Livets villkor

För en gångs skulle tycks det vara Öland och Gotland som står för det regniga och stormiga vädret, medan resten av Sverige får glädja sig åt klar höstsol.
I alla fall igår.
Det blåste och regnade, mina äpplen började falla, men i mossig gräsmatta faller de mjukt.
Vattentunnorna svämmar över, jag pular med slangar och hävert, vill inte att det ska rinna ner i källaren.
Det är underligt så tillfredsställande det är att hålla på med vatten, slangar, pytsar. Barnet i mig vaknar, jag minns hur vi gjorde dammar och kanaler på grusvägen utanför växthuset när jag var barn. Mamma var inte så glad åt att vi grävde kanalerna med foten – i gummistöveln. Stöveln gick naturligtvis sönder, men vad var det i förhållande till det fantastiska forsande flödet in i nästa damm.

Jag sover lite dåligt nu, min mage har ännu inte repat sig efter penicillinet, så många tankar virvlar genom huvudet på natten.
Det är inte längre ångest, inte ens rädslor som släpps fria, det är mer funderingar över livet.
Jag tänker på hur sjukdom präglar livet, och präglar synen på det egna jaget.
Jag har varit sjuk, eller i alla fall behandlad för sjukdom, sen i mars.
Jag ser det som en parentes i mitt liv, och jag kommer att lämna det.
Men den som växer in i det, hur är det att leva hela livet, från barnsben med sjukdomsmedvetenhet?
Jag tänker på min mamma.
Hon blev 91 år, friskare och starkare än alla sina fem syskon.
Men.
Hon hade sin astma, sin svåra astma.
Ja, det var hennes.
-Jag har ju min astma.
När hon var fem år låg hon i sin säng och hostade – katterna var hennes enda tröst, de huserade i hennes säng. Inte visste någon då att allergier kunde förvärra astman…
En gammal kvinna kom in i köket och talade med hennes mor:
-Ja, här blir det snart gravöl, kan jag se.
Mamma hörde det, la det på minnet, och hade det med sig alla sina år.
Hon var klen, kunde inte springa som de andra. När snön någon gång låg djup, bar en av drängarna henne till skolan, hon orkade inte gå själv.
Hela hennes liv har hon vetat att hon var sjuk, haft det med som en del i sin identitet.
Mamma är den minsta flickan på kärran...

Efter ett halvårs sjukdom för mig, med en god tillfrisknandeprognos, är det bara att gå vidare. Men att ha det i sig, sen födseln…
Återigen känner jag mig så lyckligt lottad.

Liksom jag gjorde när jag lyssnade till Rapport. Hörde om en man som i mars – samtidigt som jag – fick en hemsk diagnos. Hans var ALS. Han var då fullt frisk och arbetsför, nu satt han i rullstol, oförmögen till det mesta.
Jag har under samma tid opererats och behandlats, men jag ser nu fram emot ett friskt fortsatt liv.
Jag tänker på mannen, och alla andra som är så mycket mindre lyckligt lottade än jag, och jag önskar dem verkligen styrka i allt det svåra.
Vi har alla olika saker vi ska möta i livet, vi vet som tur är, inte vad det är som kommer att ske, men säkert är att vi alla har vårt att möta.
Jag hoppas att vi drar lärdom, att vi blir allt mer ödmjuka, både inför livet, varandra och oss själva.
Jag blir också så varm inombords när jag ser min pappa, och hur han hanterar livet som nybliven änkling.
Han bemödar sig med mat, gör såser, provar sig fram. Han ringer mig och frågar efter recept på äppelkaka, och undrar hur man gör när man kokar kräm.
Hans mat är full av grönsaker och nyttigheter, och jag märker att han tycker att det är roligt.
Alla experiment lyckas inte lika bra, men då är det bara att ta nya tag och försöka igen.
På hans köksbord står alltid en liten vas med friska blommor. Några små astrar, någon liten malva han hittat ute, något från hans egna odlingar. Alltid en fräsch bukett på bordet.
Det är så fint att se.
Hans positiva livssyn och ständiga nyfikenhet är en god förebild för mig.