söndag 28 juni 2009

En mycket god dag


En helt underbar dag!
Pappa och jag gick till kyrkan och hörde välsignelsen läsas över mamma. Det kändes gott, och lite ovant. Bara han och jag. Han är så fin, min pappa, jag känner mig stolt över att vara där med honom.
Fast jag tror egentligen att han är närmare sin Gud bland rosor och vinrankor än han är i kyrkan.

Jag mår mycket bättre idag, känner en sprittande kraft som räcker till cykelturer.
Så min granne Marianne och jag cyklade till Kleva strand, fyra kilometer fin cykelväg härifrån. Och att sitta under en gammal al, i skön skugga, känna vinden från havet, det är verkligen njutbart.
Vilken tur, egentligen, att det är sommar och sol och underbar natur runt mig, när jag nu måste gå igenom den här behandlingen.
När jag är trött har jag mitt päronträd, och när jag har kraft finns alla vackra blomsterprydda cykelvägar runt mig.

I dag fanns kraften, som sagt, och i kväll ville jag ut igen. Stina och jag cyklade en tur söderut, också den på små fina cykelvägar, kantade av betande kor och får.
Vinden fladdrar i håret, ja håret sitter fortfarande fast. Finns det något underbarare än att känna hur det fladdrar i cykelvinden?
Nu tror jag att kraften återkommit på riktigt, så jag räknar med att jag ska fortsätta cykla resten av perioden. Och om några dagar har porten läkt, då kan jag också bada.
Porten blev förresten genast bättre när stygnen kom bort. SKÖNT.

Det är en god dag idag. En mycket god dag.

lördag 27 juni 2009

Saknad och huvudsaker

Sommaren ståtar med sina allra vackraste dagar. Såna dagar då jag brukar vilja cykla, gå vandringsleder i skugga, åka ner till havet och ta mig ett dopp.

Men det är inte en vanlig sommar i sommar.
Mamma bakar inga goda bullar och bjuder inte på safkalas, så som hon gjorde när jag var liten.
Mina ben och min kropp orkar ännu inte med några ljuvliga cykelturer.
Porten gör så ont. Porten kallas trång, var det inte så en av Jan Fridegårds böcker hette, Porten kallas trång.
Och min port-a-cath känns trång. Eller huden runt den, snarare. Fast jag räknar med att det blir bättre, ja att det nästan blir bra, när stygnen tas bort i eftermiddag.
Ändå oroar det mig, blir det inte bättre, måste jag in med det. Och nu är det lördag… men jag har telefonnummer jag kan ringa, också på helger. Det får ju inte bli infekterat, nu när jag har cellgifter i kroppen. Och det är lättare än vanligt att det blir infekterat.

Jag har gjort en stor laddning köttfärssås till pappa. Han blir så oerhört tacksam. Nu har han mat i flera dagar.
Och jag frostar av frysen, en av sommarens hetaste dagar. Händerna blir iskalla när jag skrapar i isen.
Annars ligger jag ute under päronträdet och lyssnar till”Rödhake” av Nesbö. Skönt att inte ens behöva läsa.

Det är konstigt att mamma är borta. Det är konstigt att pappa är ensam. Men jag är så glad över att mamma har det bra nu, att hon får slippa leva längre med kroppens begränsningar och förfall. Hon ville verkligen dö nu. Och som en nåd, fick hon sluta snabbt och enkelt, med sin familj vid sin sida.

Jag väntar oroligt på att håret ska lossna. Det är verkligen både livlöst och oformbart nu, blir fett när det är helt nytvättat. Är det resultatet av behandlingen, eller kanske är det inbillning, men jag är ändå glad för varje dag jag har det kvar.
Vore skönt om det sitter där det ska i morgon när vi ska till kyrkan och höra tacksägelse läsas över mamma. Och det vore skönt om jag får ha det kvar på måndag när vi ska till begravningsbyrån.

Jag har provat fler peruker.






I min rätta färg nu.
Men…. Men…
Det är inte jag. Det kan aldrig bli jag. Jag känner en oerhörd olust inför dessa skapelser.
Vad tycker ni?

