En dag att njuta av... i..

Solen gör allt. Så underbart det är med klar sol.
Det har varit en helt underbar dag. Gnistrande solsken, de gyllene löven som låtsas att de består av sol, alldeles själva. Mjuk, ljummen vind. Sol ner i min berså där utemöblerna fortfarande står kvar. Jag bara ligger, och njuter, och låter mig smekas av ljuset och värmen i solens strålar.

Lite emellanåt reser jag mig upp och plockar några äpplen, fyller en hink, lägger mig igen. Nyckelpigorna blir störda, jag har flera gånger hittat nyckelpigor i halvdvala, tryckande bredvid pinnen i ett äpple. Har de tänkt sova vintersömn där?
Så ligger jag igen.
Jag kan känna en viss otålighet. Jag vill känna det där kristallklara, känna att illamåendet har svept bort. Men det är kvar. Och det brukar vara kvar också den andra veckan, men nu, nu när kroppen vet att det är slut med cellgifter, nu borde den väl hoppa över åtminstone någon dag av illamående… Likaså den här ofantliga tröttheten, jag vet att den brukar komma, men nu är det ju över…
Tålamod, tålamod.
- Gode Gud, ge mig tålamod… Men fort..

Så har jag också där att lära mig. Jag vet att det blir bättre, jag vet att jag är så rasande nära målsnöret… så ska jag väl ha tålamod. Stoppar i mig lite skorpor, en smörgås, det hjälper mot illamåendet..

Pillrar ner lite vårlökar. Igen. Tulpaner, påskliljor… bäddar varmt och gott om dem.
Cyklar till affären, kroppen orkar inte ens gå idag, men att sitta på cykeln och glida fram i solen, det orkar den! Så turen till affären, vilken brukar ta ca 2 minuter, tar nu säkert en halvtimme.. längs stranden, det glittrande havet, alla sjöfåglar… mot badplatsen där ljuset är ännu intensivare.
Och jag bara dricker ljus, smeks av sol, andas frisk luft och känner livet spritta i den visserligen trötta, men fullt levande kroppen.
Facebook var en gång ungdomens hemvist. Och visst är det säker mest ungdomar som håller till där fortfarande. Men nu har också vi ”vuxna” hittat dit och etablerat oss där.
Vi skriver små rapporter om dagsform, om tankar som dyker upp. Vi följer varandra i de små detaljerna.
Vi kommenterar varandras status, visar varandra bilder, tipsar om små filmsnuttar.
MEN.
Att det dessutom skulle innebära helt nya bekantskaper, det har jag aldrig räknat med! Bekantas bekanta, vi lär känna varandra lite genom våra kommentarer.. och nu helt plötsligt har jag hittat två helt nya vänner. Goda vänner, känns det som, med massor av gemensamma tankar och intressen.
Jag drar iväg i min fantasi, tänker att vi ska träffas alla fyra, min ursprungliga väninna och hennes båda väninnor. Åka till Åland, vandra i solen, njuta av natur och goda samtal.
OCH.
Upptäcker att jag planerar framtid – utan förbehåll! Jag tänker inte ” om jag inte får återfall, om inte en katastrof i någon form kommer”
Nej, jag förutsätter framtid.
Så är jag verkligen på väg att bli frisk, skit samma om jag också fortfarande mår lite illa…
Nog vet vi alla att saker kan hända, när som helst. Vem som helst. Men det är ju livets villkor, och det är vad vi har att lära oss leva med.