Mellandagar och funderingar.

Märkligt nog känner jag mig nästan som vanligt. Jag cyklar – och njuter så otroligt av att kunna göra det! Jag som hade ställt in cykeln, med sorg i hjärtat, och en tanke att det kanske skulle dröja rätt länge innan jag kunde ge mig ut på den igen. Och nu är det bara stora gupp och skakiga vägar jag undviker.
Luften virvlar runt huvudet, håret fladdrar, jag känner mig fri.
Glad.
Fri.
När jag cyklar fram där på cykelvägen, hör årets första näktergal, då tänker jag att nu plötsligt är det inte längre helt väsensfrämmande att jag är drabbad av cancer.
Jag har ljust hår, jag bor på Öland, jag har tre barn och jag har cancer… eller om jag nu ska säga, har haft cancer.
Det hör nu till mig, till min historia. Så är det med mig.
Och jag ska kämpa, och jag ska vinna, det är också en del av mig, av min vandring här på jorden.

Det har varit blåsiga, men vackra dagar.
Jag ger mig lugn och skönhet i min trädgård.
Tulpanerna, av alla olika sorter, de blommande päronträden, och de knoppande äppelträden.

Min kropp har blivit annorlunda, den är mer sårad, den är öm och lite stelare, men den är en del av mig, och jag är glad att den är just det den är!
Tänk att jag har kommit hit, att jag nästan accepterar min kropp med ärr och skavanker.
-”Jag ska bli senig och stark när jag blir gammal”. så har jag alltid tänkt, ”spelar inte så stor roll om kroppen inte är vacker, huvudsaken att den är stark och levande”.
Och min kropp hänger med.

Häromdagen läste jag ju en tidningsartikel om bröstcancer, och det fick mig att gå i däck.
Jag ögnade genom texten, skräckslagen inför vad jag skulle komma att läsa. Nu läste jag några av orden, fastnade i otäcka ordvändningar och la undan artikeln, med en stark känsla av obehag.
Ångetsfylld natt.
På morgonen bad jag Stina läsa artikeln. Jag vände mig bort, ville inte ens se dataskärmen.
Hon läste och berättade att där inte alls stod hemska saker. Det handlade om statistik, om läkaren Maries invändningar mot hur statistiken användes.
Av relativt ofarliga ord hade jag byggt en skräckhistoria som var så farlig att jag inte ens vågade möta den.

Men så mycket förstår jag, jag ska inte läsa artiklar än, jag ska vänta tills jag vet hur min behandling ser ut, vad jag har att vänta. För rädslan i vad som komma skall ska inte få förgöra mig.
Däremot har vi, Stina och jag, tittat lite på cellgiftsbehandling och hur den kan gå till.
Att all snabb celldelning bekämpas med cellgifterna.
Det leder till håravfall.
Bildande av nya röda blodkroppar i benmärgen hämmas, med blodbrist som följd.
Infektionskänslighet.

Betyder det att jag blir jättetrött?
Betyder det att jag inte kommer att våga umgås med folk så mycket?
Sjal på huvudet, det traumat tror jag nästan jag redan börjat klara av i tanken – tur jag har så fina indiska sjalar. Eller kanske trivs jag i en peruk, om jag nu tappar håret.
Ledvärk.
Känslighet mot solen.
Illamående.


Vi tittar på det, hur det kan bli. Och vi funderar praktiskt hur det kommer att se ut i sommar. När ska jag i så fall börja? Kommer jag att ha det svårt också i höst?

För att få svar på alla frågor, måste vi invänta återbesöket hos bröstkirurgen om två, tre veckor. Då får vi besked om fortsatt behandling. Om tidsplaner.
-Cellgiftsbehandling fungerar inte på långsamväxande hormoniella tumörer, sa Marie, läkaren.
Hon fick det att låta som att jag ska hoppas på en tumör som kan behandlas med cellgift.
Vilket jag nog också tror att jag har. En långsamväxande tumör skulle nog inte ha spridit sig till lymfan.
Och en snabbväxande, en aggressiv, den behandlas med cellgift.

Hur blir det?
Kommer jag att må väldigt illa?
Kommer jag att kunna var uppe, ute och igång?
Det är inte konstigt att jag undrar, att jag ställer mig frågorna.

Men jag får inga svar än. Ingen har svar än.
Tålamod. Jag måste lära mig tålamod.
De veckor jag har nu, de ska jag använda till att upprätthålla min kondition, jag ska cykla mycket, äta bra, hålla mig frisk. Jag ska fortsätta att njuta av försommar och sol.



Jag ska se ängar med kungsängsliljor, bländande gula rapsfält, och mina blommande fruktträd.
Njuta.
Jag ska njuta.
Och jag njuter.