Vårlökar att längta efter...

Jag tittar på mina fingernaglar, de har tvärränder allihop.. en rand för varje cellgiftsbehandling? Inget iögonfallande alls, bara en svag skiftning i färgen, men det visar mig hur stor påverkan den här kuren ändå haft på min kropp.
Jag behöver titta på det, och förstå det, för att hitta ork att tro på att det kommer att bli bättre.
Ja, nu är det tungt, trots att jag gjort min sista behandling.
Det är tungt för att jag är så helt slut.
Den sista penicillinkuren, vilken tack och lov avslutas i morgon, har givit mig ständig diarré, och kraften rinner ur kroppen.
Sömnen störs av ruskiga mardrömmar, i natt var det verklig ondska och hemskheter. Och det var jag som var ond, det var jag som åsamkade så mycket smärta och skräck i min omgivning.
Jag skyller på magen, på illamåendet och på de täta sprången upp på toa på natten.
Och vinden som envisas, de tunga molnen, regnet. Hösten som kommit så obarmhärtigt.

Kanske är det för att jag vet att det är över nu, alldeles snart, som jag riktigt vågar känna efter hur eländigt det känns?
Igår var vi ute och gick, min granne, vän och jag. Välklädda gick vi bland de vackra fläderbuskarna, vattnet skummade, Kalmar kunde skönjas på Smålandslandet.
Var där en liten, liten glimt av en sol ändå?
Då omsveptes jag plötsligt åter av en smak av liv. Livet kommer igen. Jag kommer inte alltid att må så här illa. Aluminiumsmaken i munnen kommer jag snart att slippa, magen blir normal igen.

Varmt påpälsad satte jag sen igång med att stoppa små tulpanlökar och små narcisslökar i krukor, bäddade in dem i sand. Och det känns nästan magiskt.
Ska solen skina när jag plockar fram dem, när de kommer med sina gyllene vårblommor?
Jag grät så mycket över de lökar jag satte i fjol. Det kändes i våras som att om jag bara hade kunnat backa tillbaks tiden tills när jag satte dem, då skulle jag slippa allt med min hemska cancerdom.
På något sätt som att jag skulle ha kunnat kontrollera skeendet, om jag bara vetat.
Nu vet jag att vi inget vet. Jag vet att jag ändå inte kan kontrollera skeendet. Jag måste bara förlita mig på att livet fortgår som det ska.
Och jag förlitar mig på att solen ska skina när de små blommorna vecklar upp sina ljuva vårknispriga kronblad.

Trots min isolering har jag genom Faccebook, plötsligt hittat och framförallt blivit hittad av flera goda vänner från förr. Det känns verkligen roligt!
Eva-Marie från min allra första skolklass i Indal. Lena i Hudiksvall och inte minst min kusin Ingrid i USA.
Så trots att jag sitter här hemma, ensam, så känner jag mig inte ensam.
Jag ser också att många följer min blogg, och det känns verkligen fint att ni är med mig! Jag vet en hel del vilka ni är, men samtidigt är min nyfikenhet oändligt stor över vilka ni är, ni som jag inte känner… jag ser att där finns besökare från 22 olika länder! Är ni svenskar ute i världen, och ni läser min lilla blogg? Fantastiskt! Flera från Danmark, Finland, Norge..
Någon uppe i Överkalix, någon i sydligaste Skåne och allt däremellan. Vilka är ni? Jag blir omåttligt nyfiken.
Det vore väldigt roligt om ni ville skriva bara någon liten rad till mig, berätta vilka ni är och hur era liv ser ut… Maila mig gärna direkt….
Jag är också så glad för de kommentarer jag får, det känns alltid som ett stöd i ryggen, var gång jag ser att någon skrivit något. Tusen tack för det…