November är en seg månad, i år tycker jag den känns segare än någonsin.
Ändå har vi bara kommit några små dagar in i november.
Det är mörkt, det är rått, det är kallt.
Ändå har solen strålat från en klar himmel hela dagen.
Mörkt på morgonen, kvällen kommer krypande redan vid tre, halvfyra.
Solen skiner visserligen idag, det är helt underbart, men också när solen strålar som mest så är skuggorna svarta och de är långa. De sträcker sig som långa armar över den av löv täckta marken.
Vinden är kall.
De flesta löven föll efter frostnatten i lördags.
Plösligt har det blivit fri sikt in till grannarnas tomter, syrenhäckarna som står som täta väggar är nu ljusgenomsläppliga pinnar.
Jag skyndar mig att göra det jag ska i trädgården. Bäddar in det som ska bäddas in. Rosorna som står i krukor får stå ute ett tag till. Rosorna i rabatten ska få lite skyddande tallris, de också, men de kan hinna blomma lite till, hoppas jag.
Pumpan som pryder min trappa, den har jag karvat ur och gjort fiskgryta av… Mums, riktigt gott, faktiskt, och det ska vara så väldigt nyttigt.
Jag har några dagar nu, innan strålningen ska sätta igång. Jag försöker stärka mig så mycket jag kan, till kropp och själ. Cyklade ut idag, i stark motvind och strålande sol. Genom de avlövande skogspartierna, ut mot havet, vilket fräser vilt i vågtopparna.
Några jägare med hundar ser jag efter cykelvägen, och jag är glad att jag är klädd i en röd jacka. De lär inte ta mig för ett rådjur..
Jo, jag har ringt och pratat med Mösseberg utanför Falkenberg. De har bl a vecko-rehab-kurser för bröstcancerpatienter. Och jag ska få komma dit!
Det känns verkligen som en sporre, något att se fram emot, efter att strålningen och allt är avklarat. Så det blir någon gång efter jul..
Svajet jag skrev om i mitt förra inlägg har stillnat av, och nu är jag tillbaks i att det här är min lott, och det ska gå så bra det kan gå.
Riktigt kan jag nog ändå inte förstå att cancern har drabbat mig. Trots allt jag har gått igenom det senaste halvåret, känns det overkligt och osannolikt.
Jag ser mig själv i spegeln, det kala huvudet.. är det verkligen sant, är det verkligen på riktigt? Är det inte bara en teater jag spelar med i?
Kommer livet att kännas vanligt igen, någonsin?
Inlägg
3 kommentarer:
Hej, jag har inte varit här på jättelänge. Konstigt, glömde bort, men nu är jag här och läser ikapp allt jag missat. Jag gillar din blogg, du skriver bra. Du är så positiv, trots att det svajar ibland, som du skriver. Nu ska jag spara länken hit.
Ser att du också lade märke till att vi här i öst hade sämre väder än övriga landet. Det var väldigt ovanligt. Så brukar det inte vara, men ibland händer det ovanliga.
Facebook har blivit ett 'tillhåll' för oss lite mognare människor, det tycker jag är trevligt. Det är en blandning av unga och gamla och nya kontakter kan lätt knytas om jag vill det. Jag samlar inte på vänner för att få många, men ibland dyker nån upp som känns lite mer.
En sån liten söt kisse i bur! Ser mest lite förvånad ut. Att backa in katten låter omöjligt, men jag ska testa det nästa bång. Fast jag brukar ställa buren med öppningen upp och 'hälla ner' min Lussekatt.
Skönt att illamåendet gick över och att håret kommer tillbaka. Du har haft en tuff tid och kanske ska du möta en ännu tuffare framtid. När du berättar om onkologen känner jag närheten till mitt jobb som finns inom samma väggar som de avdelningar/mottagningar du besöker. Efter trettio år i huset förstår jag inte heller mig på husnumreringen! Förvirande.
Jag tror aldrig livet kommer att kännas vanligt igen efter det du går igenom, men jag tror det kommer att kännas bra, annorlunda, på ett annat sätt.
Oj det blev långt, men jag hade missat så många dagar.
Gör dej en fin kväll!
Anmaja
Jag tror inte att livet kommer kännas "vanligt" i den bemärkelse du förut såg ditt liv som "vanligt". Däremot tror jag att du kommer att uppskatta livet, när du gått igenom de olika faserna, på ett sätt som du inte gjorde tidigare. Jag tror därför inte att du kommer få ett vanligt liv, utan ett fantastiskt liv.
Hej..
så nära du känns ..då jag läser..
så verkligt och samtidigt overkligt..
så som du skriver.. är det här sant?? ..håret..
"eller spelar jag med i en teater"
ofattbart ändå ..hur du orkar och beskriver..jag vill bara läsa smälta..ta del av
nu testar jag det så här kort eftersom jag inte vet om jag får in det
Skicka en kommentar