Jag provade också en turban, tjock i bomull.
Den kanske vore bra som mössa på vintern, men jag tror inte jag klarar en dag med en tjock mössa på huvudet i sommar!
Det jag har kvar är buffar.
Min väninna Britt i Östersund säger att alla använder buff i skidspåret, under motorcykelhjälmen osv. jag hade aldrig hört talas om det, men har nu köpt flera stycken. Jag tror att det blir min melodi.
Svala. Enkla. Och med örhängen till blir det väl lite kvinna kvar av mig, eller ..?

fredag 26 juni 2009

Mamma blev 91år


Så har min mamma fått sluta sina dagar.
Hon behövde aldrig bli ett kolli, hon fick somna in lugnt och stilla igår. 60 år efter det att pappa och hon träffats.
Hon fick ett långt liv, mycket har hänt under hennes 91 år.

Pappa hade tagit en liten rosstickling av en rosa ros. På midsommaraftonen gjorde vi en bukett som vi ställde på mammas nattygsbord, av de små, rosa rosorna och vita prästkragar. De har stått vid hennes sida hela veckan, och nu när hon gjordes iordning, kläddes i rena vita kläder, fick hon av personalen den lilla rosen stucken i sina händer. Det var så vackert!

Och det var så skönt att hon inte behövde kämpa, att hon inte behövde ligga länge. Det var så fint att Stina satt och höll hennes hand när hon dog. Pappa och jag kom minuterna senare in genom dörren.
Det var så fint att pappa, Stina och jag stod och grät tillsammans vid hennes säng, och Karin fanns med i telefon.
Det är så fint att pappa är den fantastiska människa som han är, att han delar med sig av minnen och tankar och sin positiva goda livssyn.
Det är så fint att mamma, som alltid hade så lätt att oroa sig, inte behöver följa mig genom min cellgiftsbehandling. Det är fint för mig att jag inte behöver skydda henne från sorgen att se mig se sjuk ut.
Det är så fint att mamma fick flytta hem till sitt kära Öland, åren innan hon dog.
Det är så fint att vi hann med alla utflykter, att vi sprang på alvaret så ofta, att vi besökte Högsrum och hennes ursprung så många gånger.
Det är så fint att hon har fått ha pappa vid sin sida i 60år.

Ja, ett långt, fint liv är slut. Det är mycket att vara tacksam över.
Jag är också glad att jag hunnit klarat av min första svåra vecka efter cellgifterna nu. Att jag inte mår illa. Att jag visserligen är trött, men ändå inte utslagen.

.

tisdag 23 juni 2009

Mitt i sommaren


Halva det här året har gått, och det känns magiskt skrämmande att tänka att det fortfarande är sex månader kvar.
För det har inte varit något bra år, så här långt.
Kaos och katastrofer har avlöst varandra.
Hur ska jag kunna vaccinera mig mot fler kaosar (kaoser? Vad heter kaos i plural? Eller är kaos så totalt att det endast finns i singular?)?
Kommer jag att sitta och tänka att :Det var ingenting då, mot hur det blev sen….

Om vi börjar med nyårsnatten så satt vi på flyget på väg till Indien. Familjen som samlades inför bröllopet i Bangalore.
Det var ju spännande och bra, men det gnagde i samvetet att åka ifrån mamma som strax före jul fått en stroke. (trodde vi då. Nu säger de att det var epilepsi)
Men samvetet tillät heller inte att utebli från min dotters bröllop – och hennes bröllop ville jag ju dessutom så oändligt gärna delta i!

Det var gott och fint bröllop och avkopplande resa till Kerala med ayurvedisk behandling mot tinnitus, det avlöpte fint.
Fast under tiden förlorade min dotters nye man sitt arbete pga av världens ekonomiska kris. Hans arbetsgivare gick i konkurs.
Hans systers njursjukdom komplicerades snart av upptäckten att hon fått hepatit C, vilket mycket försvårar den planerade transplantationen.

Väl hemma igen fick jag då cancer och de månader som följde går inte att beskriva som annat än total och bottendjup kaos.
Och sorg.
Och rädsla.

