Midsommardagen

Midsommardagen.
Jag vaknar med lätt illamående också idag. Nåt tungt i kroppen. Inte en sprittande glädje, som en midsommardags morgon på Öland brukar innebära.
Drömmarna var oroliga.
Jag kryper ur olusten och minns.
Visstja. Jag har ju min behandling, och i ljuset av den, mår jag nog ändå förträffligt.
Jag ligger inte och kräks.
Jag är inte helt utslagen.
Det kommer att gå över.
Jag tar min medicin. Ser i spegeln att rynkorna slätats ut något, cortisonet får kinderna att fyllas ut.
Jag tvättar håret, än har jag hår att tvätta. Undra hur många gånger till innan det går lika bra med en dammtrasa?

Och jag har min trädgård. Orkar jag inget annat så orkar jag ändå sitta i skuggan och läsa en bok. Till dess att regnet jagar in mig.
Jag plockar med blommorna, sprutar såpa på rosornas alla bladlöss. Gläds åt de svällande knopparna och de första utslagna.
Jag förbannar sniglarna som nu helt mejat ner några av de stora fina solrosplantorna.
Kort sagt, det är en midsommardag, och det är ljust och solen torkar upp regnets droppar.

Pappa och jag ska åka in till mamma. Vi var där igår, då var också Stina med. Och mamma blev så glad att vi kom, att vi bara självklart måste åka in även idag. Det känns bra att jag orkar köra. Det är bra att det inte är så långt.

Det går faktiskt riktigt bra, jag måste komma ihåg att äta ofta, att vila mycket och att ta det lugnt. Svåra saker för mig att lära mig, men livets skola är inte alltid så lätt.