Bara fem behandlingar kvar....

Som en influensa. Tung i huvudet. Illamåendet är absolut inte farligt.
Jag var trött, de sa jag var blek när jag kom hem. Rätt så knäckt.
Men nu har jag sovit och vi har ätit och det känns bättre.
Kroppen proppas full med anti-illamåendemedel.

Mamma har blivit riktigt dålig. Hon åkte in igår, ligger på en strokeavdelning och vi vet inte hur det kommer att gå. När man är 91 har man inte mycket till extra kapacitet…
Jag hoppas verkligen att hon inte ska behöva bli ett kolli.

Naturligtvis berör det mig starkt, men jag försöker att hålla det lite utanför mig själv. Nu måste jag fokusera på min kropp, mitt tillfrisknande.

För tredje gången på kort tid var jag nu till operation, jag börjar bli stamkund där… jag kan rutinerna, jag tycker mig känna igen några av personalen.
Porten sättss in. Jag ligger där i operationessalen, med operationskläder, rentvättad många gånger om, ett grönt tält över huvudet – nja jag har fri sikt ut åt höger. Sen avslappnade spruta, bedövning, grävande och jocklande för att sätta in den lilla porten under huden nedanför vänster nyckelben.
Stygn och bandage och en nål som får hänga kvar.

En sköterska följer mig sen, när jag fikat på uppvaket, klätt mig och varit på toa, hon lotsar mig upp till onkologen.
-Jag har gått igenom det här själv, säger hon.
Det känns nästan befriande att höra. Vi är många, vi finns överallt, som en hemlig arme av bröstopererade kvinnor. Kanske är vi lite annorlunda, vi har mött ångesten och rädslan, men vi har ändå vägen öppen ut i det levande livet igen. Och många, som den här kvinnan, visar oss andra den vägen.
Jag har också många andra ”föregångare”, både i norr och söder, det är så gott. Men det var som en alldeles särskild känsla att hon ”demaskerade” sig i den här miljön. ”Vi finns överallt…”.

Jag får gå in i ett litet behandlingsrum, där jag tacksamt lägger mig på sängen. Det finns också rum där man kan sitta, men idag är jag glad att få ligga.
Ett vänligt rum.
I korridoren utanför finns ett kylskåp med grejer till fika. Knäckbröd, pulverkaffe att koka.
Drygt en liter dropp får jag, koksalt, bara för att höja vätskenivån. Det droppar hela den knappa timme jag är i behandling.
En jättetrevlig sjuksköterska i min ålder sitter bredvid mig och portionerar ut cellgifterna. De är i sex eller åtta (minns inte) stora tjocka sprutor. Allt rinner genom den nya porten, vilket gör att det absolut inte gör ont. Det känns knappt.
-Den här är det som gör att du kommer att tappa håret, säger hon och visar den stora röda…
Vi pratar om allt möjligt, det känns så fint att ha henne bredvid.

Massor av medel mot illamående får jag, och nog verkar det hjälpa fint, än så länge.
Men trött är jag.
Bara fem gånger kvar nu, nästa blir den 8 juli..



I går plockade jag jordgubbar igen… mums…