Dags för nästa steg...

På onsdag nästa vecka börjar jag min cellgiftsbehandling.
Min syster Karin och jag var i går till onkologen.
Bara det ordet igen. Onkologen.
Jag har sett skyltarna på sjukhuset i Sundsvall, och sen också här i Kalmar, och alltid skänkt de stackars patienterna där en medlidsam tanke.
Och nu är det jag som går dit!
Vi hamnar efter några snedturer i en mjuk soffa i ett väntrum med några män som kommit för att få strålbehandling för prostatacancer. De känner varandra , de kommer varje dag, och de tycks trivas.
En liten glimt av hur det blir sen, med strålningsbehandlingen.
Men nu snart sitter vi i ett litet rum, vackert inrett med mjuka färger och besöksstolar också till anhöriga.
Jag tycker det påminner om det stilla rummet på djurkliniken där man tar farväl av sin kära hund…
Nu var det onkologen.
Hon läser i min journal, läser upp det som kirurgen och patologen skrivit.
Om tumören. Hur stor den var. Att den växt in i kärlen. Om tumörerna i lymfkörtlarna.
-Fem lymfkörtlar är borttagna, två var angripna.
-Men varför tog de bara bort fem? Jag trodde de skulle ta många fler…
-Man tar de man kommer åt. Det är väldigt individuellt. Du kanske inte hade fler.

Och jag som glatt trott att jag fått behålla många (friska) lymfkörtlar.
Läkaren berättar ingående om cellgiftsbehandlingen, om de biverkningar som kan komma, om hur man försöker mota illamående med mediciner. Hon säger att man inte alls måste må så dåligt, att det är väldigt individuellt.
-Så mycket som möjligt ska man försöka leva som vanligt.
Jag ska försöka fortsätta cykla, träna ibland, röra mig.
-Man ska bara inte trötta ut sig.
Sen är det ju håret. Att det faller. Att det är en svår sak för de flesta.
Ja, ja, det har jag varit beredd på nu sen den 25 mars, så det ska jag nog klara.

Jag har hållit allt undan ganska länge nu, sen återbesöket på kirurgen. Men att sitta där som patient igen, att höra de där orden igen, metastaser, tumörer, det får magen att knollra sig – igen.
Och när hon känner igenom armhålorna, det enda bröstet, nacken, halsen… oj, så rädd jag är… tänk om hon hittar en ny knöl!
Men det gör hon inte.
Hon berättar om porten som ska opereras in under huden.
Och om hur cellgiftsbehandlingen ska gå till.
-När blir det?
- Nästa vecka!
OJ.
Nästa vecka. På onsdag.
Oj.
Där rök midsommar.
Ändå är det lika bra att komma igång.

Vi laddar saker från apoteket, svamp att desinficera med… usch, den där otäcka proceduren! Men inopererandet av porten är en operation det också, och då måste jag skrubbas från topp till tå med det där otäcka medlet. Två gånger.
Solskyddsfaktor, huden blir känslig för sol.




Vi går till frisören och provar peruker, och jag känner till slut att jag inte tror att jag vill ha någon peruk att svettas i. Att klia skallen i. Att ändå inte känna mig hemma i.
Jag tror att det får bli sjalar, ”turbaner” och buffrar istället.

Onsdag.
Då är det dags.
Jag trodde jag skulle få fyra behandlingar, det blir sex.
Det tar hela sommaren och en bra bit in på hösten.

2009.
En sommar att minnas som sommaren med cellgift.
Men det ska också vara sommaren som gjorde mig frisk.

Men nu laddar jag, liksom resten av min kör, några musiker och en sopransolist och Elisabeth, vår körledare, för en konsert i Kastlösa kyrka på söndag.
Haydns mässa " Missa brevis Sancti Joannis de Deo".
Det är vansinnigt roligt att sjunga, även om vi missar både insatser och toner ibland. Men vi har så roligt och jag hoppas verkligen att det sitter som det ska på söndag!