Saknad och huvudsaker

Sommaren ståtar med sina allra vackraste dagar. Såna dagar då jag brukar vilja cykla, gå vandringsleder i skugga, åka ner till havet och ta mig ett dopp.

Men det är inte en vanlig sommar i sommar.
Mamma bakar inga goda bullar och bjuder inte på safkalas, så som hon gjorde när jag var liten.
Mina ben och min kropp orkar ännu inte med några ljuvliga cykelturer.
Porten gör så ont. Porten kallas trång, var det inte så en av Jan Fridegårds böcker hette, Porten kallas trång.
Och min port-a-cath känns trång. Eller huden runt den, snarare. Fast jag räknar med att det blir bättre, ja att det nästan blir bra, när stygnen tas bort i eftermiddag.
Ändå oroar det mig, blir det inte bättre, måste jag in med det. Och nu är det lördag… men jag har telefonnummer jag kan ringa, också på helger. Det får ju inte bli infekterat, nu när jag har cellgifter i kroppen. Och det är lättare än vanligt att det blir infekterat.

Jag har gjort en stor laddning köttfärssås till pappa. Han blir så oerhört tacksam. Nu har han mat i flera dagar.
Och jag frostar av frysen, en av sommarens hetaste dagar. Händerna blir iskalla när jag skrapar i isen.
Annars ligger jag ute under päronträdet och lyssnar till”Rödhake” av Nesbö. Skönt att inte ens behöva läsa.

Det är konstigt att mamma är borta. Det är konstigt att pappa är ensam. Men jag är så glad över att mamma har det bra nu, att hon får slippa leva längre med kroppens begränsningar och förfall. Hon ville verkligen dö nu. Och som en nåd, fick hon sluta snabbt och enkelt, med sin familj vid sin sida.

Jag väntar oroligt på att håret ska lossna. Det är verkligen både livlöst och oformbart nu, blir fett när det är helt nytvättat. Är det resultatet av behandlingen, eller kanske är det inbillning, men jag är ändå glad för varje dag jag har det kvar.
Vore skönt om det sitter där det ska i morgon när vi ska till kyrkan och höra tacksägelse läsas över mamma. Och det vore skönt om jag får ha det kvar på måndag när vi ska till begravningsbyrån.

Jag har provat fler peruker.






I min rätta färg nu.
Men…. Men…
Det är inte jag. Det kan aldrig bli jag. Jag känner en oerhörd olust inför dessa skapelser.
Vad tycker ni?

Jag provade också en turban, tjock i bomull.
Den kanske vore bra som mössa på vintern, men jag tror inte jag klarar en dag med en tjock mössa på huvudet i sommar!
Det jag har kvar är buffar.
Min väninna Britt i Östersund säger att alla använder buff i skidspåret, under motorcykelhjälmen osv. jag hade aldrig hört talas om det, men har nu köpt flera stycken. Jag tror att det blir min melodi.
Svala. Enkla. Och med örhängen till blir det väl lite kvinna kvar av mig, eller ..?