Mamma blev 91år

Så har min mamma fått sluta sina dagar.
Hon behövde aldrig bli ett kolli, hon fick somna in lugnt och stilla igår. 60 år efter det att pappa och hon träffats.
Hon fick ett långt liv, mycket har hänt under hennes 91 år.

Pappa hade tagit en liten rosstickling av en rosa ros. På midsommaraftonen gjorde vi en bukett som vi ställde på mammas nattygsbord, av de små, rosa rosorna och vita prästkragar. De har stått vid hennes sida hela veckan, och nu när hon gjordes iordning, kläddes i rena vita kläder, fick hon av personalen den lilla rosen stucken i sina händer. Det var så vackert!

Och det var så skönt att hon inte behövde kämpa, att hon inte behövde ligga länge. Det var så fint att Stina satt och höll hennes hand när hon dog. Pappa och jag kom minuterna senare in genom dörren.
Det var så fint att pappa, Stina och jag stod och grät tillsammans vid hennes säng, och Karin fanns med i telefon.
Det är så fint att pappa är den fantastiska människa som han är, att han delar med sig av minnen och tankar och sin positiva goda livssyn.
Det är så fint att mamma, som alltid hade så lätt att oroa sig, inte behöver följa mig genom min cellgiftsbehandling. Det är fint för mig att jag inte behöver skydda henne från sorgen att se mig se sjuk ut.
Det är så fint att mamma fick flytta hem till sitt kära Öland, åren innan hon dog.
Det är så fint att vi hann med alla utflykter, att vi sprang på alvaret så ofta, att vi besökte Högsrum och hennes ursprung så många gånger.
Det är så fint att hon har fått ha pappa vid sin sida i 60år.

Ja, ett långt, fint liv är slut. Det är mycket att vara tacksam över.
Jag är också glad att jag hunnit klarat av min första svåra vecka efter cellgifterna nu. Att jag inte mår illa. Att jag visserligen är trött, men ändå inte utslagen.

.