Åter hänger regnmolnen över Öland.

Åter regnar det, höstdimman sveper över alvaret, efter några underbara soldagar.
Det är skönt att få minnas att solen finns där uppe. Tur vi fått se den några dagar.

Jag vaknar efter en orolig natts sömn.
Pappas katt ska till veterinären för att bli kastrerad.
Jag minns min syster Karins beskrivning av hur deras katt flängt runt hos en stackars veterinär, som försökt fånga den för att ge den en spruta. Hennes händer blev alltmer blödande, och katten hängde i gardinerna…
Hur ska jag ens få in den stackars katten i kattburen?

Jag lirkar och lockar. Katten är otroligt snäll och medgörlig, han låter sig till sist lockas in i buren. Och jag stänger igen grinden!
Den blick jag får, av sveket, av missbrukat förtroende, den skaver inuti mig.
Stackars katt. Inte har han ju heller fått äta på länge.
Skriken är hjärtskärande. Han kissar på handdukarna i buren under bilfärden.
Pappa och jag njuter ändå av resan, det är vackert också med höst-Öland. Och veterinärkliniken ligger så otroligt fint i en liten by. Den gamla ladan är ombyggd till veterinärklinik.
Veterinären släpper ut kissen, vilken tar tillfället i akt och kelar med alla händer som sträcks fram, inga blodiga gardiner här inte!
Sen stoppar hon in honom i buren igen!
Bara så där!
Som om det inte alls är svårt, nej det är inte svårt!
Hon håller honom mjukt, jag håller buren så den står helt stilla, så för hon in katten baklänges i buren, och han bara finner sig!
Inga brutna löften, inget lirkande, inget sviket förtroende…
Baklänges, det ska jag prova nästa gång. Enkelt, målmedvetet.

Ja, nu är han kastrerad.
Lite hemskt att utsätta honom för det. Har vi rätt att ta ifrån katten hans normala drift och instinkt?
Men alternativet är ju att inte ha katt… för ingen vill ha en okastrerad hankatt, som kissar inne, som drar runt på byn bland alla kattfröknar…

Skönt att ha det gjort, dock.

Jag mår inte illa idag! Det är helt fantastiskt. Jag hinner bli hungrig, det har jag inte kunnat bli på länge, då illamåendet har tvingat mig att äta innan hungerkänslorna kommit.
Att vakna och inte må illa! Det är en ynnest, en gudagåva. Vad gör det då om dimman ligger tung över ön, om hösten gör att ljuset inte når ner under molnen?
Tröttheten ligger kvar, den lär väl vara kvar ännu en tid, men jag tycker mig ändå känna alltmer sprittande liv under den.

Jag handlar på stora ICA i Färjetaden. Både åt pappa och åt mig. Två olika ICA-kort, olika kassar. Och folk som kommer nära, jag håller mig undan, vill inte andas andras utandningsluft, baxar mig bakåt, så avståndet ökar.. känner mig lite trängd.
Kommer ut. Och handväskan är borta!
Bil- och husnycklar, plånbok med alla kort, kameran…
Paniken kommer, jag rusar tillbaks. En kvinna utanför butiken ser mig:
-Jag lämnade väskan till kassörskan!
Inne i affären pekar en annan kvinna ut vilken kassa, och kassörskan sträcker fram väskan till mig!
Så många vänliga människor på en gång.. pust, åter överväldigas jag av tacksamhet!

Det är gott.
Det är så gott.

En ny krönika på netdoktor.se har publicerats. Det är skoj att jag får skriva där.. tack Björn!