Fyra dagar (nätter) kvar...

Fyra dagar kvar. Eller nätter.
Det har varit en underbar första maj, med den numera vanliga solen, och en känsla av ledighet, helg, sommar… Arontorpsros och pärlhyacint.
Men så är det ju också det här att livet ställts på sin spets. Jag fick så söta örhängen av Kerstin, min väninna i Sågtäkten, två små plattor med kinesiska tecken, och en förklarande text : ”livet ställt på sin spets”.
Ja, för livet står på en spets. Det balanserar.
Jag tror visst, alldeles väldigt tror jag, att det kommer att gå bra.
Varför skulle det inte gå bra? Det går ju bra för de allra flesta.
Men samtidigt, jag har den nyligen gjorda erfarenheten, att det inte alltid stämmer så bra, det där. För då skulle jag ju, statistiskt sett, inte fått cancer. Men det har jag.

Dagen går i solsken och sommarvind.
Så kommer natten.

Det är då jag inte orkar hålla emot.
Jag berörde det i ett tidigare inlägg. Det där att jag inte kan ha kvar rädsloångesten. Jag orkar inte slåss mot paniken och rädslan, och jag ger efter för att få lugn.
Jag lär mig acceptera döden som ett alternativ.
Döden kan komma. Jag måste se det i vitögat.
Jag måste förhålla mig också till den möjligheten.
Inte alls välkomnande.
Det är klart att jag vill leva. Jag vill leva i många långa år, jag vill se mina barnbarn födas och växa upp.
Men jag måste, för att alls få frid under nattens långa timmar, jag måste då se att det kan hända att min tid på jorden snart är slut.

Är det inte ganska naturligt att man känner så här? Jag undrar hur andra, som gått igenom denna väntan, resonerat.
Jag kan ju bli rädd att det är ett tecken på svaghet, att det är ett tecken på att jag ger upp, att det ger mig mindre möjligheter att överleva… men det är egentligen det enda jag kan göra just nu.
Jag kan bara vänta.
Jag vet ingenting.
Jag kan bara hoppas.
Be och tro

Mina förutsättningar är bra, väldigt bra, jag är stark och frisk – förutom cancern. Jag cyklar nästan varje dag, jag har god kondition och umgås med goda vänner och vackra blommor i en miljö jag älskar.
Jag har inte målat akvarell på länge, det har tagit stopp, men det finns alla möjligheter för mig att ta tag i det igen. Liksom i terrakottan.
Så det är klart att jag kommer att klara det.
Fast rädd är jag.
På natten.
Sover inte så bra.
Blir trött på dagen.
Fyra nätter till.
Ja, egentligen fem, men den femte är på sjukhuset, och då räknar jag med att jag får något att sova på, något utplånande.


Det är märkligt.
Jag kan nu alltså tänka på att jag kanske inte klarar mig, och tanken föder inte panik.
Mitt körsbärsträd, det kommer att blomma nästa år. Jag hoppas jag får smaka körsbären, jag tror att jag får smaka bären, men om jag inte får det – det är inte hela världen, det heller.

Kanske är jag ytterst svag som inte orkar kämpa emot tankarna.
Men de här fyra dagarna (nätterna) lägger jag mig ner i min svaghet, och sen…sen ska jag ta i med all kraft och kämpa mig igenom det som kommer. Jag ska satsa allt, när jag bara vet vad jag har att kämpa mot.

Det låter dystert, men det är det inte. Jag kan se det som en ingående studie i hur man fungerar – eller hur jag fungerar – vid ytterst psykisk press och hot mot det egna livet.
Jag hoppas att jag kommer att få sitta och titta på det, och tänka att : Så kände jag det då!

Jag har njutit till hundra procent av den dag som varit idag. Jag har köpt ett litet runt pelarbord till mitt vardagsrum. Ett bord sån´t man hade innan TV:n kom in i vardagsrummen och förstörde möblemanget.
Det blev så fint!
Jag är så nöjd!
Och vi har skrattat så mycket idag, Marianne, min granne och vän, och jag.
Jag har blivit uppvaktad med pärlhyacinter av Elias, 2½år. Han är så stolt, då han kan färgen blå.
Jag har köpt en blåbärsbuske till. Det planterar jag inte förrän jag är säker på att nattfrosten inte kommer.
Jag har cyklat.
Jag har fått Elisabeths underbara musik, musik som jag ska använda i läkning, som jag ska ha i öronen efter operationen…

Ja, jag packar inför sjukhusvistelsen.
Men än så länge är det bara radioprogram och musik i min iPod. Böcker att läsa. Dagbok och penna.
Men det är det som är det viktiga. Samt mobil och laddare.
Fyra dagar kvar.
Fyra fina dagar.
Och fyra svåra nätter.


De flesta blir inte knäckta, utan stärkta.
Så klok och vis jag kommer att vara när jag kommer ut ur det här!
Jag är evigt tacksam för varje god tanke ni sänder mig, för varje bön ni formulerar… Jag vet att ni är många, men var och en har ni en alldeles egen, unik styrka i era tankar och böner…
Så jag fortsätter, som det lilla barnet, att be, att önska, att tigga : tänk på mig, be för mig…
Och då kommer allt att gå så bra…