Vinden sveper bort det sista av sommaren...

 ( OBS, lägg märke till snabeln! Du kan klicka på bilden så får du amiralen i större format)
För två dagar sen skrev jag om sommaren... Två ynka dagar, och nu är det som en helt annat tid. Vart tog värmen vägen, solen, den vackra sensommaren? Nu sveper vindarna över ön, plockar ner de sista päronen, försöker också kasta ner de röda vinteräpplena.
Men för att försöka minnas att sommaren inte är längre bort än två dagar, får den varma dagens ord ligga kvar...
 -----------------
Oh, vilken underbar sensommardag! Jag sitter i min soliga berså, med datorn i knät. det är egentligen för ljust, men jag vill skriva och jag vill inte sitta inne.
Totoro undersöker ingående en hink som står här, tar en slurk läckert regnvatten emellanåt, lystrar när någon går förbi på gatan, hoppas på beröm där han då står vid grinden.

-Men vilken vacker hund! Är det en vattenhund? O, så vacker...
Vi bröstar oss, både Totoro och jag...
------------------------------------------

Leona - hon är favoriten bland favoriter.... Labradoodle...Ullig, busig, underbar. Lika gammal som Totoro.
Man blir väldigt "nörd" när man har hund, speciellt under valptiden. Det är ju regler, umgänge och träning all vaken gemensam tid. Men det kan kännas som en viktig investering i framtiden, om jag ska få den lugna, välfostrade och lyckliga hund som jag önskar mig. Och vi har väldigt roligt ...
Eftersom jag inte har någon TV, tittar jag ibland på svt play, när jag fått tips om något program.
Programmet om hundar var jag bara tvungen att se.
Och jag blir så oerhört fascinerad!
Hundarna och människan har utvecklats tillsammans.
Sen tiden då isen smälte bort från vårt vackra Öland, för 10-12000 år sedan, sedan dess har människan och hunden haft en gemensam utveckling.
Vargar - ja, alla hundar kommer från vargarna, det är nu genestiskt klarlagt - är dagjagande sociala djur. Också människan är det, men inte många andra djurarter. Smart då att slå sig samman.
Och de har utvecklat en förmåga att läsa människans ansiktsuttryck, på samma sätt som vi själva gör!

Hunden, till skillnad från vargen, söker människans stöd vid svåra uppgifter, de ingår i vår flock....
10 000 år av utveckling, av avel!
 Är det underligt att jag gång på gång överväldigas av kärlek gentemot min lilla bruna varg?


------------------------
Där slutade jag skriva, då i förrgår, det blev alltför varmt och soligt i bersån.

 Höstvindarna må vina men än blommar det i mina rabatter.

 Och i skogen blommar kaprifolen...

Vår kör åkte i går, söndag, till Mörrum i Blekinge och sjöng.
Mörrumsån - jag kände mig nästan som hemma i Långseletrakten när jag såg allt forsande vatten. Mindes hur jag stod och tittade ner i den strömmande Faxälven, på väg till skolan.

Jag låtsades ibland att det var Ölandsfärjan som gjorde att vattnet virvlade...

En för mig helt ny växt, när jag flyttat hit ner, är tidlösa. Jungfrun i det gröna, kallas den också. Blommar som en krokus, men på hösten, och med långa stjälkar, alla kommer upp ur samma lök... En lite märklig blomma.. Jättegiftig är den också.

Allt går att köpa för pengar...

Så är valet över.
Resultatet gör mig uppgiven, men dessutom känner jag mig frustrerad över hur en valrörelse fungerar. Inte för att jag vet hur det skulle vara, men så här är det ju helt tokigt.
Alla vill ha makten. Man satsar massor på att få makten. Reklambyråer anlitas, de ska utforma propagandan så att så många som möjligt låter sig duperas och rösta på just det "rätta" partiet. Reklamvärlden vet precis vad som går hem, den som har mest pengar att satsa lyckas alltså bäst, och den får flest röster och mest makt. Är det sann demokrati?
Var är ideologierna? Vem funderar över hur vi vill att världen ska se ut, hur vår människosyn är?
Det är kanske inte så underligt att ett missnöjesparti återigen kommit in i riksdagen. Ian och Bert var där på 90-talet. Jag hoppas att SD dalar lika markant.