Och nu ligger mamma svårt sjuk. Hon har nog inte många dagar kvar, verkar det som.
Det kan tyckas som fullkomligt gott och normalt, hon är 91, om hon nu inte behöver bli liggande någon längre tid, så får hon en värdig avslutning på ett värdigt liv.
Men det är ändå svårt. Ändå konstigt.
Just nu ringde sköterskan från avdelningen, mamma är sämre. Men inte ångestfylld, hon sover lugnt.
Skönt att hon slipper se mig utan hår. Det skulle göra henne väldigt ledsen, man ser ju så väldigt sjuk ut då…

Vi har sex månader kvar av det här året. Det känns magiskt, farligt. Vad ska inte hinna hända på sex månader?
Dumheter.
Jag fattar mod igen.
Jag anstränger ögonen och tankarna att geppa allt det goda.
Och livet, ja, det är ju livet, det kan inte vara annat, det har aldrig lovat att vara annorlunda.


Solen.
Min trädgård. Mina rosor. Pappa och hans blomor. Mina barn. Mina vänner.
Kraften i behandlingen, jag kommer att bli frisk.
Solen flödar.
Rödstjärtar förgyller min tillvaro med sina fladdrande röda stjärtfjädrar. Liksom trollsländan med guldspunna vingar.

söndag 21 juni 2009

En RIKTIG sommardag.




Mamma ligger kvar på sjukhuset. Eftersom det har varit helg har hon inte röntgats, och vi vet inget mer än tidigare. Men att hon inte är bra, det ser vi. Hon får kramper och hon får starka mediciner.
Medicinerna gör att hon sover. Vi har därför inte åkt in idag.

Jag har vilat mycket.
Det är så skönt, jag känner mig betydligt bättre. Vaknade med en känsla av kristallklarhet. Något rent. Lite illamående hänger kvar, men det är något klart och rent i mig.
Jag äter efter klockan, ser till att det inte går mer än fyra timmar mellan måltiderna.. Och då, trots att jag kanske är lite illamående när jag börjar, slukar jag sen maten med stor aptit. Jag är hungrig!
Jag äter jättemycket.
Rör mig nästan inte alls.
Kommer väl att sluta som en Michelingubbe. :-)

Tankarna på mamma lägger sordin på dagen, men annars har det varit en helt ljuvlig sommardag.

Jag har legat i skuggan under päronträdet. Känt doften av blommande schersmin, lyssnat till svalornas svirrande högt uppe i den blå skyn.
Mina kläder är tunna och fladdrande, min solhatt stor, jag skyddar mig mot solen.
Jag ligger och njuter, jag läser, jag plockar lite lustfyllt med några rosskott eller andra plantor.
Eller tar en långsam promenad in bland flädersnåren. Ser att det är dags att plocka blommor till saft.



Jag tror och hoppas att det värsta av den här omgångens cellgiftsbehandling nu är över. Att illamåendet ska dra bort helt. Att krafterna ska komma tillbaks.
Min kusin Gunnar och hans Monica kom förbi. Vi drack, tillsammans med pappa, flädersaft och kaffe i bersån.
Och Stina jobbar natt på akuten igen.
Nu under sommaren, när befolkningen på Öland ökar tiofalt…. Då drar man ner på personal på akuten .- samtidigt som de flesta som jobbar dessutom är semestervikarier.
Nog är det fel där någonstans, eller…?

lördag 20 juni 2009

Midsommardagen


Midsommardagen.
Jag vaknar med lätt illamående också idag. Nåt tungt i kroppen. Inte en sprittande glädje, som en midsommardags morgon på Öland brukar innebära.
Drömmarna var oroliga.
Jag kryper ur olusten och minns.
Visstja. Jag har ju min behandling, och i ljuset av den, mår jag nog ändå förträffligt.
Jag ligger inte och kräks.
Jag är inte helt utslagen.
Det kommer att gå över.
Jag tar min medicin. Ser i spegeln att rynkorna slätats ut något, cortisonet får kinderna att fyllas ut.
Jag tvättar håret, än har jag hår att tvätta. Undra hur många gånger till innan det går lika bra med en dammtrasa?

Och jag har min trädgård. Orkar jag inget annat så orkar jag ändå sitta i skuggan och läsa en bok. Till dess att regnet jagar in mig.
Jag plockar med blommorna, sprutar såpa på rosornas alla bladlöss. Gläds åt de svällande knopparna och de första utslagna.
Jag förbannar sniglarna som nu helt mejat ner några av de stora fina solrosplantorna.
Kort sagt, det är en midsommardag, och det är ljust och solen torkar upp regnets droppar.

