Det svajar ibland...

Jag mår bra. Jag är stark. Jag fixar det här…
Men.. kanske är jag mycket skörare än jag trott.
Jag ser ju så realistiskt på allt som sker.. eller gör jag det? Kanske jag tränger undan?
Men, om jag så tränger undan, gör det något? Jag kan inte annat än göra bästa möjliga av situationen, och vara väldigt snäll och förstående mot mig själv när jag svajar.

Det överraskade mig så. Att jag skulle reagera så starkt.
Först var det ju det här med strålningen. Att jag nästan glömt att jag är patient, att jag inte vill lyssna till orden: cancerceller.. spridning…
Men det går ju ändå bra, jag planerar hur jag ska ta mig till och från sjukhuset, hur jag ska lägga upp mina dagar. Konkreta planer.
Och jag planerar att jag ska våga börja umgås lite mer med folk, sjunga i kören igen, krama mina vänner – o, så jag längtar efter en kram!

Men så lyssnade jag lite förstrött till ”Fråga doktorn” på webben igår. De tog väldigt kort upp lymfans roll vid cancersjukdom. De pratade om att lymfsystemet kan sprida cancercellerna vidare i kroppen. De sa att vid bröstcancer undersöker man alltid lymfkörtlarna i armhålan för att se hur långt spridningen har gått…
Sen lyssnade jag inte mer. Det är absolut inget nytt, jag vet allt det där. Jag visste från allra första början att jag hade cancer i lymfkörtlarna i armhålan, det var ju där jag upptäckte min knöl.
Ändå.
Skräcken överföll mig igen. Spridning. Runt i kroppen.
Tankarna virvlade hela natten, jag måste mobilisera tankarna på döden igen. Veta att livets värde inte räknas i antalet år, minnas att relationerna är det viktiga…
Först när jag åter förlikat mig med döden, först då kan jag somna.
Jag förlikar mig med döden, men jag vill inte dö, nu.
Jag ska inte dö nu, jag ska fortsätta att kämpa.
Jag plockar fram alla de goda berättelserna jag hört, jag minns alla orden om de goda behandlingsmöjligheterna. Jag lägger min tilltro till läkare och sjukvård, och slappnar långsamt av.

Men det förvånar mig, att jag så oerhört lätt ramlar ner i förtvivlan. Jag kan inte, ska inte, läsa om cancer, tankarna springer iväg med mig i alldeles fel riktning. Mitt omdöme är inte tillförlitligt, jag läser in ord som inte finns…
Den information jag får av läkare och sköterskor är alldeles tillräcklig, och den gäller ju dessutom MIG, och min situation…