Tacksamma tankar och återtro på livet.

Jag är så oerhört tacksam för att jag bor i Sverige.
Jag är så tacksam för vår sjukvård, vårt sjukvårdssystem.
Jag vet att jag får bästa möjliga vård, jag vet att jag kan lita på läkare och övrig personal.
När jag blir rekommenderad tre olika cancerbehanldlingar, VET jag att det är för mitt bästa. Det är inte för att sjukhuset ska tjäna extra pengar på mig.
Jag vet att det inte är läkarna som försöker lura sig till extra behandlingar och därmed extra inkomster.
Den medicin jag får mig tillskriven, VET jag att de anser som mest effektiv, inte att det är den medicin de kan tjäna mest på att sälja.


Jag behöver inte välja det näst bästa sjukhuset, av rädsla att inte kunna betala sjukhuskostnaderna.
Jag behöver inte överväga att sälja mitt ljuvliga hus för att kunna betala för vården.
Jag behöver inte blanda ångesten inför sjukdom med ångest över sjukhusräkningar.
Och mitt i en cancerbehandling, finns en underbar arbetsterapeut som ömt vårdar och behandlar mitt lilla finger och den ihopsydda senan.

Ja, jag har hela tiden Indien, och det indiska sjukvårdssystemet i tankarna.
Hur skulle allt ha varit där?
Eller i Afrika?
Eller var som helst utom just här, just nu...

Nog har vi höga skatter, många gnäller över skatterna, men det skyddsnät som är spunnet runt oss svenskar, kan vi nog aldrig riktigt förstå värdet av. Vi har det så självklart i vårt medvetande att vi aldrig ens funderar över det.

Sen kan jag dock inte riktigt förstå varför väntetiderna ibland blir så långa. Jag förstår inte att man inte kan beta av köerna, det ska väl inte gå att operera snabbare, bara för att folk står i kö och väntar?
Så här efteråt, nu när livet lugnat sig, när jag åter tror på fortsatt liv, kan de två månaderna jag fick vänta mellan den första undersökningen och operationen kännas som ändå överkomliga. Men då, med den växande cancern i kroppen och alla möjliga skräckbilder på näthinnan, då var de två månaderna en plåga.

Tiden har dock lärt mig mycket.
Jag har lärt mig den stora betydelsen av vänner, av att bli buren, av att be om hjälp när jag är svag, och att få hjälpen! Jag har lärt mig att människor verkligen finns för mig!
Jag har kanske också hunnit vänja mig vid tanken på cellgift, håravfall och bortopererat bröst.
Kanske är jag så trögtänkt att jag verkligen behövde två månader för att vänja mig vid det?

En god väns syster har cancer i livmodern. Hon har fått den ena cellgiftskuren efter den andra, långa, svåra perioder. Nu har hon äntligen blivit lite bättre, och det finns hopp även där.
Men det får mina små ynkliga cellgiftsmånader att framstå som så enkla, så ofarliga.


Först nu, flera dagar efter läkarbesöket, har jag riktigt börjat förstå att jag kan våga glädja mig åt fortsatt liv.
Det var tur att Stina var med där inne, hon påminner mig om att läkaren faktiskt uttalade sig väldigt positivt.
-Är du inte glad, frågade Stina då, gång på gång.
Men jag kunde inte riktigt vara glad.
Inte riktigt våga tro.
Jo, jag sa att jag var glad.
Och jag var glad.
Men ändå inte riktigt säkert.
Nu börjar jag bottna. Nu börjar jag fatta.
Och att livet aldrig är riktigt säkert, det är ju något vi alla alltid måste leva med.
Bäst man flyger från Brasilien till Paris så kan planet försvinna i havets djup…
Vi har det som levnadsvillkor, vi människor.
Ja, det har jag också lärt mig, än tydligare:
Jag ska leva NU.
Jag ska umgås med goda, sanna vänner.
Jag ska se de små vackra detaljerna i allt.
Och jag är evigt tacksam för varenda dag jag får. Varenda dag som jag är levande och kan njuta av att vara en del av världen och mänskligheten.

Och för övrigt mår jag riktigt bra, riktigt, riktigt bra. Till och med mitt finger börjar kännas nästan normalt...
Det är jag också så tacksam för...