Novemberdimma och novembermörker har slagit till redan nu, ändå har vi en vecka kvar av oktober.
Att vrida tillbaks klockan gör ju också att kvällarna blir ännu mörkare. Varje höst blir det lika överraskande mörkt. Kan det verkligen vara så här?
Och det kan det.
Men än leker lönnarna solar, de lyser så starkt i skogen. Och alla pumpor som varenda ölänning pryder sin gård med, sin trappa eller sina grindstolpar med, de lyser de också.

Vi gravsatte mammas urna i går, lördag.
Jag hämtade den på fredagen, och den fick en fin plats i köket till dess det var dags för gravsättningen.
Ett hål i marken på gravplatsen, en grön duk som täcker över all jord runt hålet. En vit slät vacker urna, med mammas namn och levnadsår inristat i en liten metallplåt. De små rosa rosorna på gravplatsen blommar fortfarande.
Pappa, Olle, Simon och jag.
Kyrkvaktmästaren i sin mörka kostym en bit bort. Han ger oss psalmböcker, om vi vill sjunga något.
Vi är ingen sångarkvartett, men jag klämmer tvekande i med ”Härlig är jorden”, de andra nynnar med. Och det känns ändå rätt att vi sjunger det för mamma…
Att hon nu är begravd i Högsrum, hennes barndomskyrka, så fantastiskt det ändå är! Hon bekymrade sig rätt mycket över var hon skulle ligga, en gång.
- Inte vill jag ha en gravplats i Indal, jag känner inte alls att jag hör dit!
Vi pratade om minneslundar, men inte heller det var någon riktigt bra lösning för henne.
Men sen, i och med flytten hit ner, så blev det bara helt klart och tydligt att det var i Högsrum hon skulle ligga. Hon var så nöjd med det beslutet, det var så tydligt att hon nu kommit hem, både i livet och efter det.

Underbart har det också varit att ha pojkarna hemma. De är stora och långa och fyller upp mitt lilla hus från golv till tak, men det är så oerhört gemytligt att ha dem här! Även om det nu blev ett kort besök den här helgen.
Olle och jag såg solen i morse och vi skyndade ut på en cykeltur.
Det är tyngre att cykla, det tar emot, konditionen har blivit rejält nedsatt under den här cellgiftskuren, men jag kan cykla!
Och jag kan ju bara bli bättre, när jag nu ligger så lågt i kondition, kommer det säkert att gå ganska fort att bli betydligt starkare. Synd att vintern kommer… jag hoppas på att det inte blir så många veckor med is på cykelbanorna…
Och var morgon nu vaknar jag med en lycko-känsla.
Jag mår inte illa!
Det är så otroligt fantastiskt att inte må illa!
Jag måste inte skynda mig att äta för att mota bort illamåendet. Nu kan jag vänta med att äta tills jag blir hungrig!
Och jag kan dricka kaffe, utan att kväljas!

Mitt hår har börjat växa, lite, lite… var dag stirrar jag på min spegelbild för att se om det inte har blivit lite längre, lite, lite längre.
-En tum på en näsa, gör mycket, sa mamma, och det stämmer på mitt hår nu. En millimeter fördubblar ju hårets längd, så det är riktigt mycket.
Det dröjer innan jag behöver kamma det, men om jag står i starkt ljus och håller huvudet i rätt vinkel, dessutom har glasögonen på mig, då ser jag hur en skugga bildas på huvudet. HÅR!
Till jul kanske jag har en kalufs, kort visserligen, men ändå…