Pappa och jag ska åka in till mamma. Vi var där igår, då var också Stina med. Och mamma blev så glad att vi kom, att vi bara självklart måste åka in även idag. Det känns bra att jag orkar köra. Det är bra att det inte är så långt.

Det går faktiskt riktigt bra, jag måste komma ihåg att äta ofta, att vila mycket och att ta det lugnt. Svåra saker för mig att lära mig, men livets skola är inte alltid så lätt.

onsdag 17 juni 2009

Bara fem behandlingar kvar....

Som en influensa. Tung i huvudet. Illamåendet är absolut inte farligt.
Jag var trött, de sa jag var blek när jag kom hem. Rätt så knäckt.
Men nu har jag sovit och vi har ätit och det känns bättre.
Kroppen proppas full med anti-illamåendemedel.

Mamma har blivit riktigt dålig. Hon åkte in igår, ligger på en strokeavdelning och vi vet inte hur det kommer att gå. När man är 91 har man inte mycket till extra kapacitet…
Jag hoppas verkligen att hon inte ska behöva bli ett kolli.

Naturligtvis berör det mig starkt, men jag försöker att hålla det lite utanför mig själv. Nu måste jag fokusera på min kropp, mitt tillfrisknande.

För tredje gången på kort tid var jag nu till operation, jag börjar bli stamkund där… jag kan rutinerna, jag tycker mig känna igen några av personalen.
Porten sättss in. Jag ligger där i operationessalen, med operationskläder, rentvättad många gånger om, ett grönt tält över huvudet – nja jag har fri sikt ut åt höger. Sen avslappnade spruta, bedövning, grävande och jocklande för att sätta in den lilla porten under huden nedanför vänster nyckelben.
Stygn och bandage och en nål som får hänga kvar.

En sköterska följer mig sen, när jag fikat på uppvaket, klätt mig och varit på toa, hon lotsar mig upp till onkologen.
-Jag har gått igenom det här själv, säger hon.
Det känns nästan befriande att höra. Vi är många, vi finns överallt, som en hemlig arme av bröstopererade kvinnor. Kanske är vi lite annorlunda, vi har mött ångesten och rädslan, men vi har ändå vägen öppen ut i det levande livet igen. Och många, som den här kvinnan, visar oss andra den vägen.
Jag har också många andra ”föregångare”, både i norr och söder, det är så gott. Men det var som en alldeles särskild känsla att hon ”demaskerade” sig i den här miljön. ”Vi finns överallt…”.

Jag får gå in i ett litet behandlingsrum, där jag tacksamt lägger mig på sängen. Det finns också rum där man kan sitta, men idag är jag glad att få ligga.
Ett vänligt rum.
I korridoren utanför finns ett kylskåp med grejer till fika. Knäckbröd, pulverkaffe att koka.
Drygt en liter dropp får jag, koksalt, bara för att höja vätskenivån. Det droppar hela den knappa timme jag är i behandling.
En jättetrevlig sjuksköterska i min ålder sitter bredvid mig och portionerar ut cellgifterna. De är i sex eller åtta (minns inte) stora tjocka sprutor. Allt rinner genom den nya porten, vilket gör att det absolut inte gör ont. Det känns knappt.
-Den här är det som gör att du kommer att tappa håret, säger hon och visar den stora röda…
Vi pratar om allt möjligt, det känns så fint att ha henne bredvid.

Massor av medel mot illamående får jag, och nog verkar det hjälpa fint, än så länge.
Men trött är jag.
Bara fem gånger kvar nu, nästa blir den 8 juli..



I går plockade jag jordgubbar igen… mums…

måndag 15 juni 2009

Förberedelser och förhållningsorder

Det är mycket som ska förberedas.
En så liten operation som att sätta in en port-a-cath, den kräver ändå sina förberedelser.
Blodprover ska tas på vårdcentralen, de ska skickas iväg med en akutstämpel, resultatet ska faxas in till operationsavdelningen. Först därefter får jag veta vilken tid jag ska infinna mig nästa morgon.
Och jag ska duscha med decinfektionstvål.
Ingen fast föda efter midnatt.
Endast klara drycker fram till två timmar före op.
I Danmark har man gått ut med att patienten ska dricka något sött som det sista. Så blir man mindre påverkad av det hela.
Jag ska prova det.

