Uppe i ljuset igen...

Så, nu är jag på gång igen!
Jag har lärt mig en hel del om borrelia, jag vet att ett stort, gigantiskt stort blåmärke på benet inte behöver vara en spark av en häst, det kan vara smällen efter på en pytteliten fästingnymf.
Jag är glad att nobelpriset i kemi går till upptäckter som kan hjälpa till att få fram nya antibiotika.
Min värld kretsar just nu mycket kring cellgiftsbehandlingar och cancer. Och efter att nu två gånger fått antibiotika utskrivet för att hjälpa upp kroppens eget undermåliga försvar, inser jag att en cellgiftsbehandling utan tillgång till verksamma antibiotika vore mycket riskabel.

Solen skiner tveksamt på de allt gulare och rödare träden. Hösten är så vacker, luften så klar och god att andas.
Jag har inte mycket krafter kvar just nu, men jag vet att under tröttheten finns musklerna kvar.
De ska snart få återhämta sig, snart, snart.

När jag fick veta att jag skulle opereras föddes en oro för att jag inte skulle klara det vanliga, triviala. En väninna fick så svårt att sota sin pelletspanna efter att ha opererats.
Jag hade just satt in en pelletspanna.
Skulle det nu bli omöjligt för mig, skulle jag inte klara livet här i mitt hus?
Våren kom innan jag opererades, så pannan stängde jag av. Först igår var det dags att testa hur det skulle gå.
Trött av cellgifter och borrelia, penicillinpåverkad, med orolig mage, gick jag ner i källaren.
Och det gick precis lika bra som vanligt att sota pannan!
Musklerna visste inte om att de inte skulle orka dra ut spiralerna, och att lyfta pelletssäckar var väl ingenting.
Då blev jag så där salig igen. Orkar jag det nu, jamen vad har jag då att vara orolig för?

Den dagen jag hade börjat få ont i benet, utan att veta vad det var, då möttes vi alla kusiner. Jag deltog väldigt lite, hade bestämt mig för att inte riskera någon smitta.
Men jag deltog. Jag tycker ju så mycket om mina kusiner, inte kunde jag låta bli att träffa dem!
Regnet och stormen kom just den dagen.
Så vi fikade inne. Jag satt, halvlåg i en soffa, på betryggande avstånd från de andra. De satt där vid bordet och pratade och drack kaffe och orkade.
Ja, då dalade jag, jag låg i utkanten av livet, kändes det som, skulle jag någonsin orka komma in i livet igen?
Jag visste ju inte då att jag hade borrelia.
Jag trodde det bara var så.
Och när tröttheten är så där övermäktig, då är det svårt att orka tro. Då känns det som att livet var. Att det är över. Att det blev så här. Punkt.
Nu kan jag skratta åt min dystopi, det är ju så klart att jag snart är tillbaks igen. Att jag sitter mitt ibland dem. Att också jag skrattar och pratar och har ett hår som irriterande faller i mina ögon ;-)

I morgon ska jag få min sista cellgiftsbehandling!
Den här gången VET jag att jag har vita blodkroppar så det räcker, jag behöver inte ta nya prover, jag behöver inte vänta på resultat, jag behöver inte vara rädd att bli hemskickad utan behandling.
Så ska jag säkert stå ut med hallonsaftsdroppet, med kortisonpirret, med illamåendet. Det är ju sista gången.