Mamma ligger kvar på sjukhuset. Eftersom det har varit helg har hon inte röntgats, och vi vet inget mer än tidigare. Men att hon inte är bra, det ser vi. Hon får kramper och hon får starka mediciner.
Medicinerna gör att hon sover. Vi har därför inte åkt in idag.
Jag har vilat mycket.
Det är så skönt, jag känner mig betydligt bättre. Vaknade med en känsla av kristallklarhet. Något rent. Lite illamående hänger kvar, men det är något klart och rent i mig.
Jag äter efter klockan, ser till att det inte går mer än fyra timmar mellan måltiderna.. Och då, trots att jag kanske är lite illamående när jag börjar, slukar jag sen maten med stor aptit. Jag är hungrig!
Jag äter jättemycket.
Rör mig nästan inte alls.
Kommer väl att sluta som en Michelingubbe. :-)
Tankarna på mamma lägger sordin på dagen, men annars har det varit en helt ljuvlig sommardag.
Jag har legat i skuggan under päronträdet. Känt doften av blommande schersmin, lyssnat till svalornas svirrande högt uppe i den blå skyn.
Mina kläder är tunna och fladdrande, min solhatt stor, jag skyddar mig mot solen.
Jag ligger och njuter, jag läser, jag plockar lite lustfyllt med några rosskott eller andra plantor.
Eller tar en långsam promenad in bland flädersnåren. Ser att det är dags att plocka blommor till saft.
Jag tror och hoppas att det värsta av den här omgångens cellgiftsbehandling nu är över. Att illamåendet ska dra bort helt. Att krafterna ska komma tillbaks.
Min kusin Gunnar och hans Monica kom förbi. Vi drack, tillsammans med pappa, flädersaft och kaffe i bersån.
Och Stina jobbar natt på akuten igen.
Nu under sommaren, när befolkningen på Öland ökar tiofalt…. Då drar man ner på personal på akuten .- samtidigt som de flesta som jobbar dessutom är semestervikarier.
Nog är det fel där någonstans, eller…?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar