Vaccinationer och vanligt liv... samt lite trädkrypare

Nu har han alltså kommit, Samuel från Bangalore, Stinas man.
Så vackra de är, så lyckliga ihop, han och min Stina.
Det känns väldigt fint att ha honom här, även om jag håller hårt på 1½m avståndet. Det håller jag på även vad det gäller Stina, som åkt tåget, jobbat på sjukhuset, träffar folk.
Ja, jag känner att jag bygger upp en folkskygghetsbubbla, med en och en halvmeters radie.
Spritar händerna, så ofta jag kommer ihåg det.

Ändå tycker jag nog att det är märkligt att man nu ska vaccinera alla skolbarn i Kalmar län! De ska vaccineras för en influensa som enligt alla rapporter inte alls är särskilt farlig för den enskilde. Kanske fråntas de därmed möjligheten att bygga upp sitt naturliga skydd, så som vi äldre fått göra vid de stora influensaepidemierna Asiaten och Hongkonginfluensan? Naturligtvis är det bra för samhällsekonomin att inte alltför många blir sjuka – men är det moraliskt riktigt att låta skolbarnen stå för det?
Dessutom ska vaccineringen börja om en månad… hinner inte influensan komma igång innan dess?
Nå, för min alldeles privata del är det klart att jag är glad om influensan inte är i omlopp just nu, när mina blodkroppar ligger i botten…

I måndags fick jag min fjärde behandling. Också den här gången var det tveksamt, då blodkropparna, de små vita, inte alls hunnit återhämta sig. Men nya blodprover togs, och nu var det ändå fritt fram. Fingret och dess inflammation håller sig på mattan, fortfarande rött och lite irriterat, men inte mer än att det gick att pumpa in giftet i kroppen.
De är så otroligt gulliga och vänliga på onkologen, jag känner mig mycket väl omhändertagen.
Men jag behöver bara tänka på droppställningen och påsarna med de olika vätskorna som droppar in i min kropp, för att illamåendet ska ta fart.
Surret i kroppen när cortisonet kryper in.
En lätt yrsel.
Smaken i munnen.
Nej, det är skönt att jag bara har två gånger kvar nu, två gånger, sen ska den här delen av behandlingen vara över.
Jag åker buss, ser människor överallt. Tvåbröstade kvinnor, alla ser ut att vara tvåbröstade –men det ser ju faktiskt också jag ut att vara…
De har hår på huvudet, alla har hår på huvudet. Fast några kanske har peruker.
Några röker! Många röker! Hur kan de? Hur kan man frivilligt dra i sig cancer?
Så går tankarna just när jag åker in till min cellgiftsbehandling, och då hamnar jag i självömkande orättvishetskänslor igen.

Det hänger också ihop med tröttheten. När tröttheten kommer, då behöver jag hitta tillbaks till de där goda historierna.
Som den min granne berättar om sin mor och mormor som båda opererats för bröstcancer, med spridning till lymfan, och mormodern dog av ålderdom, mamman lever nu och är över 85 – hon lider inte alls av sin fd cancer.

Jag vill också minnas den friska havsfläkten jag kände när öronläkaren så övertygat sa att det är klart att det går bra, men en tuff behandling, det är det, en svår tid…

Jag måste minnas att det ska gå bra.
Jag måste fortsätta att tro.
Och det gör jag, allra oftast.
Jag är uppumpad av cortison, kinderna blossar, en oro sprids i kroppen, jag kan inte sova på nätterna, rastlösheten springer i kroppen dag och natt.
Men det är snart över. Jag tog min sista cortisontablett för den här gången i morse. Så blir det lugnare. Så sover jag bättre.
Men jag måste minnas att det ska gå bra.
Jag måste hitta övertygelsen.
Den hittar jag bland mina rosor, när jag tittar på pumporna som slingrar sig likt Jacks bönstänglar i sagan, ut över gräsmattan.

Ja, jag tycker mig verkligen kunna leva i nuet. Jag uppskattar varje dag, jag älskar varje liten grå sten på vägen där jag går.
Men vågar jag lita på livet igen? Vågar jag planera en framtid, vågar jag tänka tanken att köpa en biljett till mina drömmars Italien… tänk om cancern slår till, eller om något annat katastrofalt händer...?
Jag vet att man aldrig kan vara garanterad för någonting, men jag tror att man måste kunna våga lita på livet, och planera för det ändå…
Kanske är det det jag måste försöka lära mig nu.
Att hitta den naiva tron på det självklart goda i livet.

