Mitt i sommaren

Halva det här året har gått, och det känns magiskt skrämmande att tänka att det fortfarande är sex månader kvar.
För det har inte varit något bra år, så här långt.
Kaos och katastrofer har avlöst varandra.
Hur ska jag kunna vaccinera mig mot fler kaosar (kaoser? Vad heter kaos i plural? Eller är kaos så totalt att det endast finns i singular?)?
Kommer jag att sitta och tänka att :Det var ingenting då, mot hur det blev sen….

Om vi börjar med nyårsnatten så satt vi på flyget på väg till Indien. Familjen som samlades inför bröllopet i Bangalore.
Det var ju spännande och bra, men det gnagde i samvetet att åka ifrån mamma som strax före jul fått en stroke. (trodde vi då. Nu säger de att det var epilepsi)
Men samvetet tillät heller inte att utebli från min dotters bröllop – och hennes bröllop ville jag ju dessutom så oändligt gärna delta i!

Det var gott och fint bröllop och avkopplande resa till Kerala med ayurvedisk behandling mot tinnitus, det avlöpte fint.
Fast under tiden förlorade min dotters nye man sitt arbete pga av världens ekonomiska kris. Hans arbetsgivare gick i konkurs.
Hans systers njursjukdom komplicerades snart av upptäckten att hon fått hepatit C, vilket mycket försvårar den planerade transplantationen.

Väl hemma igen fick jag då cancer och de månader som följde går inte att beskriva som annat än total och bottendjup kaos.
Och sorg.
Och rädsla.

Och nu ligger mamma svårt sjuk. Hon har nog inte många dagar kvar, verkar det som.
Det kan tyckas som fullkomligt gott och normalt, hon är 91, om hon nu inte behöver bli liggande någon längre tid, så får hon en värdig avslutning på ett värdigt liv.
Men det är ändå svårt. Ändå konstigt.
Just nu ringde sköterskan från avdelningen, mamma är sämre. Men inte ångestfylld, hon sover lugnt.
Skönt att hon slipper se mig utan hår. Det skulle göra henne väldigt ledsen, man ser ju så väldigt sjuk ut då…

Vi har sex månader kvar av det här året. Det känns magiskt, farligt. Vad ska inte hinna hända på sex månader?
Dumheter.
Jag fattar mod igen.
Jag anstränger ögonen och tankarna att geppa allt det goda.
Och livet, ja, det är ju livet, det kan inte vara annat, det har aldrig lovat att vara annorlunda.


Solen.
Min trädgård. Mina rosor. Pappa och hans blomor. Mina barn. Mina vänner.
Kraften i behandlingen, jag kommer att bli frisk.
Solen flödar.
Rödstjärtar förgyller min tillvaro med sina fladdrande röda stjärtfjädrar. Liksom trollsländan med guldspunna vingar.