Och jag ska dricka grönt te ikväll. Och i morgon.
I dag har jag druckit massor av rött te.
Sen får jag inte det. Det är inte bra att dricka det under cellgiftsbehandlingen!
Jag som trodde det skulle vara bra.
Det säger något om kraften i grönt och rött te!


Rosenrot ska man heller inte ta. Det liksom en hel massa andra naturläkemedel är förbjudet. Levern blir starkt påverkad.
Hjärtat blir påverkat.
Slemhinnor.
Jag måste åter och åter igen påminna mig själv om att det är bra att jag får den här behandlingen. Min kropp kanske protesterar, men den vill absolut ha hjälpen att bekämpa cancern!
Om jag levt någon annanstans, om jag levt i en annan tid hade jag aldrig fått den här chansen.
Jag är glad och tacksam för att jag lever här och nu.
Och det hoppas jag få göra länge...

Och vi jublade i Haydns mässa " Missa brevis Sancti Joannis de Deo" i söndagskväll. Det var härligt, och ja, Kicki, tonerna ska följa mig in i alla behandlingar...

fredag 12 juni 2009

Dags för nästa steg...




På onsdag nästa vecka börjar jag min cellgiftsbehandling.
Min syster Karin och jag var i går till onkologen.
Bara det ordet igen. Onkologen.
Jag har sett skyltarna på sjukhuset i Sundsvall, och sen också här i Kalmar, och alltid skänkt de stackars patienterna där en medlidsam tanke.
Och nu är det jag som går dit!
Vi hamnar efter några snedturer i en mjuk soffa i ett väntrum med några män som kommit för att få strålbehandling för prostatacancer. De känner varandra , de kommer varje dag, och de tycks trivas.
En liten glimt av hur det blir sen, med strålningsbehandlingen.
Men nu snart sitter vi i ett litet rum, vackert inrett med mjuka färger och besöksstolar också till anhöriga.
Jag tycker det påminner om det stilla rummet på djurkliniken där man tar farväl av sin kära hund…
Nu var det onkologen.
Hon läser i min journal, läser upp det som kirurgen och patologen skrivit.
Om tumören. Hur stor den var. Att den växt in i kärlen. Om tumörerna i lymfkörtlarna.
-Fem lymfkörtlar är borttagna, två var angripna.
-Men varför tog de bara bort fem? Jag trodde de skulle ta många fler…
-Man tar de man kommer åt. Det är väldigt individuellt. Du kanske inte hade fler.

Och jag som glatt trott att jag fått behålla många (friska) lymfkörtlar.
Läkaren berättar ingående om cellgiftsbehandlingen, om de biverkningar som kan komma, om hur man försöker mota illamående med mediciner. Hon säger att man inte alls måste må så dåligt, att det är väldigt individuellt.
-Så mycket som möjligt ska man försöka leva som vanligt.
Jag ska försöka fortsätta cykla, träna ibland, röra mig.
-Man ska bara inte trötta ut sig.
Sen är det ju håret. Att det faller. Att det är en svår sak för de flesta.
Ja, ja, det har jag varit beredd på nu sen den 25 mars, så det ska jag nog klara.

Jag har hållit allt undan ganska länge nu, sen återbesöket på kirurgen. Men att sitta där som patient igen, att höra de där orden igen, metastaser, tumörer, det får magen att knollra sig – igen.
Och när hon känner igenom armhålorna, det enda bröstet, nacken, halsen… oj, så rädd jag är… tänk om hon hittar en ny knöl!
Men det gör hon inte.
Hon berättar om porten som ska opereras in under huden.
Och om hur cellgiftsbehandlingen ska gå till.
-När blir det?
- Nästa vecka!
OJ.
Nästa vecka. På onsdag.
Oj.
Där rök midsommar.
Ändå är det lika bra att komma igång.

Vi laddar saker från apoteket, svamp att desinficera med… usch, den där otäcka proceduren! Men inopererandet av porten är en operation det också, och då måste jag skrubbas från topp till tå med det där otäcka medlet. Två gånger.
Solskyddsfaktor, huden blir känslig för sol.




