Ännu väntar jag...

Igår var det två månader sen jag fick min diagnos.
Egentligen vet jag inte mer idag än jag visste då. Jag har visserligen blivit opererad, men jag vet fortfarande ingenting om vilken sorts cancer det är, vilket stadium, vilken prognos det är och vilken behandling jag kan vänta mig.
Så jag famlar idag, lika som jag gjorde för två månader sen.
Då var jag visserligen fullkomligt i panik och chock, nu är jag bara vanligt rädd.
Men på torsdag, då ska jag alltså träffa min kirurg, och hon ska berätta vad de sett när alla prover undersökts.
Jag har en tid hos arbetsterapeuten angående fingret och den skadade senan, efter kirurgbesöket.
Men hon är så klok, så förstående, så hon sa att om jag inte dyker upp, av någon orsak, så ringer hon mig på fredag. Jag behöver inte tänka på att meddela henne återbud om jag inte skulle orka komma.
Det skrämmer mig att den möjligheten kan finnas, men det är väldigt skönt att hon ger mig den friheten.
Först väntade jag i evigheter på beskedet från den första finnålspunktionen. Från den 17 mars till den 25…
Sen drygt en veckas chockväntan på besöket på bröstmottagningen.
Sen en dryg månads väntan på operation.
Och nu tre veckors väntan på resultat.
Samma rädsla i alla väntorna, även om chocken tappat udden.

Och nu står jag snart inför någon slags besked.
Jag vet för lite om olika cancerformer o dy, för att riktigt veta vad jag ska hoppas på, vad jag ska önska, vad jag ska vara rädd för.
De här månaderna har jag inte kunnat läsa om cancer, jag vågar inte tänka på det, vågar inte sätta mig in i olika möjligheter. Det får bli sen, när jag vet mer. När min rädsla inte kan dra iväg okontrollerat.
På torsdag.

Sommaren flödar över Öland, det har regnat lite lagom några nätter, sol och varmt på dagarna så naturen jublar.
Jag cyklade igårkväll genom lövskogslundarna. Och i var buske, på nästan var gren, satt näktergalar och sjöng. Starkt, envetet. Jag duschade, jag badade i näktergalens sång.
Det måste väl vara ett tydligt tecken på att jag kommer att få goda besked på torsdag, eller hur?

Simon är fortfarande kvar här, han och Stina. Stina har gjort i ordning rummet uppe, hon ska måla om både där och i hallen.
Simon har huggit ner en bit av häcken som trängde in på gräsmattan, han och grannen Bosse har rivit det gamla ruttna staketet mellan tomterna, och nu ska de sätta upp en smidigt litet stängsel där i stället.
Jag planterar ut sommarblommor och lägger ut det stinkande gräsklippet. Och jag ser hur blommorna jublar. Det är gott.
Det är gott att omge sig av det goda.