I mörkret och småregnet har mitt ytterlyse passat på att gå sönder, så natten är svart.
Jag sitter inne vid brasan och stickar - det är så härligt att göra det så här på hösten.
Jag lyssnar på en ljud-biblioteksbok, "Pansarhjärta" av Nesbö. Jättekusligt är det, en kvinna springer längs en mörk väg och tycker sig höra flåsande bakom sig...
Totoro  är med sina 7 månader nu inne i "spökåldern". Han rycker till, springer till dörren och skäller lite då och då. Jag kopplar honom och går ut och tittar - rakt ut i den kolsvarta natten.
Ingenting.
Men så, när vi sitter där inne helt lugnt, då hörs en rejäl smäll vid husväggen.
Något som bökar och härjar.
Totoro håller på att gå upp i limningen, har skäller som en besatt, nu gäller det att skydda och rädda matte!
Jag lyckas koppla den fladdrande hunden och så går vi ut....
Grannens röda katt fräser till och rusar bort från husväggen.

Men Totoro visar tydligt att där finns mer, jag hämtar ficklampan. En duva! En stackars tufsig duva som nog flugit mot fönstret och sen blivit överfallen av katten...
Tack vare Totoro är duvan nu räddad och kan fortsätta att sjunga To-to-Totoro.....

Förresten så går kärlek också att köpa för pengar! Det är bara att vända sig till en kennel... jag har köpt 22kg chokladbrun kärlek, med bärnstensfärgade, trogna, goda ögon....

All kärlek som finns i den hundkroppen räcker också till vita, fina Leona... Delad kärlek är dubbel kärlek...

Dags att blogga igen!

Jag blir så rörd när jag hör att människor saknar min blogg, när jag får veta att de väntar...
Så det känns nu att det är dags att börja skriva i bloggen igen.
Den har varit lite för starkt förknippad med cancer och behandlingar, det är nog därför jag velat ta lite avstånd ett tag.

Men nu får det här vara början på en ny fas av min blogg. Jag mår ju bra, jag är ju frisk nu (får man säga så utan att genast bli straffad? Jag gör ett försök).
Det gäller att inse att vingarna bär, även på den fjäril som blivit nafsad av en fågelnäbb.

Jag ska skriva en blogg om min älskade Totoro, en blogg om den fascinerande naturguidningen och om hela vackra, underbara Öland. Och om allt annat som kommer i mina tankar...
Det har blivit höst, idag virvlar höstvindarna runt med löven på gatorna, och de goda päronen faller med mättade dunsar till marken. Jag skalar, kärnar ur, skivar dem i ett nafs, med manicken från Clas Olssons.

Totoro kan driva mig till vansinne. Vi skulle gå ner till centrum här i Mörbylånga idag, jag vill att han ska gå fint, utan att dra i kopplet.
Och han kan ju det.
Ibland.
När han vill.
När det inte är virvlande löv på gatan, mötande hundar, eller allra värst, vägen ner till Leona, den underbara valpkompisen.
Nu är det både Leonas väg, virvlande löv och andra hundar. Jag stannar var gång han drar, han tittar på mig, går fint upp till min sida, tittar mig varmt in i ögonen, med sina bärnstensfärgade, och en blick som säger : Jag älskar dig matte!
Ja, så får han gå igen – tills dess att kopplet blivit sträckt och han har lagt all sin hundkraft i att sträcka det ytterligare. (dvs en halv sekund senare)
Stopp.
Proceduren upprepas, jag blir allt svettigare, alltmer irriterad.
Man ska inte vara irriterad när man tränar med sin hund...
Till sist ger jag upp, blir släpad efter en oerhört stark dragande hund... till LEONA!

Men se, då nafsar han lite på henne, hon hoppar känguruhopp av glädje och han fortsätter att dra. Han ska till trädgården där de brukar leka..
Vi är beslutsamma att de ska lära sig, så vi går en promenad, och då plötsligt visar han sig riktigt duktig. Som om han vill visa Leona..
Den hund som nyss var till salu för en billig penning blir återigen den dyrbaraste klenod.
Kommer det till sist att bli en trygg trogen och lugn hund av honom? Just nu tror jag att han består till 98% av hormoner och de andra två procenten är rent och skärt bus... Ändå är han lugn, det går inte att komma ifrån. Så det är nog ändå världens bästa hund jag fått!
När vi sen går hemåt önskar jag att Maggan,vår hundkursledare, ska se oss. Fast jag hoppas att hon inte såg oss tidigare....

Vi har haft besök från Stockholm, lilla 4 kg tunga Skrållan, 1,5 år, med matte har varit här några dagar.
Svårt för en 6½månaders valp på 22kg, att inse hur man leker med en så liten, men äldre dam.

När man är liten gäller det att sträcka på benen så att man kan se över gräskanten...