Jag såg förreasten en så vacker liten fågel i mitt äppelträd, häromdagen, tog ett foto. Aldrig har jag sett den förr. Men, nog blev jag lite besviken då jag läste i min fågelbok att det är en trädkrypare, en vanlig fågel som inte alls visar skygghet för människor! Jag trodde jag sett något märkvärdigt! Men söt är den, likafullt. Och måste allt alltid vara så märkvärdigt?

Välkommen Sam!

Sensommaren kommer med ockrafärgade åkrar, halmbalar i rullar, mognande frukt på träden och en högre, klarare luft. Stora, skränande flockar av gäss flyger fram och tillbaks över himlen.
Och vi väntar på svärsonen som kommer i morgon.
Det är spännande vill jag lova. Han kommer flygande från Bangalore, det är hans andra resa till Sverige, hans nya hemland.
Men han har det bra förberett, jobbet ordnade sig för en månad sen. Han har jobbat många år i Indien som animatör, och har nu fått anställning i Stockholm. En f d arbetskamrat från Bombay jobbar på samma firma.
Bostad har de också fått tag på, så det blir bara allt det där andra, språket, anpassningen till det nya landet, tankar som hänger kvar vid familjen där hemma.

Det känns så väldigt länge sen vi var på bröllopet i Bangalore. Det var i januari, men det känns som i ett annat liv.
Det ska bli så fint att träffa honom igen, Samuel.

Men, så har vi det där med min frivilliga karantän.
Han kommer med flyget från Bangalore. Staden där minst nio personer dött i svininfluensa.
Han har suttit många timmar på flyg, och om det är någonstans smittor sprids, så är det i flygkabiner. Även andra influensor och förkylningar…
Jag vågar därmed inte möta honom den första veckan, inte inomhus.
Så jag flyttar till pappa.
Det kan nog också vara skönt för Stina och Sam att få bo för sig själva, nu när de äntligen träffas igen. De har ju inte setts sen i maj...

Jag räknar med att vi ska sitta ute i min trädgård, dricka kaffe i bersån, äta äppelkaka och nybakat bröd.
Prata om stort och smått.
Sen efter en vecka kan vi åka ut på bilutflykter, då kan vi sitta inne tillsammans på kvällen allihop. Några dagar blir det nog, innan det unga paret drar upp till Stockholm och det nya livet där.

Han kommer alltså på måndag.
Jag ska få min fjärde behandling samma dag. Lite dåligt timat, ändå vill jag absolut inte hoppas på att mitt blod är så dåligt att behandlingen blir uppskjuten än en gång. Jag vill få det gjort.
Det är precis nu som jag har kommit till mitten på behandlingen.
Och nu börjar jag känna av tröttheten också under de goda dagarna.
När tröttheten kommer är det svårare att hålla modet uppe. Det är då som rädslorna tar fart igen, tankar på återfall, på spridning, på dyster framtid.. Rädslan finns där. Men jag måste lära mig hantera också den. Rädslan är en del av livet.
Jag ska verkligen försöka att leva fullt ut, varje dag. Rädslan ska inte få förstöra mitt liv.

Jag har flera gånger kontrollerat lufttrycket i cykeldäcket när jag satt mig och ska cykla iväg. Det går så trögt. Det är så tungtrampat.
Tröttheten har tydligen kommit ner till benens muskler också nu – men ändå kan jag cykla utan större ansträngning, bara jag inte cyklar fort.

Och likafullt njuter jag av vinddraget, av den svalkande vinden i mina fladdrande kläder. Av dofterna och av de mättade ockrafärgerna på sädesfälten.
Äpplena växer och blir rödare för var dag. I fjol kom fåglarna och hackade i de rödaste äpplena, ett hack i vart äpple… blänket från cd-skivor hoppas jag ska skrämma bort dem i år.

En liten hittekatt har hittat oss... han är bara SÅÅÅ mjuk och gullig.

Goda dagar igen.