Vi går till frisören och provar peruker, och jag känner till slut att jag inte tror att jag vill ha någon peruk att svettas i. Att klia skallen i. Att ändå inte känna mig hemma i.
Jag tror att det får bli sjalar, ”turbaner” och buffrar istället.

Onsdag.
Då är det dags.
Jag trodde jag skulle få fyra behandlingar, det blir sex.
Det tar hela sommaren och en bra bit in på hösten.

2009.
En sommar att minnas som sommaren med cellgift.
Men det ska också vara sommaren som gjorde mig frisk.

Men nu laddar jag, liksom resten av min kör, några musiker och en sopransolist och Elisabeth, vår körledare, för en konsert i Kastlösa kyrka på söndag.
Haydns mässa " Missa brevis Sancti Joannis de Deo".
Det är vansinnigt roligt att sjunga, även om vi missar både insatser och toner ibland. Men vi har så roligt och jag hoppas verkligen att det sitter som det ska på söndag!

lördag 6 juni 2009

Småsaker



Mina regnvattentunnor är fyllda till brädden. Jag går ut och vattnar rosor och jordgubbar, med en känsla av rikedom. Mjukt, lent regnvatten till rosorna, det är annat än hårt kalkigt ölandsvatten.
Jag hade etiketter på rosskotten när jag satte dem, men vid omplanteringar och under vinterförvaringen, föll de flesta etiketter bort. Så nu gäller det bara att vänta och se vilka rosor som jag har tagit skott av.
Det är heller inte viktigt att veta vilken sort det är, det syns, i sinom tid.
Några av ymparna på äppelträden kommer fint, men några tycks inte vilja. Den som kostade mig en av fingrets senor, den fick nog för mycket blod för att orka växa. Däremot nästa ymp, också den från trädet i Sorö, den grönskar.
Och Stenkyrka, Maglem de tar sig, liksom några andra.
Nu när jag planerar att leva länge, så hoppas jag få smaka äpplen från ymparna.

Mitt skapande har stillnat av. Det var länge sen jag målade. Jag har inte börjat med terrakotta igen – där skyller jag på att jag ännu inte har automatik till ugnen.
Jag plockar med foton. Jag skriver blogg. Jag vattnar rosor och planterar om de små skotten.
Småsaker.
Jag pysslar med småsaker.
Kanske kan jag ännu inte riktigt koncentrera mig på något större.
Jag tittar i almanackan och blir starkt medveten om att den här sommaren inte kommer att vara som andra somrar.
Hela den vackra sommartiden ska gå till cellgiftsbehandling.
Men fler somrar kommer, jag måste tänka så, fler somrar kommer.
Och jag ska väl inte må dåligt hela tiden.
Nu när jag bor på Öland, bor jag mitt i mitt paradis, så varje minut som jag mår bra kan jag öppna dörren och vara där jag helst vill vara.
2009 kommer för alltid att vara året då Stina gifte sig.
Och året då jag fick cancer.
En sån där milstolpe som man hänger upp tiden på.
Jag vet att jag ska vara glad och tacksam för att jag inte har värsta sortens cancer, att jag har en god prognos.
Ja, jag är tacksam.
Men ibland klagar jag ändå. Ibland blir jag i alla fall ledsen över att det har blivit så här.

Så tänker jag på alla jag kommit i kontakt med, tjejer, kvinnor i samma situation. Vi är många, många. Jag ber en bön för oss alla: Helén, Lisbeth, Maria, Pernilla, Eva i Holland, Ima, och Sophie med njurtransplantationen.

onsdag 3 juni 2009

Medlemskrönika

Jag fick ett mail från Netdoktor, där redaktören efterlyste människor som ville skriva medlemskrönikor.
Jag gillar ju att skriva. Har egentligen alltid haft lust att skriva en krönika. Så det var klart jag svarade ja!
Så nu ligger den på Netdoktors hemsida.
Oj, det blev stort, men det känns jättekul.
Med min nyvunna kunskap om hur man länkar i bloggen välkomnar jag er nu att läsa den..Netdoktor
(Tack Stina för att du visade mig hur man gör, och tack Simon för att du visade Stina…)
Hälsningar från ett Öland i regn, åska och våtfrisk sommardoft…

måndag 1 juni 2009

Tacksamma tankar och återtro på livet.


