Med luft under vingarna

Det känns som att ha vaknat upp ur en dröm.
Jag har öppnat ögonen för världen igen.
Jag ser konturer och kontraster. Livet har fått färg igen. Och en klarhet, en tydlighet.
Nog trodde jag att det skulle gå bra.
Eller… gjorde jag det?
Lättnaden som jag känner idag verkar tyda på att jag ändå inte vågade tro.


Jag tänker på Tage Danielssons ”sannolikheter”.
Han hade så rätt om det i Harrisburg, som hände fast det inte kunde hända, det som var helt osannolikt men som efter olyckan blev så sannolikt att det nästan var sant..
Så tycker också jag att mina osannolikheter var. En blev alldeles väldigt sann.
Att jag skulle få cancer, det var så helt osannolikt.
Hur skulle jag då sen kunna tro på att inte alla osannolikheter var lika sanna?
Jag har nog fått en rejäl knäck på sannolikhets-tron.

Nu var det så att det allra sannolikaste, när man får bröstcancer, är att det går att bota. Att det är hormonkänsliga tumörer och att de går att komma åt med behandling.
Så i vanliga fall skulle jag nog kunnat tro på det.
Men nu hade jag alltså tappat tron på sannolikheterna.
När en osannolik sak blev helt sann, vad säger då att inte alla osannolikheter blir sanna?

Men.
Jag tror nu helt fullt och fast på att det kommer att gå bra. Jag kommer att bli botad. Sen visst, återfallsrädslan kommer att finas resten av livet, men jag får gå på täta kontroller. Och jag kommer att springa till läkaren så fort en misstänkt svulst dyker upp.
Men, leva, det ska jag.
Lite bröstcancer, vad är väl det?
Ett bortopererat bröst, lite knöligt med lymfkörtlar som är borta, men vad betyder det i det hela?
Cellgift, ja ja, det kommer at bli jobbigt, men det ska ge mig livet. Jag ska med hjälp av cellgifterna försäkras om att inga små ”cancerfrön” ska få plantera sig i min kropp.
Jag ska ta emot cellgifterna med tacksamhet.
Jag ska ta emot strålningen med tacksamhet.
Nu tror jag nämligen att jag ska fortsätta leva, att jag ska bli gammal, och vad spelar det då för roll med en tuff behandling några månader?



Idag fyller mamma 91 år.
Stina och jag åkte med henne och pappa ut på alvaret. Hon har så länge velat se Ölands solvända. Och nu blommar alvaret, gult av solvända, rött av vit fetknopp.Hon satt kvar i bilen, det blåste för mycket för att hon skulle orka gå ur...

Det är fint att hon är hemma på Öland igen, efter alla 70 åren i Norrland.
Att hon kan sitta och titta på en Ölands solvända på sin 91 årsdag.