Höstkänsla

Att jag aldrig lär mig! Jag har återigen tagit i alldeles för mycket, jag blir så glad, ja euforisk, när jag känner att jag orkar. Och benen orkar ju. Jag trampar på min cykel i glädje, och jag trampar lite till. Det går ju, kroppen säger inte ifrån, benen vill cykla. Endorfinerna strömmar genom mig och jag blir stor, stark, klarar allt.
Sen då.
Sen faller jag ihop som en tompåse. Benen är fortfarande inte trötta, men resten av kroppen är det. Jag är så trött att modet lämnar mig.
Jag blir så besviken. Ska jag alltid vara sjuk?
Det känns plötsligt oändligt länge sen jag var normal, länge sen jag inte ständigt blev påmind om att jag inte är som vanligt.
Jag har fortfarande svårt att se mig som sjuk, jag är ju inte sjuk. Jag behandlas bara för att jag hade en cellförändring som skulle ha gjort mig sjuk om jag inte fått den här behandlingen.
För sjuk, då blir man väl påverkad på något sätt, nedsatt i kraft och ork.
Just nu är jag påverkad, jag är nedsatt i kraft och ork. Men nu är det inte sjukdom som gör mig nedsatt, det är behandlingen.
Och för att jag får en behandling är jag ju inte sjuk….
Ändå säger jag, tänker jag ” när jag blir riktigt frisk”.
Återställd, kanske är ett bättre ord.
När jag blir riktigt återställd.


Jag cyklar iväg till vårdcentralen, jag ska ta mina blodprover igen. Men sannolikast är mina vita blodkroppar för få, så att jag måste ta nya prover på måndag.
Och sen, om blodkropparna räcker, ja, då får jag min sista behandling på måndag.
Det känns nästan förmätet att säga att det ska bli den sista. Vågar jag utmana ödet så?
Men jag hoppas så innerligt att det inte ska behövas fler cellgiftsbehandlingar…
-Tar man bort porten (port-a-cath, inopererad under huden för att ha direktingång till kroppens större blodkärl) sen, efter sista behandlingen? frågade jag sist.
-Man låter den gärna sitta kvar cirka ett halvt år…
VARFÖR?
För att gardera sig? För att kunna använda den OM…
Ibland kommer panikkänslor skjutande upp genom hela mitt medvetande. Det är framförallt när jag läst en av cancerartiklarna som jag inte ska läsa. Jag slås av att det verkligen är en allvarlig sjukdom jag drabbats av. Jag blir alldeles kall, fattar jag inte hur allvarligt det är? Går jag omkring här och trivs, mår bra, när jag borde förtvivla?
Som om jag kunde göra det en enda gnutta bättre genom att oroa mig och förstöra de dagar jag har.
Som om jag skulle kunna kontrollera skeendet.
Ha ha, jag skrattar åt det primitiva i mitt sätt att reagera. Alldeles helt säkert är det att ingenting blir bättre av oro och grämelse.
Alldeles nu, när jag sitter här och skriver, ringer onkologläkaren. Hon undrar om jag mår bra, om jag har feber, blodproverna visar nämligen att jag har alldeles för lite av de vita blodkropparna.
Så fint att hon ringer.
Nu vet jag att jag får ta nya prover på måndag, jag vet att jag får vänta extra, jag vet att jag ska ta en bra bok med mig.
Så fint att hon visar mig den omsorgen.
Och jag vet att min försiktighet är befogad, jag vet att jag gör helt rätt när jag undviker människor, även om det skär i mig av sorg att inte få delta fullt ut i den kusinträff vi har i helgen…

Öland visar sin vackraste sida idag, visserligen är vinden kylig, men solen strålar från en klarblå himmel, luften står stilla i väntan på det oväder som tornar upp sig i väster.
Jag plockar in mina känsligaste växter på natten, vill inte riskera att de fryser. Änglatrumpeterna, fikonet, avokadon.

Natten ska komma med regn och storm. Kommer äpplena att falla i förtid?
Jordgubbarna, de mognar fortfarande, men smaken blir allt surare, och de lär knappast gilla kyligt höstregn och storm.
Det är bara att inse att det verkligen har blivit höst.
Men en väldigt vacker höst.
Oktober är månaden då bröstcancer uppmärksammas lite extra. det känns bra att så många tänker på oss. Jag blir alldeles varm när jag ser expediten på ICA bära sitt rosa band...