Kanske behövs det tio dagar av ständigt illamående för att man till fullo ska känna hur underbart det är att inte må illa?
I söndags tog jag min sista antibiotikatablett, illamåendet försvann och livet känns som en frisk kristallklar fjällbäck. Luften är krispigt klart att andas. Magen tål kaffe igen, underbart starkt gott Zoegakaffe.
Kroppen vaknar upp efter den senaste cellgiftsbehandlingen och jag känner åter hur livet är möjligt. När jag sätter mig på min cykel, då finns inte tröttheten längre. Benens muskler vet tydligen inte om att de borde vara trötta, jag känner blodet strömma genom varje åder, vinden fladdra i mina tunna långärmade, långbenta kläder, så som vinden en gång fladdrade i mitt hår.
Tröttheten finns inte när jag sitter på cykeln, och jag svischar fram på cykelvägen… stannar och plockar ett äpple från ett förvildat äppelträd… känner skogens dofter, ser solens blodröda klot gå ner i Kalmarsund.

Att kliva ut ur det stora tunga i cellgiftsbehandlingen, kliva ut i nästan normalt liv, det ger en sån kick. Och tänk, i oktober, då kommer jag förhoppningsvis att ha gjort min sista cellgiftsbehandling, då växer styrkan i kroppen för var dag – utan att åter slås ner.

Tre omgångar till.
Tre gånger illamående-morgnar.
Tre gånger cortisonuppblåsthet.
Sen. Sen är det över så här långt.

Visst är vi underliga vi människor, som har så svårt att verkligen njuta av att allt fungerar som det ska, njutningen kommer ofta först när vi återfår något vi saknat.
Men.
Hur skulle det vara om vi skulle gå och vara tacksamma var gång vi drog ett andetag och kände att luftutbytet i lungorna sker som det ska?
Eller om vi skulle omgärda varje hjärtslag med förundran och tacksamhet?
Vi skulle aldrig kunna fungera i det vanliga livet.

Någon sa till en fd bröstcancerpatient:
-Var glad för att du kan oroa dig över småsaker igen, då är du frisk!
Och kanske är det så. Sjukdomen har förbleknat och de vanliga små oros-sakerna träder in istället. Kanske är det där lyckan ligger, när livet bara är så vanligt att vi inte ens märker hur fantastiskt det är?
Vi bara vet det längst inne i oss...

Men än är det en ny upplevelse var morgon när jag vaknar och inte mår illa. När jag förundrat känner hur underbart det är att orka cykla.

Tankar i äppelträdets skugga..

Dagarna är väldigt varma. Men under mitt äppelträd är det svalt och skönt. Och Nesbös: "Smärtans Hus" är så obehagligt, frapperande spännande och bra, att jag inte orkar mer utan lägger den åt sidan en stund och tänker istället.

Jag fortsätter att gnälla. Det känns nämligen tungt nu. Antibiotikan smakar ständigt illa på tungan, tre tabletter om dagen i oändlighet… Kuren tar slut på söndag, men det sipprar var ur såret som blivit på det inflammerade fingret…
Ortopedläkaren ville inte öppna det, det skulle vara så enkelt, men inte nu, inte med cellgifterna…
Jag vill absolut inte måsta äta mer antibiotika….
Nå, det kanske är bra i morgon.
Och tröttheten, den totala tröttheten som jag har lärt mig brukar dyka upp några dagar efter cellgifterna, den håller mig i sitt grepp. Benen väger ett ton styck.
Fyra sjukhusbesök och två vårdcentralsbesök på två veckor, det har varit väl mycket.
Det är därför jag gnäller. Så, nu har jag gjort det, nu är jag klar med gnället för den här gången.

Egentligen tror jag att det är viktigt att man får gnälla av sig ibland, berätta vad som är jobbigt. Känner man att man blir lyssnad på, då behöver man inte fortsätta att gnälla.

Jag tänker mycket på hur olika bemötanden känns.
Jag var till en öronläkare också i veckan.
Jag var trött, illamående och betryckt när jag kom.
Läkaren var en mycket fin äldre man. Han gav sig god tid, han verkade genuint intresserad av öron, hörsel och bullerskador. Förklarade ingående hur min hörselkurva såg ut, vad det betydde osv. Och vi pratade lite om min cytostatikabehandling.
Han mötte mig med medkänsla, med stor människokärlek. Han sa att det innebär en svår tid för mig. Men jag såg det glittrande havet i hans starka övertygelse om att det kommer att gå bra.
Ja, så underligt, när jag tänker på stunden där hos honom, ser jag HAVET, kristallklart och svalt. Illamåendet försvann en frisk stund och min lättnad över att jag naturligtvis kommer att bli frisk, svallade in på glittrande stränder.

