Glad Påsk

En mycket, mycket vacker långfredag.
Solen flödar över Brösarps backar. Skåne ler i vårsol, vitsippor kantar vägen och den skira vårgrönskan börjar synas i buskar och snår.
Det är så vackert.
Jag sitter bak i bilen och funderar.
Kusin Ingegerd kör, pappa ska berätta om potatisodling i sand.
Det är skönt att bara sitta och låta blicken löpa längs vägkanten, det ljust blå havet, husen, människorna. Påskliljor som blommar i trädgårdarna. En man sitter utanför sitt hus och njuter av solen, på knäet har han en stor blå och gul papegoja…
Mångder av äppelodlingar, gamla knotiga träd, hårt klippta för att maximera avkastningen.
Så annorlunda mot det Norrländska landskap i vilket jag är uppvuxen.

Varför skriver jag blogg?
Varför vill jag att mina vänner ska läsa, ska veta, ska följa mig?
Förskräckt frågar jag mig:
-Är det för att jag vill bli tyckt synd om?
Nej, visserligen kan jag själv tycka synd om mig ibland, men det räcker till och blir över, mer tyck-synd- om behöver jag verkligen inte.
Men att känna vänners medkänsla, det är en helt annan sak, att veta att jag inte är ensam, att veta att goda tankar och innerliga böner följer mig, det ger styrka.
Ömkan försvagar. Också självömkan...
Jag skriver nu öppnare och ärligare än jag någonsin gjort, jag berättar utan omsvep om mina reaktioner och funderingar.
Kanske vill jag bli sedd för den jag är, helt och fullt. det är slöseri med vänskap att inte gå in i den med full ärlighet.
Vad skulle det ge mig om jag får kärlek som egentligen inte är ämnad till mig utan till den jag falskeligen ger mig ut för att vara?
Att vara öppen ger mig möjlighet att skratta och vara glad, när vi möts, i verkligheten eller via mail och telefon.
Vi behöver inte dra hela historien med alla detaljer, utan vi kan börja nu, här, i det vi är i nu.
Jag känner mig trygg med att ni vet.
Ni kan se mig skratta, ni kan se mig gråta, och ni vet att varken det ena eller det andra är hela sanningen. Ni vet hela sanningen. Där är jag trygg.
Att skriva och berätta om hur min värld nu ser ut, i detta nya perspektiv, blir också ett sätt att bearbeta allt det som sker. Jag formulerar mig, jag vänder och vrider på tankarna, och sedan gammalt har jag alltid haft lättast att tänka med pennan i hand - numera tangentbortet..


Det här att få cancer är visserligen en fullkomlig katastrof, men jag måste erkänna att det samtidigt spetsar till livet på ett alldeles otroligt sätt.
Det öppnar för lärdomar, jag tittar på mina reaktioner, och allt är plötsligt så mycket tydligare och lättare att se.

Jag är jag, med fel och skavanker, precis som alla andra är just de de är, och vi har alla rätt att vara just de vi är.
Kanske är det den Stora Rädslan – att dö nu – som gör att alla andra rädslor krymper till nästan ingenting. Ingenting annat är i storlek tillnärmelsevis jämförbart med den Stora Rädslan.
Så kom an då alla rädsloungar, ni har inte en chans.