Ett nytt kapitel

Så skiner solen igen, efter regnet!
Ja, både utom och inom mig. Kvällssolen skiner in genom fönstret, och jag NJUTER av att vara hemma.
Det är över.
Det första steget är över.
Cancercellerna är ute ur min kropp, och jag känner mig helare än någonsin förr, trots att jag skenbart är trasigare.
Det har gått så bra.
Jo, visst grät jag igen, trots att jag trodde att jag hade gråtit klart. Jag grät när jag rullades in till operationssalen. Inte av rädsla för operationen, nej, mer av känslan av det ofrånkomliga. Att jag inte kunde komma undan. Att det inte fanns någon väg ut, inte någon, annan än den jag var så rädd för.
Och egentligen, nu efteråt, tror jag att det är just det som varit en stor beståndsdel i min ångest den här långa tiden av väntan:
Att ha en cancer växande i kroppen. Att inte kunna komma bort från den. att veta att den åt av mig, där inne.
Det kulminerade på operationsbordet. I tårarna som stilla rann utför mina kinder.
Tack och lov fick jag snart injektionen som bar mig över till EFTER.

Jo, jag mådde lite illa. Fick morfin mot smärta, mådde mer illa. Men jag kände mig helad. Dessutom mindre sargad än jag trott.
Också idag på morgonen mådde jag illa. Jag tror faktiskt att jag har svårt att bli morfinist.
Men efter frukost och kaffe kom livsandarna tillbaks i ett nafs,
Såret vätskade mycket lite, ”dränet” togs bort och jag fick redan vid 8 tiden veta att jag kunde gå hem vid lunchtid!
Jag som tidigast hade hoppats på fredag, men även godtagit lördag. Nu var det torsdag och dagen efter operationen… ja, 24 timmar efter operationen satt Elisabeth och jag i mitt vardagsrum och drack kaffe!
Och jag känner mig nästan helt som vanligt!
Jag vet att det här är första etappen på resan, jag vet att det kommer att bli både tufft och besvärligt med de följande behandlingarna, jag vet att utgången inte är garanterad – vilket inget i livet är – men jag är på banan, jag är på väg, jag tror så starkt på livet och även på min kropps inneboende styrka.
Om ca tre veckor blir jag kallad till återbesök, och då har de provsvaren klara, då kan de se vilken sorts tumörer det var, vilken behandling som är lämpligast, och när den ska sättas in.
Kanske borde jag vara orolig för det, men jag orkar inte vara orolig längre, och nu är cancern ute ur kroppen, nu förlitar jag mig helt fullt och fast på Kalmar sjukhus cancervård.
Det känns på ett sätt tryggt att det finns färdiga broschyrer där det står hur allt går till, att det näst intill är rutin med bröstcancerpatienter. De vet hur de ska göra, och de gör det på bästa sätt.


Tre kvinnor var vi, som nu följdes åt. Vi hann inte träffa varandra mycket, men vi kände genast en stark samhörighet och gemenskap. Tre kvinnor med bröstcancer. Jag hoppas och tror att det blir av att vi sätter oss och fikar tillsammans, sen, längre fram…

Jo, jag erkänner, jag är trött ikväll. Det har varit omtumlande, men jag tror att jag i natt, kommer att sova mer ångestfritt än på mycket länge.
Dessutom kommer Stina hem.
HURRA!



Den här kajan vill bara vara med....