Det är lätt att försöka trösta, att försöka övertala någon som har bekymmer, sorger eller rädslor. Vi vill ju så gärna hjälpa. Vi vill ta bort det onda.
Men oftast blir det bara fel, tröst känns som att man inte blir tagen på allvar. ”Trösten” gör att man känner sig inte ha rätt att vara ledsen, sorgfylld eller rädd.
När jag är ledsen är det inte lösningar jag vill ha. När jag gråter vill jag inte ha ord som gör att tårarna stannar upp. Jag vill bara bli lyssnad på, bli tagen på allvar – det är riktig tröst!
Och kära ni… ni lyssnar. Det ger mig tröst! TACK

Bröstcancerpatient för evigt... eller...?

Nu är jag less. Jag är jätteless.
Less på att se mig själv som cancerpatient, som patient överhuvudtaget.

Jag möter någon i affären, någon vagt bekant, och jag hör i mitt inre hur de tänker:
-Oj, det är hon med cancer, ja.

Jag går med min buff, det känns rätt OK, men blir det inte väldigt uppenbart att jag inte har hår?
Jag är ju så mycket mer, jag är ju jag, jag är precis densamma som jag var innan.
Eller är jag det?

Jag känner folks tankar, ändå förstår jag att det mest är inuti mig. Det är jag som har problem med min identitet i det här. Det är jag som tänker:
-Oj, det är jag med cancer, ja.
Just ja, det är jag.
Eller i alla fall jag som går i behandling för cancer.

När jag har fått min behandling, när kroppen tappar i kraft, när illamåendet förpestar framförallt nätterna, då är det lätt att jag tappar orken att stå emot.
Jag faller ner i tröstlöshet och vill slingra mig ur den fälla jag tycker mig ha fastnat i.
Jag vill inte, vill inte mer!
Tyst skriker jag ut barnets protest, jag vill inte mer!
Och jag tappar övertygelsen om att det kommer att gå bra, jag dalar ner i mörkret.
Och mår illa.
Drömmer att jag är fruktansvärt bakfull, att jag druckit våldsamma mängder rött, tjockt vin. Ångesten kryper över mig.

Och det är när jag är i den ångesten som jag också känner hur andra ser på mig som cancerpatienten… Det är då jag vill slingra mig ur.

Så jag beslöt mig för att inte ens skriva mer i min blogg. Jag vill inte skriva mer om det som står mig upp i halsen.

Det höll i två dagar, eller om det var tre.
Så känner jag att det är skönt att skriva igen, att gnälla om just det här.
Och jag planerar vilka bilder jag ska lägga in, det gör mig ju så glad. Kanske den med måsarna på bryggan, tre arter bredvid varandra, som om de ville posera. Eller någon söta får, eller…

Så nu skriver jag igen, glad över att ni följer mig, även i detta. Jag behöver ju fortfarande allt stöd, alla böner jag kan få.

Allt mer pratas det om svininfluensan.
Hur man ska stärka sitt immunförsvar, vad man kan göra själv.
Jag börjar se realistiskt på hösten. Svininfluensan är en del, men alla förkylningar och smittor kan ju ställa till det ordentligt för mig nu när jag har så dåligt med vita blodkroppar. Jag ska vara överbeskyddande mot mig själv, jag ska göra allt jag kan för att inte utsätta mig för smitta.
En gång i mitt liv, förhoppningsvis bara en gång, ska jag måsta sätta mig själv nästintill i karantän.
Jag ska undvika folksamlingar, ja, till och med avstå från körövningar under hösten, trots att det ger mig så mycket.
Om jag håller schemat ska jag vara klar i början av oktober, så framemot november ska jag nog ha hunnit ikapp igen.


Men jag bor ju på rätta stället.
Om jag bodde någon annanstans, då skulle jag ju kunna hyra en stuga på Öland under hösten… bo där och cykla runt på alvaret, gå ner till havet, ta vara på allt det hösten kan ge i naturväg.
Och nu ÄR JAG HÄR!

Nog finns det sämre ställen att vara i karantän på.
Och jag ska nog greppa modet igen…