Jag är så oerhört tacksam för att jag bor i Sverige.
Jag är så tacksam för vår sjukvård, vårt sjukvårdssystem.
Jag vet att jag får bästa möjliga vård, jag vet att jag kan lita på läkare och övrig personal.
När jag blir rekommenderad tre olika cancerbehanldlingar, VET jag att det är för mitt bästa. Det är inte för att sjukhuset ska tjäna extra pengar på mig.
Jag vet att det inte är läkarna som försöker lura sig till extra behandlingar och därmed extra inkomster.
Den medicin jag får mig tillskriven, VET jag att de anser som mest effektiv, inte att det är den medicin de kan tjäna mest på att sälja.


Jag behöver inte välja det näst bästa sjukhuset, av rädsla att inte kunna betala sjukhuskostnaderna.
Jag behöver inte överväga att sälja mitt ljuvliga hus för att kunna betala för vården.
Jag behöver inte blanda ångesten inför sjukdom med ångest över sjukhusräkningar.
Och mitt i en cancerbehandling, finns en underbar arbetsterapeut som ömt vårdar och behandlar mitt lilla finger och den ihopsydda senan.

Ja, jag har hela tiden Indien, och det indiska sjukvårdssystemet i tankarna.
Hur skulle allt ha varit där?
Eller i Afrika?
Eller var som helst utom just här, just nu...

Nog har vi höga skatter, många gnäller över skatterna, men det skyddsnät som är spunnet runt oss svenskar, kan vi nog aldrig riktigt förstå värdet av. Vi har det så självklart i vårt medvetande att vi aldrig ens funderar över det.

Sen kan jag dock inte riktigt förstå varför väntetiderna ibland blir så långa. Jag förstår inte att man inte kan beta av köerna, det ska väl inte gå att operera snabbare, bara för att folk står i kö och väntar?
Så här efteråt, nu när livet lugnat sig, när jag åter tror på fortsatt liv, kan de två månaderna jag fick vänta mellan den första undersökningen och operationen kännas som ändå överkomliga. Men då, med den växande cancern i kroppen och alla möjliga skräckbilder på näthinnan, då var de två månaderna en plåga.

Tiden har dock lärt mig mycket.
Jag har lärt mig den stora betydelsen av vänner, av att bli buren, av att be om hjälp när jag är svag, och att få hjälpen! Jag har lärt mig att människor verkligen finns för mig!
Jag har kanske också hunnit vänja mig vid tanken på cellgift, håravfall och bortopererat bröst.
Kanske är jag så trögtänkt att jag verkligen behövde två månader för att vänja mig vid det?

En god väns syster har cancer i livmodern. Hon har fått den ena cellgiftskuren efter den andra, långa, svåra perioder. Nu har hon äntligen blivit lite bättre, och det finns hopp även där.
Men det får mina små ynkliga cellgiftsmånader att framstå som så enkla, så ofarliga.


Först nu, flera dagar efter läkarbesöket, har jag riktigt börjat förstå att jag kan våga glädja mig åt fortsatt liv.
Det var tur att Stina var med där inne, hon påminner mig om att läkaren faktiskt uttalade sig väldigt positivt.
-Är du inte glad, frågade Stina då, gång på gång.
Men jag kunde inte riktigt vara glad.
Inte riktigt våga tro.
Jo, jag sa att jag var glad.
Och jag var glad.
Men ändå inte riktigt säkert.
Nu börjar jag bottna. Nu börjar jag fatta.
Och att livet aldrig är riktigt säkert, det är ju något vi alla alltid måste leva med.
Bäst man flyger från Brasilien till Paris så kan planet försvinna i havets djup…
Vi har det som levnadsvillkor, vi människor.
Ja, det har jag också lärt mig, än tydligare:
Jag ska leva NU.
Jag ska umgås med goda, sanna vänner.
Jag ska se de små vackra detaljerna i allt.
Och jag är evigt tacksam för varenda dag jag får. Varenda dag som jag är levande och kan njuta av att vara en del av världen och mänskligheten.

Och för övrigt mår jag riktigt bra, riktigt, riktigt bra. Till och med mitt finger börjar kännas nästan normalt...
Det är jag också så tacksam för...