktionen visar annat.
Mammografin visar annat.
Det är ingen fettknöl.
Chocken förlamar. Orden jag hör:
-Tyvärr måste jag berätta….
De orden är inte möjliga att ta in. Det är fel. Det kan inte vara jag.
Tårarna strömmar, jag ställer mig utanför och ser en kvinna i kris… det kan ju inte vara jag.
Overkligheten förlamar. Ångesten förlamar.
Jag vill leva. Jag vill verkligen leva.
Det känns som om jag missat något. Jag borde ha förstått något. Om jag inte hade tänkt så, om jag inte hade …
Jag vill backa tiden. Jag vill krypa tillbaks till tiden INNAN.
Tiden då jag skrattade. Tiden då livet låg där som en gåva och min kropp var hel och stark.
Min kropp är fortfarande stark.
Än så länge…
Plötsligt går jag från att fundera över mina gamla föräldrars begravning en gång i framtiden, till att tänka på min egen alldeles snart...
Musik, vilken musik jag vill ha.
Hur mina barn står där framme vid kistan och gråter…
NEJ.
Cancer innebär inte död.
Inte per automatik.
Bröstcancer botas väldigt ofta.
Det har gått en vecka.
Det är fredag idag.
På måndag ska jag få komma till bröstmottagningen för att få vidare besked. Jag hoppas jag får en tid för operation snart.
Jag är inte stark och duktig.
Jag gråter mycket.
För första gången i mitt liv gråter jag mycket. Jag väjer inte undan med blicken. Jag gråter, och jag känner att efter gråten kommer lugnet.
Sen jag var mycket liten har jag mått psykiskt mycket, mycket dåligt. Jag har kapslat in mig i en värld av ångest och destruktiva tankar, jag har underminerat mitt självförtroende och sprungit vilse i själens svartaste irrgångar. Jag skapade en Gud åt mig, en ond Gud som straffade mig för allt jag gjorde och sa, men framförallt för allt jag var.
De människor som fanns runt mig, de som hade kunnat hjälpa mig, de fick inte en chans.
-Jag såg mig ändå som din bästa vän, de där åren, sa kära kusin Gunnel, nu härom veckan. Att jag inte kunde hjälpa dig. Jag anade ju inget.
Nej, ingen fick ana något.
I alla år slöt jag mig som en mussla.
Men hjälp fick jag till sist, professionell hjälp. Många år i terapi, och långsamt förlöstes jag.
Fick livet.
Fick det liv jag aldrig tidigare kunnat ta emot.
Och nu, mitt i allt detta njutande av det goda livet, nu får jag då cancer.
Fem år, ungefär.
Fem år av riktigt gott liv.
Av Öland, av blåsippor, av näktergal och alvarets stenmurar.
MEN.
Jag lär mig. Och jag älskar den lärdom jag får. Av Gud, av livet, av mina barn, av mina goda vänner.
Nu känner jag hur ni alla finns runt om mig.
Jag känner oupphörligt kärlek strömma, jag känner att ni är många som tänker goda tankar, som ber för mig.
Era böner virvlar sig samman till ett tryggt och varmt nät som bär mig, som lyfter mig, som stärker mig.
Ni fyller jorden med böner, de kommer från Sveriges avlånga land, från Danmark och Indien, från England och Schweiz.
Mina goda vänner, nu vågar jag be er om hjälp, jag vågar visa mina tårar, och jag översköljs av kärlek. Ni ska veta hur gott det känns!
Alla ni som tänker på mig.
Ni som älskar mig, och som jag älskar.
Jag gråter små stilla tårar nu när jag skriver, men inte längre av ångesten, utan av enorm tacksamhet för all den värme och kärlek ni ger mig.
Dagarna fylls av sol och jag plockar med mina blommor. Jag tittar till rosorna och njuter av blåsipporna i min berså.
De knallgula krokusarna i Olles och Simon rabatt har fyllt min natt med sol. Jag har haft dem för min inre syn natten igenom.
Ångesten kommer på natten.
Den gör det.
Det är då det är riktigt, riktigt farligt med cancer igen.
Men de knallgula krokusarna trängde sig in, om och om igen. Färgen fyller mig med kraft och ångesten ger sakta vika.
När skrattet kvillrar i kroppen.
Det måste väl ändå vara livsbejakande?
När Simon, min käre gode ”lille” son, och jag busar och skojar som vanligt.
Det måste väl ge liv?
Och hans starka, varma armar runt mig när jag gråter, också det ger alldeles säkert liv!
Jag tänker inte (förutom på natten då) på hur cancern ser ut, vilka former det kan vara, hur det kanske kan bli… jag tänker inte på strålning och eventuell cellgiftsbehandling.
Jag fyller mig med glädje, och jag kan det ofta, ja oftast, även om väntan är olidlig.

I kyrkan kan jag sitta och gråta, det är gott. Där finns det plats för tårar.
Så kan jag sen lämna dem där.

Nu är det en så solig och vacker morgon, jag cyklar ut och fotograferar gravänderna vid stranden.
Det måste väl också ge liv?
Sen när jag kommer in igen, då är Simon vaken och vi kan äta vår frukost tillsammans.
Det ger sannerligen liv!