Så dags för nästa etapp...

Sjukdomen känns långt borta, jag är frisk, mår inte illa, jag är lite tröttare än vanligt, men inte mycket. Det hindrar mig inte särsklit..
Därför har jag ingen lust att gå in i patientrollen igen. Jag är ju frisk.
Kommer plötsligt ihåg, visst ja, det var ju en allvarlig, en farlig, en livshotande sjukdom jag hade.
Jag får papper i min hand som berättar om nästa steg, strålningen.
Vissheten kommer över mig igen. Cancer. Jag är inte klar, har bara klarat av en del-etapp.

Men skönt är det att se trappan upp till onkologen, och INTE GÅ UPP DÄR!
Jag hör att den nya delen av sjukhuset som byggs bl a kommer att bli nya lokaler för onkologen. Gode Gud, gör så att jag ALDRIG kommer att behöva vistas i de nya fina lokalerna!

Jag har tid hos en sköterska på strålningsenheten. Alla är alltid så vänliga, vi blir så varmt mottagna.
L, som opererades samtidigt som jag, har också tid här, så vi hinner dela våra erfarenheter lite. Hon har haft det betydligt jobbigare än jag, jag har nog än en gång haft tur.
Även om jag visst erkänner att det har varit en mycket tuff behandling..
Det känns fint att prata med L, sist vi sågs var på operationen i maj, en hel sommar, oerhört mycket har passerat sen dess.

Det första besöket hos sköterskan är bara för att kolla att jag kan lägga upp armarna bakom huvudet. Det måste fungera när man ska göra datortomografin.
Och det går ju fint.
Så är det bara att leta sig upp till röntgen.
Det är underligt på Kalmar sjukhus, husnumren känns totalt godtyckliga. Inte är hus 18 i närheten av hus 19 inte. Det går inte att se någon logik.
Mamma och jag irrade runt rätt ordentligt när vi skulle till hörcentral och kirurg. På den tiden trodde jag att det var någon slags ordning, så jag trodde mig ha grepp. Nu vet jag att jag inget vet, och det är faktiskt lättare. Men tyvärr börjar jag ju dessutom bli rätt hemmastadd på sjukhuset nu, jag skulle nästan kunna ställa upp som guide…

Samma sköterska kommer till röntgen.
De klistrar metalltrådar runt området som ska röntgas. Ritar med tuschpenna. Och så körs jag in i en brummande cylinder.
Jag blundar och tror att jag ligger i ett startande flygplan. Röda lampor lyser.
Det går fort, så är allt klart.

Nästa torsdag ska jag så börja strålas.
I mörkaste november.
Jag frågar om biverkningar, vad har jag att vänta?
-Framförallt är det huden som kan bli lite öm, lite irriterad, så det är viktigt att smörja sig.. sen kan man uppleva en annorlunda sorts trötthet, en trötthet som man inte känner igen.
Jag tänker på cellgiftströttheten, den kände jag heller inte igen sen tidigare, nu ytterligare en. Att det finns så många olika sorters trötthet.
- Strålningen slår sönder cellerna, både de friska och cancercellerna. De friska reparerar sig själva, och det är det som gör att man kan bli trött. Men som tur är kan inte cancercellerna reparera sig själva…
Fast jag hoppas att jag inte har några cancerceller…
Jag hoppas att de är bortopererade.
Jag hoppas att cellgifterna inte heller hade några cancerceller att angripa.
Och att strålningen ska vara i onödan.
Liksom sen antiösterogenet som jag ska äta i fem år.
Jag vill att allt ska vara i onödan, men jag är väldigt tacksam att de ändå angriper alla eventuella uppstickare.. Livrem, hängslen och cykelhjälm, sa de. För att vara på den säkra sidan.

Jag åker hem och gör allt jag kan för att återigen glömma att jag är patient..

Den här dagen har varit en helt underbar dag, med strålande sol och riktigt varmt i min berså. Jag flyttar min rhododendron, nu ska den få stå på norrgaveln.
Blåbärsbuskarna gräver jag också upp. De tycker inte om den kalkrika jorden här på Öland. Så nu ger jag dem varsin stor kruka, med härlig sand och till våren ska de få tjockt med gräsklipp och så långt som det är möjligt, enbart regnvatten… Tro om jag kan få dem att tro att de växer i Canada då? Men i vinter får de en skyddad tillvaro under almen.
Jag bäddar också ner mina små sticklingar, de kurar också så gott under den stora almen och den fortfarande gyllene lönnen.
Det är så roligt att gå och plocka, allra helst när jag kan lägga mig i solen och njuta så fort kraften tryter.
Går in och svarvar äppelringar, ska försöka torka några av dem också..
Men oj, så tidigt det blir mörkt! Och ändå är jag norrlänning och borde vara van.
Blir man någonsin van?
Några timmar om dagen har jag ändå vunnit genom att flytta söderut…
Jag cyklade till Kleva strand idag, mötte två vackra hästar med ryttare, en hund, och solen... de gyllene löven, Resmo kyrka i fjärran.. Livet är underbart! Varenda dag, varenda stund...